tisdag 30 augusti 2011

ärligheten.

Det är lite som att allt ligger inom mig och pyr och vill komma ut. All glädje, all ilska, all sorg. All min skaparlust och poesi. Alla ord yr förbi bakom ögonen men vill inte synas. Jag kan inte greppa dem och skriva ner dem.


Jag har ju skrivit om att sanningen är så himla bra. Att den är svår men nödvändig.
När sanningen tvingas fram i chock... när det blir liv eller död, kan den vara fruktansvärd och intensiv.

Jag pratade igår men min pappa i över en timme. Vi pratade om allt och löste faktiskt upp en hel del hårda, ilskna knutar som behövdes sägas. Mest för min egen del. Han hjälpte mig. Lyssnade med fundersamma och veckade ögonbryn. Det var ilska, sorg, ånger, hopp, förtvivlan, förståelse, insikt. Allt. Det var fruktansvärt nödvändigt och så, så härligt.

Vi insåg hur lika vi är varandra Att vi båda är rädda för att stå ivägen och orsaka problem. Vi har svårt för att se folk i ögonen när vi pratar men kan båda två lyssna väldigt intensivt.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Det skall inte pratas om orsaken här ändå. Nu börjar vi här ifrån och går framåt. Struntar i allt annat. Okej...

lördag 27 augusti 2011

Mitt i natten köper vi kaffe och bestämmer favoriter.

Jag sitter här och snorar, andas tungt genom munnen och blinkar febrilt med ögonen för att få skärpa i blicken. Jag har blivit sjuk.
Det började bra med lite ont i halsen som gick över i ett hest skratt. Det hela gick utför igår kväll. Jag tror i alla fall att det förvärrade min sjukdom och de timmar sömn jag gått miste om i natt kommer sätta sina spår, det är jag övertygad om.

Igår kväll åkte vi in till Göteborg för att fira mitt körkort och för att ta med Oscar Henriksson på hans första lagliga utgång. Det var jag, Oscar, Pyttan och Emma. Vi gick till ett ställa som Emma hört talas om; cafét på trädgårdsföreningen. Där ifrån skulle vi kunna höra musiken från konsterten som skulle hållas i trädgården samma kväll.

Det var ett riktigt mysigt ställe med massa plats och förvånansvärt lite folk. Vi haffade en stor soffa som vi satt i ett par timmar, drack vin och pratade om allt möjligt. När klockan närmade sig tolv ville några av oss ha fika så vi gick mot ett café vi trodde hade öppet på natten. Dock blev vi besvikna när vi kom dit och fick höra att de stängde kl 12.

Oscar, Pyttan och jag kunde tänka oss att fortsätta någon stans men Emma gick istället mot tåget. Vi andra tre vandrade längs Vasagatan för att se om café vanilj var öppet men vi tog oss inte hela vägen. Istället hamnade vi på ett öppet café som hette Rosa pantern. Där åt vi blåbärspaj, snickerstårta och jag åt kladdkaka som jag fick försäkrat för mig skulle vara grymt jäkla god. Det var faktiskt god. Synd bara att de hade äcklig, söt burkgrädde.

Så där satt vi, tre glada vänner, och fikade mitt i den ljumma augustinatten. Efter en stund kom Emma tillbaka efter att ha insett att hon inte hade nyckeln till sin cykel, eller vad det nu var. Då köpte hon också lite fika och kaffe. Sedan satt vi och pratade om töntiga saker, djupa saker, kul saker och udda saker.

Vi tog 02:17 tåget hem. Emma och Oscar sov. Jag och Pyttan pratade om projektarbete, kloka tankar, bok-ideer och hemmafester. Allt som behöver pratas om. Det satt ett killgäng brevid oss som sjöng och prisade Cat Stevens. Jag log för mig själv och kände att världen faktiskt har en chans.

