Solnedgång vid Risveden

När klockan passerat fem reste jag och pappa oss ur soffan och började koka kaffe, packa ner muggar och dra på oss slitna byxor. Vi skulle ut till sjön.

En kort sväng in på Willys för att köpa korv, tunnbröd och potatissallad och sedan vidare mot solnedgången.

Den långa och kurviga grusvägen kändes som en berg och dalbana och i bilen lät det som i huvudet på en borrmaskin. "Det är nog så fruktansvärt tyst här bara för att vägen hit är så bullrig att man får huvudvärk", sa pappa när vi tillslut parkerat bilen och försiktigt öppnat bildörrarna.

Oj va ett par bildörrar kan föra mycket oväsen ibland...

Vår kära sjö i Risveden välkomnar oss alltid med en lugn famn. Tystnaden är så påtaglig att det känns som att man förlorat hörseln ett tag innan man hör den första rödhaken sjunga i tallen ovanför. Välkommen.

Vi var där för att lyssna på en Pärluggla. Förra året var jag och pappa där men Elin och Martin. Då blev vi glatt överraskade i den iskalla kvällen när det plötsligt började "pop:a" i skogen. Självklart var detta inte det enda vi skulle göra. Vi skulle ju njuta!

I väntan på mörkret fikade vi lite, lyssnade på grodor och utforskade de små sjöarna runt om. Ett tag satt vi bara på stenarna och blickade ut över sjön.

"Nu får vi vara tysta i minst tio minuter" sa pappa och så gjorde vi.

Tystnaden bröts snart av mig som viskade:

"Du måste berätta vilka fåglar vi hör..."

Pappa log och började briljera, i alla fall i mina ögon.

Jag tror att jag börjar lära mig nu. Nog kan jag mer än jag kunde för fem år sen. (Hoppas jag...)

Medan solen sjönk bakom träden fick vi bli åskådare till ett litet drama på skön då tre gås-par bråkade om högsta platsen i området. Jag förklarade för pappa hur allting låg till, vilka som väntade, vilka som slogs, varför osv.

Elden sprakade och snart skulle det grillas korv. Snart var det också tid för ugglan att ta ton men än var det mat som var i fokus. Kvällen blev kall och så även mina fötter som jag försökte värma vid sidan av brasan. Vi pratade tyst om gamla tider. Min mormors mat te x. Det är något jag älskar att höra om. Jag blir på något sätt stolt. Samtidigt otroligt, skrikande förtvivlad eftersom jag aldrig kommer få lära känna denna underbara kvinna som jag skulle fått kalla min mormor. Min underbara mormor.

Det blev ingen uggla men vem bryr sig. Nog att det hade gjort kvällen perfekt men vem vill ha perfekt. Perfekt är inte perfekt eftersom man stör sig på att det inte finns några brister. Felfritt.

Kvällen var naturlig och underbar.

Underbar.

Min älskade pappa<3