En svunnen tid.

Den sista veckan på sommarlovet närmar sig. Jag vet knappt hur jag ska reagera på det. Vet inte om jag är ledsen eller glad, förväntansfull eller bedrövad över att skolan drar igång igen. Det sista året. År tre med klassen. Det slutgiltiga. Sedan skiljs vi åt. Det är nästan så sorgligt att jag inte ens vill tänka på det.

Jag satte mig här vid datorn med min kaffekopp och tänkte skriva men som ni märker får jag inget vettigt ur mig. Det är en sådan där svacka igen. Inspirations-torka. Det gör ont i mig.

När jag gick på Gustav Adolf hade jag en svenska- och SO-lärare som hette Nina. Hon trodde verkligen på mig och mitt skrivande. Drev mig framåt, talade gott om det jag skrev och gav mig bra kritik. Tråkigt nog kunde jag under den tiden bara skriva om hjärtlös, obesvarad kärlek. I och för sig är det ganska lätt att skapa starka texter i det ämnet så det jag skrev var hur som helst inte dåligt.

På avslutningsdagen i 9:an fick jag ett stipendie i svenska. Alla treor i skolan satt i Aulan och klappade händerna åt de som blev uppropade och fick gå upp på scenen för att ta emot sitt "pris". När Nina klev upp på scenen för att berätta vem eller vilka de valt att ge stipendier till i min klass, blev jag nervös. Jag ville ju absolut inte gå upp. Det är ju fruktansvärt pinsamt som ni förstår. Det var en väldigt stor sal, tyckte jag då. Nu inser jag att den knappt var större än en lektionssal.

Jag var övertygad om att Claras namn skulle ropas upp. Hon är så begåvad när det gäller svenska. Hon stavar bra, skriver snyggt och har alltid diktat ihop berättelser och texter som om hon var född för att göra det. Nina började med nomineringen; "Denna person får detta stipendium för hennes sätt att av fiktiva personer kunna skapa levande människor i livende samtal. Hon kan också uttrycka och beskriva sina tankar, funderingar och slutsatser, så att de inte bara kan uppfattas som hennes egna utan som både högst personliga och generella på en och samma gång". Men istället för Claras namn var det mitt namn som sades. Mia, skolans "mamma" log mot mig som om hon ville säga "Vad var det jag sa". Sedan fick jag, med vingliga steg och snurrande huvud, ta mig upp på scenen och krama Nina och ta emot ett presentkort på Bokia. Alla klappade händerna. Nästa stipendie gick till Clara. Vi fick varsitt.

När vi sedan stod på skolgården med klassen för att säga hejdå till alla, var allting väldigt känslosamt även om jag knappt fått någon kontakt med klassen över huvud taget. Ändå grät jag. Alla grät. Jag kramade Nina och när vi höll om varandra sa hon till mig med vattnig röst; "Sluta aldrig skriva Moa". Ibland känner jag att jag sviker henne. Att jag tappar lusten men inte får. När jag kommer i sådana här svackor känns det som om jag lurar henne. Lever på något jag åstadkom för flera år sedan. Som en stjärna lever på förmögenheten de skaffat sig under sin tid i rampljuset. Låtsas att det man gjorde då fortfarande håller och det krävs inga mer ansträngningar.

Men jag vill inte slappna av, luta mig tillbaka och vara nöjd. Jag vill skriva fler texter jag är stolt över. Göra nya liknelser. Skapa meningar. Jag vill skriva egna citat över väggarna. Sprida lappar i vinden. Dela med mig av kloka tankar.
Så klart vill jag det.