Som alltid annars mötte jag Oscar (kusin) på Västra Bodarna-perrongen. Han kom från en fest och vi hade sällskap hem. Jag kom nog i säng vid halv 4. Sedan vaknade jag vid 6 och hostade rossligt och snorigt. Det slog mig att det var nästan morgon och jag hade bara sovit två timmar eller så. Jag lyckades somna om till halv 9. Då kände jag mig varm, ömklig och rastlös. Konstig blandning men ni förstår. När man inte orkar må dåligt och blir irriterad på hela grejen. När känslan i kroppen är febrig och kaotisk.

Pappa vaknade efter ett tag och jag bad honom hämta verktabletter till mig. Sedan fick jag upp och duschade vilket är bästa medecinen för sådant där. Nu är jag glad men trött och snorig. Idag är det tänkt att vi ska åka till Mamma och Peter. Där ska det vara kräftskiva och hela skogen kommer vara full av mina föräldrars vänner och bekanta. Och så jag och Oscar då. Det kan bli hur som hälst.

torsdag 25 augusti 2011

Körkort!

Igår, vid ungefär 15:20 stängde jag av motorn på bilen och vände mig mot kvinnan i sätet bredvid.
"Jaha, Moa. Det gick ju ganska bra. Det var lite nervigt i början men jag tycker du rättade till det riktigt bra på slutet och blev säkrare, så, det är godkänt."
Jag hade från den ögonblicket tagit körkort. Det var klart. Allt pluggande och tränande är till ända och äntligen kan jag gå fri där ifrån. Med ett körkort i handen.

JAG HAR KÖRKORT!

Elin, mamma och pappa var de enda som visste att jag skulle köra upp. Jag ville inte berätta det för fler. Ville inte ha något press på mig.


Elin var med mig hela tiden innan och stannade i stan under min körning för att möta upp mig när jag fått beskedet.
Vi skulle mötas vid trappan i storken halv fyra men eftersom jag jag var sen med mitt körande och Elin inte kunde sitta still så såg jag henne vankandes fram på andra sidan gatan när jag hackade fram med förbluffade steg. Jags sprang över till andra sidan av gatan och så fort Elin såg mig började hon tjuta och vi kramades jätte hårt. Vi skrattade och grät. Så mumlade Elin in i min halsdig "Klarade du det?" och jag tryckte fram ett "Jaaa" och hon tjöt ännu mer och ruskade om mig.
Vi stod så ett bra tag och torkade små, små tårar av lycka. Jag vet inte om jag grät mest för att jag klarat det eller för att jag blev så glad när Elin reagerade så som hon gjorde.
Vi gick arm i arm längs med Kungsgatan mot stationen. Medan jag ringde mamma kramade Elin krampaktigt om min arm och kunde inte sluta le och andas häfftigt och hoppigt.

Sen skulle alla meddelas. Jag blev bombarderad av sms och gratulationer. Alltid lika kul. Senare på kvällen åkte jag själv in till stan för att träna på hälsostudion och kunde åka hem utan att duscha, svettig och dan men tokglad för den nya frihet jag fått. Slippa passa bussar när man ska in och träna. att ta sig till och från hälsostudion tar sammanlags två timmar. Nu går det på mindre än 1 timme. Underbart.

Idag fick jag även veta att jag kan hämta mina glasögon på synsam. Tänk. Körkort och glasögon på bara två dagar. helt plötsligt blev jag vuxen... Bara så där.. Läskigt.

måndag 22 augusti 2011

Ja men det får la bli dagens då, då...


  • Städa mitt rum och när jag väl kommit in i det blir det nog till att damma av resten av huset också.

  • 11:40 - Till Optikern för att fixa glasögon.

  • 13:00 - Skolan börjar igen.

  • Fika i stan och fira en fin kille som fyller 18 år idag.

  • Laga någon mat.

  • 19:00 - Personalmöte på Nygrens.

  • Somna tidigt för imorgon börjar det på allvar.

lördag 20 augusti 2011

Är i behov av sömn... varför går jag inte och lägger mig.

