Det är Sigur Ros som spelar och jag kan inte hjälpa att hjärtat skriker, gråter, kvävs men ler.

Han är en karaktär i min egen Hauruki Morakami-bok. Vacker, egen, underlig, poetisk, instängd, gömd och outgrundlig. Ingen har greppet om honom. Vet vem han egentligen är. Vad han egentligen känner. Om sig själv, om djupa saker, om sin familj, om mina ord. Mig.

Han talar igenom musiken. Jag vill tro det.
Han är den han spelar. Det är så han känner och det är så han vill vara men inte vågar bli. Inte vågar visa. Det förtrollar mig. Gör mig knäsvag och yr. Varför. Mot min vilja. Varför.

I sköra stunder, bräckliga, utsatta stunder kan jag falla i timmar. Dagar. Veckor. År. Han jag någonsin slutat falla för honom. Kanske svävar jag för honom. Når aldrig någon botten, aldrig någon kant. Jag får inget grepp. Inget grepp om honom och hans hand som håller mig. Håller han mig? Hur, när? Jag ser det inte. Kan inte känna den men är ändå fast. Vet han ens om det?

Han ropar på mig. Blinkar åt mitt håll. När jag går närmare springer han iväg. Efter en bit stannar han och ser på mig igen. Ropar, blinkar. Jag tittar bort men minns han ögon, hör hans rop. Utan att hjälpa det vrider jag på huvudet igen. Han ler. Det där leendet. Jag ler, och tror på honom. Tappar greppet om den lilla kant jag klamrat mig fast vid. Jag har precis hämtat andan och så ler han. slår undan mina händer och fötter. Jag tappar fästet och faller, igen. Andlöst och hjälplöst. Jag går mot honom. Hans leende försvinner och hans ögon blir rädda. Han vänder sig om igen och springer. Bort, bort. Han stannar på säkert avstånd och vänder sig om. Han ler.

Past Midnight

Jag tycker verkligen om vad mitt liv har utvecklats till. Åtminstone på det privata, fridits-planet. Det händer saker. Nya, spännande, fantastiska saker. Resor till Stockholm, bara sådär. Pastakvällar med fina kompisar. Londonplanering!

18-års fest i Göteborg med mina finaste barndomskompisar. Att dansa, dansa, dansa, dansa tills man är helt svettig och bara ramlar ner i en mjuk soffa. Att skrika ut en refräng tillsammans med någon man bara känt i några timmar. Men det är så himla självklart och enkelt. Lantchips-gräddfil. Springa till en buss och andas tungt, tungt av ansträngning. Prata med nya folk. Inte vara rädd. Inte rädd.

Sova på tåget och cykla i duggregn mitt i natten. Krama gamla vänner som är överlyckliga att träffa mig. Glad att jag kom. På riktigt. Svänga håret i takt med musiken, snurra, snurra, förlorad. Lycklig.

Igår cyklade jag hem i ett tyst, vaknande Västra Bodarna. Fåglarna sjöng mjukt och duggregnets droppar glänste på tallarnas barr. Luften var stilla och klar. Frisk och ljummen. Himlen började ljusna. Klockan stod på 04:16 och jag var inte längre trött.

En rosa drottning

Pappa kom fram till fönstret som vetter mot verandan. Han var iklädd sin biodlardräckt och bar på en ram, full av bin som kröp runt. Det är som om hela ramen glänser, som vågor på ett hav. Ett guldigt hav. Samma glimmande och läskiga syn som när en orm böjer sin kropp.

Han gick närmare fönstret och pekade ner bland röran av bin. Jag stängde av musiken och kröp upp på skrivbordet för att se bättre. Mitt bland alla bin kröp ett speciellt bi. Drottningen. Hon var nästan dubbelt så lång som de andra och ljusare på bakkroppen. När hon rörde sig bland de andra bildades det en väg vart hon än gick. De andra flyttade på sig. Självklart och omedelbart. Medans jag såg på henne lade hon ägg i ett av vaxhålen.
Pappa skall markera henne med en prick av rosa negellack.
Sedan ska han lägga av ett samhälle från detta, det är nämligen fullt. Vår rosa drottning lägger ägg i ilande fart. Vår koloni växer. Sakta.

Fri dag, fika och fynd.

Jag fyndade en stickad tröja på Kappahl. Den hade sänkts från 379kr till 150kr.

I alla fall var det ett fynd i mina ögon.

När jag och Ellen satt och åt lite knäckebröd i matsalen idag kom en Frida och gjorde oss sällskap Hon bjöd med oss att fika tillsammans med henne, Pyttan och Oscar. Jag ropade högt JA och så blev det. Elin kom även in till stan för att vara med oss. Hon planerade att bara sitta men upptäckte att hon faktiskt hade 70 kr och firade detta med en daimkladdkaka på Coffe House, där vi satte oss.

