ärligheten.

Det är lite som att allt ligger inom mig och pyr och vill komma ut. All glädje, all ilska, all sorg. All min skaparlust och poesi. Alla ord yr förbi bakom ögonen men vill inte synas. Jag kan inte greppa dem och skriva ner dem.


Jag har ju skrivit om att sanningen är så himla bra. Att den är svår men nödvändig.
När sanningen tvingas fram i chock... när det blir liv eller död, kan den vara fruktansvärd och intensiv.

Jag pratade igår men min pappa i över en timme. Vi pratade om allt och löste faktiskt upp en hel del hårda, ilskna knutar som behövdes sägas. Mest för min egen del. Han hjälpte mig. Lyssnade med fundersamma och veckade ögonbryn. Det var ilska, sorg, ånger, hopp, förtvivlan, förståelse, insikt. Allt. Det var fruktansvärt nödvändigt och så, så härligt.

Vi insåg hur lika vi är varandra Att vi båda är rädda för att stå ivägen och orsaka problem. Vi har svårt för att se folk i ögonen när vi pratar men kan båda två lyssna väldigt intensivt.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Det skall inte pratas om orsaken här ändå. Nu börjar vi här ifrån och går framåt. Struntar i allt annat. Okej...