Tanken var att jag skulle ha en myskväll med min pappa nu när han fyller år och allting, men istället sitter jag här vid datorn och lyssnar på hur han pratar i telefon vid tvn. Jahopp. Jag kan ju ta och berätta om mina senaste dagar.

I torsdags, efter en fin morgon med långfrukost i Haga och second hand-shopping, åkte vi in till Sticky Fingers. Där såg vi på när två killar dansade ensamma på dansgolvet, helt förlorade i musiken och dunklet. Mot mitten av kvällen var dangolvet fullt och vi svängde om lite bland alla gungande kroppar. Vi försökte önska låtar av DJ-en men förgäves.
Under kvällen delade vi bås med några som vi inte kände Folk kom och gick och vi pratade med massa dem alla. Hela stämningen var trevlig, avslappnat och väldigt högljud.

Dagen efter vaknade jag efter en natt med dålig sömn. Den tredje i raden. Det var dagen för teoriprov. Jag mötte Elin i Alingsås. Hon plockade upp mig med bil vid pressbyrån. Det var första gången jag åkte med henne. Det var både sjukt och självklart. En underlig känsla. Vi åkte i regnet mot ett ännu regnigare Borås. Det var verkligen blött i hela staden.
Efter en del väntan och där med också upptrappning av oron, gick jag in i provsalen med alla de andra teoriskrivarna. Efter lite mer än halva tiden vågade jag till slut trycka på avsluta knappen och fick se texten "Godkänd" med gröna bokstäver på skärmen. En stor sten föll ner från mina axlar och bröstkorg. Jag reste mig upp och tog upp min legitimation med darrande händer. Kvar på stolen låg stenen. Där ligger den än.
Jag gick ut med mitt papper för att möta Elin som suttit och väntat medan jag gjort mitt prov. Hon stirrade på mig med öppen mun och undrande blick. Jag nickade och log. Hon tjöt högt och hoppade upp från soffan och sprang fram och kramade mig. Vi föll nästan omkull och jag exploderade inifrån Det var klart.
Vi firade med lunch på Sallys. Tanken var att vi skulle träffa Ellen som tagit körkort tidigare samma dag och säga grattis till henne men hon och hennes passagerare var så sena att vi han gå där ifrån.

Mot kvällen åkte jag in till stan för att möta upp Pyttan och hennes mor på tåget från Göteborg. Vi fick åka med Elin hem till Pyttan där det vankades laxsoppa med bröd och blåbärspaj till efterrätt. MUMS. Det blev starten på en lång kväll.
Ida hade 18-års fest hos sig och vi skulle dit. Det blev fullt med folk och allt var himla trevlig. Jag dansade i min knyttröjja från Urban Outfitters i London. Det kändes nästan lite magiskt. Dock slutade det lite underligt när Oscar skar sig i benet på en kraschad blomkruka och resten av kvällen gick åt till att torka blod och oroa sig. Det var så klart ingen fara men man är ju lite mammig när det kommer till sådan. Speciellt när det är Oscar.

Vi åkte till Max för att äta kvällsmat, eller jag åt inget, bara provsmakade alla andras mat. Där dog min mobil. Lite oväntat och faktiskt riktigt sorgligt. Jag lånade ut den till Emilia. Hon skulle stänga den och så vips, var den hallshuggen. Jag är inte arg på Emilia över huvud taget. Det var som att få en spark i baken. Ett litet uppvaknande. Jag behövde komma ur den där vanan att ha den mobilen. Visst var den retro och en kär ägodel, men det är faktiskt dags att gå vidare nu.
Så nu har jag köpt Oscars gamla mobil till ett fantastiskt pris och närmar mig så smått en egen Iphone. Japp. Någon gång...

torsdag 18 augusti 2011

Brunch i Haga

Någon gång i livet skall man äta frukost på Le Petite Café.