Vi pratade om att tiden gått fort fast ändå långsamt. Om första gången vi träffades och första intryck som helt suddats bort, till det bättre. Vi pratade om studenten, om sommarlov och om Stockholm Det är bara en vecka kvar tills vi reser dit. Vi fyra. IIIIH.

Tjugo över fyra reste vi på oss och gick mot bokia. En synsk Frida tog mig i armen och skrattade åt sin egen lurighet. Vi skrattade ihop. Sen pratade vi engelska på värsta dialekten. Sa; "Have a nice day, alright? God day mate!" och så skilldes vi åt allihop.

Jag och pappa körde lite på Sävelund innan vi åkte hem. Jag fick stanna och backa upp för våran smala backe. Det var varmt, men det gick bra. Nu har jag ätit pastagratäng framför vänner.

(Jag blev nästan överglad när jag nu kom på att Pyttan bjudit in oss till henne imorgon för att äta pasta på hennes balkong. Jag önskade pasta med räkor och hon sa att hon skulle laga det till mig. Kan hon bli finare?)

I alla fall en mycket bättre dag än jag trodde att det skulle bli när jag vaknade.

Tack för det.

Examensarbete

Min logga

Visitkort

(utan den blå fyrkanten, endast en markering som råkade komma med)

CD-fodral

Bok omslag

DVD omslag

Något att styka från listan

Jag är klar med mitt examensarbeta i Grafen och det känns väldigt skönt. En lättnad. Dumt nog var det grafen jag var mest säker på att hinna klart med. Det hela har gått väldigt bra efter att jag fått loggan ur vägen och faktiskt blivit riktigt nöjd med den på kuppen. Idag har jag och i stort sett alla andra också, suttit vid våra datorer och ideligen jobbat vidare med våra omslag. DVD-, CD- och bokomslag plus en lite booklet till CD:n. Förutom det skulle loggan placeras på olika typer av papper, brevpapper, kuvert, faktura och visitkort.

Hur som helst är jag ju klar. Skönt.

Nu gäller det att hitta en bra låt till min PS-film. En mysig, fin och glad låt som kan höra ihop med mig. Förslag?

VB reunion

För några veckor sedan började jag och Clara planera en liten återträff med den härliga klassen från Västra Bodarna. Egentligen pratade vi om det redan för över ett år sedan. Men nu, äntligen tog vi tag i det och det verkade bli lyckat, tills några tråkmonsar svek i sista minuten och gick till någon lam fest någonstans. Vi genomförde det så klart utan dem.

En timme innan vi skulle träffas kom Clara hem till mig för att förbereda pastasallad. Vår pastasallad är den smarrigaste någonsin, jag har intyg från både Amanda och Oscar som fick smaka. Eller, smaka, Oscar åt nästan en hel låda själv. Hur som helst. Vi skar grönsaker, lyssnade på musik och taggade inför kvällen. Oscar kom och gjorde oss sällskap innan vi, något försenade, fick åka med Alexander ner till stranden. Han körde då själv och det var väldigt coolt. Den kom verkligen fram att vi är gamla nu, när en av oss har körkort. Vilka möjligheter! jaja.

Det tog ett tag innan alla kom och innan vi fick en någorlunda fart på elden men humöret var på topp. Vi spelade spotify på Oscars mobil men Alexanders acount. Luften var varmare än jag tänkt och vinden hade mojnat helt. Fint! Clara hade köpt marsmallows som alla grillade på Alexanders grillspett. Alla lixom kompletterade varandra. Vi skrattade åt gamla minnen ihop och alla fick berätta vart de går nu och vad de har för planer för framtiden. Vi satt där i en ring och lyssnade på varandra och när en var klar applåderade alla. Det måste sett ut som någon konstig sekt eller något.

När det blev lite kyligare åkte några av oss hem till mig i Alexanders bil för att hämta kubb. Vi spelade det i sanden. Mitt lag hette "The bieodlers" (med ett mycket svenskt uttal och betyder alltså biodlarna eftersom Oscar såg ut som en sådan när han dragit luvan över hatten). Alla skrek och sykade varandra för att vinna. Till slut hade vårt lag slagit ner alla utom en. Oscar fick som fjärde man ner den sista stapeln. Då hängde det på mig eller Clara att få ner kungen. Clara missade men någon centimeter. Nu var det så otroligt spännande. Jag kunde avgöra. Jag skulle avgöra. Det andra laget skrek så högt de kunde. Oscar kom fram och lugnade ner mig. De andra hejjade på. Till slut kastade jag, och kungen föll ner i sanden.

Vi skrek! Vilken otrolig glädje. Det har aldrig varit en så fulländad känsla att vinna en kubbmatch någon gång. Oscar och de andra lyfte upp mig i luften och vi kramades. Jag har ingen aning om vad de andra gjorde. Jag var försvunnen i segeryra.