Okej, det låter kanske lite överdrivet men det är faktiskt en väldigt mysig grej att göra. Ta med dig några vänner, var hungrig, sätt er vid det finaste bordet, ta av er skorna, dra upp fötterna och ät. Länge och väl. Drick flera koppar kaffe och läs varsin tidning. Avsluta med scones eller pain a chocolate. (Som för övrigt ingår i priset; 70 kr. 5 kr extra för påtår av kaffe)

Vi gjorde detta idag. Jag tror vi satt i två timmar.

Toppa med second hand-shopping och så är dagen gjord. KRAM

onsdag 17 augusti 2011

Barndomsminne

Jag är förvånansvärt glad efter att ha haft en så tråkig och lång dag på jobbet. Jag går inte in mer på det. Det jag istället ville skriva om var detta:

När jag trampar fram på min cykel i den svala kvällen, trött i hela kroppen men glad i sinnet, får jag uppleva en sådan där härlig flasch-back från barndomen. Över vägen hoppar en liten, liten groda som jag blir tvungen att styra undan för. Ni vet, sådana där nya grodor som bara är två cm långa. Den lilla krabaten hoppade säkert fem gånger sin egen längd, upp i luften och tog sig i säkerhet på andra sidan gatan.

När jag var liten brukade jag, Mamma, Oscar, Maggan och ibland även deras gamla hund Alfons, gå ut på promenader med syftet att leta rätt på dessa små hoppetossar. Det var som en tradition. Precis som att man går ut och plockar kantareller och blåbär på höstkvisten, gick vi ut och plockade grodbäbisar på sensommaren.

Vi gick på grusvägarna i Västra Bodarna och sökte med blicken utefter vägkanten. Ibland tog det rasande lång tid men tillslut såg man en liten mörkbrun klick bland de grå småstenarna. Så tjöt man, skyndade sig fram och plockade upp den lilla grodan i sina händer. Första gången var det lite läskigt och slemmigt. De små, små kalla fötterna kändes overkliga mot handflatan. För att den lilla krabaten inte skulle hoppa ur handen, ut i tomma intet och ett långt fall ner mot marken, kupade man den andra handen över som en beskyddande bur. Det rusade i hela kroppen när man kände hur han hoppade och levde där inne i mörkret.

Efter ett tag hade man blivit lite modigare och vågade ta tag i dem. Försiktigt nypa fingrarna rund den lilla kroppen. Då kunde man vända på dem och kittla dem på den bleka magen som snabbt reste sig och sjönk i takt med den stressade andningen.

Jag minns inte om jag döpte dem. I alla fall höll jag fast i en några meter fram. Granskade det lilla ansiktet och såg in i de stinna, kolsvarta ögonen. Jag log men jag tror knappast att den lilla grodan uppskattade min beundran. Efter några meter släppte jag ner den och såg den hoppa iväg. Så var man nöjd. För en stund. Snart började jakten efter en ny liten kompis.



Så var det i alla fall. Den lilla groda jag cyklade förbi idag såg precis ut som den jag klappade på magen när jag var barn. Under resten av cykelturen såg jag säkert fem småttingar till. Alla identiska med min barndomsgroda. Jag log hela vägen hem och kunde knappt bärga mig till att få berätta det för Oscar. Dock var hand reaktion en aning mildare än jag hoppats. Kanske var grodpromenaderna inte lite heliga för honom som för mig. Eller ne... Han var nog bara trött.

tisdag 16 augusti 2011

En lättnad.

Ibland är det något som lixom inte står rätt till. Något som grämer en. Som ett dunkel över hjärtat. I mitt fall, även en betungande huvudvärk. Hela ens kropp påverkas av den sviktande själen inombords Förpackningen rämnar när dess innanmäte darrar och svettas. Oro. Tankar.

Sedan talar man om det. Sätter ord på oron. Stryker själen med förklaringar och vaggar den i sanningen. Sanningen som alltid behövs för en helhet.

Jag talar i gåtor. Precis som kroppen gör till medvetandet. Säger dig att ditt väsen inte mår bra genom att krama om ditt centrum, ditt hjärta. Gör dig tung. Den vill få dig att lägga dig ner, ta det lugnt och tänka. Inse vad som smärtar dig inifrån så att du kan erkänna det och få det ur dig. Häva ur dig det i ord som när du mår illa och spyr. Ut med det.

Jag pratade om det och nu är allt bra. Istället för att tynga ner mig går all min kropps energi åt till att le, sprudla och vandra. Det bästa du kan göra är alltså att säga det högt. Om inte till någon annan, så i alla fall till sig själv. Erkänn och väx utav det.
Jag växer nu. Tillsammans med de som nickar och håller med.
Tack<3

måndag 15 augusti 2011

Jag ser mer och mer ut som min mor men det gör mig då rakt ingenting. Hon är ju vacker för bövelen.

Okej. Säg vad ni tycker. Ärligt.

Jag är lite nervös för att ni ska tycka illa om dem. Antagligen är det för att jag bara älskar dem och vill bli ett med dem.





söndag 14 augusti 2011

En svunnen tid.

Den sista veckan på sommarlovet närmar sig. Jag vet knappt hur jag ska reagera på det. Vet inte om jag är ledsen eller glad, förväntansfull eller bedrövad över att skolan drar igång igen. Det sista året. År tre med klassen. Det slutgiltiga. Sedan skiljs vi åt. Det är nästan så sorgligt att jag inte ens vill tänka på det.

Jag satte mig här vid datorn med min kaffekopp och tänkte skriva men som ni märker får jag inget vettigt ur mig. Det är en sådan där svacka igen. Inspirations-torka. Det gör ont i mig.

När jag gick på Gustav Adolf hade jag en svenska- och SO-lärare som hette Nina. Hon trodde verkligen på mig och mitt skrivande. Drev mig framåt, talade gott om det jag skrev och gav mig bra kritik. Tråkigt nog kunde jag under den tiden bara skriva om hjärtlös, obesvarad kärlek. I och för sig är det ganska lätt att skapa starka texter i det ämnet så det jag skrev var hur som helst inte dåligt.

På avslutningsdagen i 9:an fick jag ett stipendie i svenska. Alla treor i skolan satt i Aulan och klappade händerna åt de som blev uppropade och fick gå upp på scenen för att ta emot sitt "pris". När Nina klev upp på scenen för att berätta vem eller vilka de valt att ge stipendier till i min klass, blev jag nervös. Jag ville ju absolut inte gå upp. Det är ju fruktansvärt pinsamt som ni förstår. Det var en väldigt stor sal, tyckte jag då. Nu inser jag att den knappt var större än en lektionssal.

Jag var övertygad om att Claras namn skulle ropas upp. Hon är så begåvad när det gäller svenska. Hon stavar bra, skriver snyggt och har alltid diktat ihop berättelser och texter som om hon var född för att göra det. Nina började med nomineringen; "Denna person får detta stipendium för hennes sätt att av fiktiva personer kunna skapa levande människor i livende samtal. Hon kan också uttrycka och beskriva sina tankar, funderingar och slutsatser, så att de inte bara kan uppfattas som hennes egna utan som både högst personliga och generella på en och samma gång". Men istället för Claras namn var det mitt namn som sades. Mia, skolans "mamma" log mot mig som om hon ville säga "Vad var det jag sa". Sedan fick jag, med vingliga steg och snurrande huvud, ta mig upp på scenen och krama Nina och ta emot ett presentkort på Bokia. Alla klappade händerna. Nästa stipendie gick till Clara. Vi fick varsitt.

När vi sedan stod på skolgården med klassen för att säga hejdå till alla, var allting väldigt känslosamt även om jag knappt fått någon kontakt med klassen över huvud taget. Ändå grät jag. Alla grät. Jag kramade Nina och när vi höll om varandra sa hon till mig med vattnig röst; "Sluta aldrig skriva Moa". Ibland känner jag att jag sviker henne. Att jag tappar lusten men inte får. När jag kommer i sådana här svackor känns det som om jag lurar henne. Lever på något jag åstadkom för flera år sedan. Som en stjärna lever på förmögenheten de skaffat sig under sin tid i rampljuset. Låtsas att det man gjorde då fortfarande håller och det krävs inga mer ansträngningar.

Men jag vill inte slappna av, luta mig tillbaka och vara nöjd. Jag vill skriva fler texter jag är stolt över. Göra nya liknelser. Skapa meningar. Jag vill skriva egna citat över väggarna. Sprida lappar i vinden. Dela med mig av kloka tankar.
Så klart vill jag det.

torsdag 11 augusti 2011

Nya favoriter

När man letar hittar man och jag har nu hittat ett par underbara glasögon på Synsam i Alingsås. De är tunna bågar i guld med en slags melerad yta i brunt. De är runda men inte som två cirklar utan mer formade. De är väldigt lika de på bilden nedanför. Vad tycks? Jag personligen är förälskad.

Sedan hittade jag dessa när jag letade efter bilder på nätet. Vackert graciösa och sofistikerade. Mums!




Lite inför-jobbet-klagande.

Det är en sån där dag då man inte riktigt känner för någonting. Minst av allt att jobba från 12 till stängning vilket innebär att jag ska diska all disk som finns kvar, bära tillbaka all ren disk, sopa golven, torka borden, damsuga och städa glasmontern, plasta in alla kakor, rengöra kaffemaskinen, eventuellt rengöra diskmaskinen, skrubba köksgolvet, golvet bakom kassan och förrådsgolvet, städa toaletten och... Ja sen var det kanske inget mer. Lätt som en plätt...

onsdag 10 augusti 2011

Glasögon

Idag var jag på Bjärke Optik i Sollebrunn och fick se hur det är att se normalt. Helt annorlunda mot hur jag ser nu, utan hjälp för ögonen. Gladeligen skall jag nu skaffa lite hjälp i form av glasögon. Men nu behöver jag eran hjälp med att bestämma vilka jag ska ha. Dessa fem plus ett till par som jag inte brydde mig om att fota, fick jag med mig hem. Säg vad ni tycker är ni söta. TACK!




1.2.

3.4.5.






Jag tycker nog bäst om nummer 1. Så klart.

måndag 8 augusti 2011

Prinsessan på ärten

Det fanns en tid i mitt liv då jag sprang barfota. Samlade småsten och smulor mellan tårna utan att tänka.

Varje kväll tog jag med mig mina fötter och allt där till, upp i sängen. Varje kväll fick jag också sätta mig upp, dra undan täcket och borsta rent lakanet från små brödsmulor och sandkorn. De synter knappt på det vita, buckliga tyget man jag kände dem. Likt vassa stenar mot min unga hud. "Prinsessan på ärten", kallade mamma mig och skakade på huvudet åt min taniga skörhet. Jag insisterade och borstade noga av sängen med min platta hand. Längs med madrassen och ner på golvet.

Nästa morgon sken solen lika starkt som alltid. Jag reste mig upp i sängen, drog av mig täcket och satte ner mina bara fötter på de undanskrapade smulorna från kvällen innan. Dessa smulor och gruskorn fick då bli de första av den dagens samling.


söndag 7 augusti 2011

En dag i Loo

Det hela var mammas ide. Det är sådant man kommer på, har tid med och vill göra när man är ledig som hon. Hon drog ihop alla sina systrar och lilla mig och bestämde att vi skulle åka hem till Hanna, Mikael och Wilma i Loo över dagen. Så gjorde vi. Mamma kom från ett håll, jag och Siv från ett annat och lite senare på dagen anlände även Maggan.


Dagen var fin och vi satt ute på verandan i solen och drack kaffe och åt cupcakes jag hade med mig. För att ge Hanna lite ledighet gick jag, mamma och Siv iväg med Wilma på en promenad i Loo. Wilma är det sötaste som finns, vilket ni säkert redan förstått. Hon kallar mig "Mo" och pratar om mig ständigt. Hon ville att jag skulle hålla henne i handen medan vi gick där på grusvägen.

Mitt hjärta exploderade av kärlek.








Här har vi hittat en larv och jag förklarar för Wilma att den larven kommer bli till en puppa som spricker och blir till en vacker fjäril så småningom.


En stund efter att vi kommit tillbaka från promenaden börjades det laga mat. Torsk med potatis och äggsås. Allt var bara så himla spontant, sommrigt och härligt.


Mamma. Du är super som hittar på sånna bra saker.

fredag 5 augusti 2011

Picknick med Elin

För ett bra tag sedan pratade jag och Elin om att ha en picknick i det gröna. Det är ju så himla lätt när hon kan köra oss vart vi än vill. Söndagen efter att jag kommit hem från London tog vi tag i saken, eller jag smsade henne och efter en del problemlösning med bil och annat mötte hon upp mig på stationen kl 12.


Vi åkte till Maxi för att handla godsaker och skakade sedan iväg i en underlig bil till en av mina och pappas alla sjöar som vi/han har hittat.När vi kom fram hade solskenet bytts ut mot regn. Som tur var kunde vi sätta oss på en tall som växte på en klippa vid vattnet. Där under dukade vi upp vår mat.
Medianerna tog kort på maten och fick sedan hugga in i härligheterna.

Ibland slutade regnet och vattnat lugnade sig, låg spegelblank framför våra fötter.

Det fina med att äta ute är att man kan slänga rester lite varstans. Här skapade vi båtar till alla utmattade skräddare som flöt runt på vattnet.

Efter maten var vi gruvligt mätta så vi reste oss upp och gick runt bland träden med våra kameror.

Jag fick låna Elins macroobjektiv. Det var rasande svårt att få snyggt fokus och jag lyckades inte så värst bra men kul var det!



Solen kikade fram till slut och allt började torka upp. Här är klippan vi satt på.




Efter att ha ätit donuts till efterrätt, plaskat med benen i vattnet och pratat om London och media, åkte vi till Elin för att dricka kaffe. Där pratade vi lite med Malin, lyssnade på härlig 60-talsmusik som på något vis är barndom för mig och sedan blev jag hämtad av pappa.


Tack för den spontana, härliga och till slut soliga dagen Elin.

onsdag 3 augusti 2011

En dag med min mamma

På lördagen efter att jag kommit hem från London hade jag och mamma bokat varandra och bestämt att vi skulle åka till Haga över dagen. Hon kom hem till mig med bil vid 09:30, hävde i sig lite kaffe och ville skynda ner till stationen med en gång så att vi inte skulle missa tåget. Hon var onödigt nervös men det försvann så fort vi blivit hjälpa av den snälla tågvärden och betalat vår resa.

Efter tåget tog vi spårvang 1 mot Hagakyrkan och Järntorget. Det var helt tomt på folk jämfört med i London. Mamma där emot var smått överväldigad. "Jag kommer ju från skogen" skrattade hon. Jag fick i alla fall visa mina kunskaper om Göteborg och guidade oss lugnt och säkert fram till vårt mål; Haga.Av alla de fenomenala caféer som finns där valde vi Le petite Café. Mamma förälskade sig i det precis som jag gjorde första gången jag var där. Jag lät henne gå och se vad hon ville ha och när hon bestämt sig sa jag att jag tänkte bjuda henne. Hon tackade nej till en början men gav efter till slut.
Hon åt sen frukost. En macka med kyckling, brie och avokado och kaffe till det.
Jag tog en lite väl degig blåbärsbulle och kaffe.
Vi satt och pratade en stund. Jag pratade London, mamma prata Ullared. Vi skrattade åt att mannen i kassan såg ut som Prince och hans kompis såg ut som ett nyfött, förvirrat barn med sitt babyfjun till hår.

Efter sin smörgås köpte jag en liten smördegskaka till mamma och sedan var det dags att börja vandra. Vi gick till alla antik- och second hand affärer jag kände till. Dock köpte vi inte något. Jag blev totalt förälskad i ett stort bord som visade sig vara (mamma hjälp mig nu om jag har fel) höggustaviansk 1700-tal. En brun, underbart sliten bordskiva med kvadratiska lagningar i, nerslitna av tiden. Det hade en låda med räfflade sidor och vackert avsmalnande ben. På en lapp stod det några siffror 5231 eller något. Det visade sig dock att mannen i affären ville ha drygt 13.000 för det. Nä. Då gick det inte. Vi fick gå.



Vi åkte tillbaka till centrum och gick till olika butiker. Mamma köpte inget men jag hittade ett par supersnygga jeans shorts på Beyond retro. Så unika!


Vi drack lite kaffe innan vi åkte hem och mamma kom på den briljanta iden att äta pizza på Cyranos uteservering. Jag ringde pappa och bjöd in honom. Någon timme senare satt vi på varsin sida om ett bord på uteserveringen och drömde oss iväg till Italien. Luften var ljummen och dofterna talade om örter, stenugn och kakel.


Vi beställde varsin pizza men delade alla i tre. En fullkomligt genial idé. Det blev ett smörgåsbord av pizzor. Till detta drack pappa öl, jag och mamma tog vatten. Sedan ångrade jag mig och beställde in en Corona. Det kändes nästan overkligt att sitta där mellan mina föräldrar och dricka öl ihop. Till en viss del i alla fall.


Mamma och pappa pratade gamla minnen medan jag lyssnade. Allt var bara varmt och trevligt. En underbar dag från början till slut. Tack mamma <3

tisdag 2 augusti 2011

London - Dag 4

Sista dagen blev en slapp dag. Vi skulle vara ute från våra rum vid 11 men var redan klara vid halv 10 tiden. Vi checkade ut tidigt och gick till Finsbury Park för att njuta av det fina vädret.
Vi gick inte så långt in i parken utan nöjde oss med den närmaste omgivningen. Det var solen vi ville åt. Så vi la oss ner och njöt i fulla drag.Med oss hade vi vatten och ett paket choklat chip cookies som vi köpte i vad som nästan blev "våran" butik. Där köpte vi alltid vatten på morgonen och annat vi "behövde".

Kaka!

Vi spenderade i stort sett hela dagen där. Åt lite macka och sallad från Subway innan det var dags att ta sig till Heathrow. Vi åkte skumpig och kvav tunnelbana i cirka 1 ½ tim innan vi var framme. Allt gick förvånansvärt bra så vi hade massa tid att ta död på innan planet gick. Vi satt mest och skrev och analyserade människorna i vår omgivning. Alltid lika kul.

Väl på flygresan hem började vi fatta vad vi faktiskt lämnade bakom oss. Landet England och staden London. Staden med stort S. Elin fick London-abstinens så fort vi landat i Sverige igen och ville åka tillbaka. Jag ville mest bara höra igen. Nedstigningen var sjukt jobbig. När man sitter där och inte kan göra något åt den pressande, stickande, dragande, kvidande smärtan i öronen får man nästan panik och bara vill börja gråta.



Nästa gång, för det kommer definitivt bli en till resa till London, ska vi haka på lite andra tjejer och kanske undersöka London lite mer på djupet. Se hur det är att missa sista tunnelbanan och så vidare.


Tack för resan min underbara flicka! Vi planerade i nästan ett år, var nervösa och förväntansfulla i tre veckor, upplevde det i fyra dagar och så var det över. Det gick för fort när det väl hände. Alltså, enligt mina beräkningar, måste vi göra det igen och då vara där längre. Är du på? :)


Tack för allt Elin. Jag hade aldrig klarat det utan dig. Det vet du.<3