Efter matchen och allt skrikande blev vi en aning tystare men fortfarande mycket glada. Vi stannade tills klockan var ungefär 23:00. Då kramades alla hejdå och begavs sig hemåt Faktiskt en lyckad återträff trots att så få kom. Härligt

ett, två, Treeeeee; paddla

När jag, varm och trött, gick mot busshållplatsen efter att ha kommit tillbaka tidigare än planerat från dagens paddling, kände jag mig så oerhört lycklig fast jag visste inte riktigt över vad. Det var som att jag hade glömt vad jag väntat på. För något var det.
Då insåg jag att det var slut på skoltorsdagen och imorgon väntade fredag. Fina, fina fredag. Denna fredagen skall börja med sovmorgon eftersom man inte behöver komma till engelskan om man är klar. Efter skolan planerar jag att träna en sväng och, om så vore möjligt, bli upphämtad av mamma. På kvällen blir det grillning hos Maggan som fyller år idag. Hela den härliga Franssonsläkten. En underbar början på en spännande helg.

Denna torsdag, som inte blev så hemsk som jag tänkt mig, skall avslutas med att jag och pappa inviger våran klotgrill. Korv, majskolvar, sallad och tzatziki. Mumms!

PS, Mot Clara för en kram

IDAG FYLLER CLARA ÅR!!!!

Hon bli 18. 18!!!

Jag ska åka till henne så att jag kan få ge henne en kram och en liten present. Inget stort.

Vi ska baka något. Kanske med choklad. Det är ju nästan godast.

För övrigt har jag suttit med Final Cut Express hela dagen. HELA dagen. Det har resulterat i att jag kanske har fått klart min PS-film. Eller, fått klart är väll kanske å ta i, men jag har kommit en bra bit på vägen. Nu behövs det bara lite musik och eftertexter. Jag skulle egentligen vilja filma min mamma. Hon måste ju vara med i filmen. Filmen om mitt liv. Hon är ju typ, helften.

Hur som helst; skönt att ha fått det största jobbet gjort. :)

Att sträva efter tre bokstäver. Inspirerande?

Alla kämpar med att putsa till betygen eller att nätt och jämt bevara sina gamla, nu på terminens slutspurt. Stressen lurar bakom öronen och väntar på att störta upp genom bakhuvudet så fort den känner att tiden inte räcker till. En varning, en hjälp, eller bara smärtsamt självplågeri?

Tänk när man gick i lågstadiet. 1:an, 2:an, 3:an. Betyg fanns inte. Lämnade man över huvud taget in saker? Fanns det prov? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Det enda jag vet är att jag tyckte att matte var roligt, som nog många tycker i den åldern när allt är nytt och "vuxet". Att äntligen få läxor. Till och med DET var roligt.

Man skrev, räknade och läste för att man ville. Eller vad fick en att sträva framåt? Till en början måste det ha varit ivern att lära sig nya saker. Att lära sig läsa. Att få börja i den röda boken istället för del lite lättare blåa. Ett tecken på ens kunskap. Jag mins att jag kämpade hårt med det. Driven av avundsjuka och en smula skam över färgen på min bok.

När försvan då det egna drivet? Försvinner det någonsin på vissa personer? Kanske lockar inte matten längre utan andra saker; världsfrågor, politik, vetenskap, rättvisa. Men de tråkiga ämnena, skolämnena, de kan driva folk till vanvett. Drivet försvann kanske i samband med att vi började bli betygsatta. Det blev mer ett krav, ett tvång, än ett mål. "Sporren" för oss nu är tre versaler M, V, G. En stämpel som avgör viktiga beslut i vår framtid, gjorda av andra. Av arbetsgivare. Som om de har någon koll på vad vi kan genom att se de bokstäverna. På något vis börjar de tappa betydelsen för mig. Jag blir lyckligt rusig av att få stämpeln eftersom jag vet att det är detta vi strävar efter. Alla. Alla i stolarna runt mig, alla på skolan.
Självklart ger det mig en upplyftande spark. Det peppar mig vidare. Vetskapen om att jag har kunskaperna som krävs är förstås oerhört betryggande. Trots det är jag tveksam inför vad som komma skall.

Om nu själv-drivet försvann med betygen, kommer de då tillbaka när allt är upp till en själv igen? När responsen man får är i form av befordran eller uppskattning ifrån människor runt omkring? Jag hoppas det.
De senaste året har mitt driv dykt mot botten. Även om jag försöker räta på mig och simma upp mot ytan igen fortsätter det sjunka. Tyngder sätts på mina fötter och ju längre tiden går ser allt mörkare och mörkare ut. Längre ner faller det.
Det är jobbigt att simma själv, mot strömmen. Mot negativt tänkande och slappa sinnen.
Jobbigt.

Bullen-hej

Bara för att jag är sugen på bulle och vi ska fika sen!

Nu slutar vi för dagen.

Först ska vi dreggla lite över Topshops alla fina klänningar.

I'll do anything.

In need of money, har jag jag erbjudit mig att ta hand om i stort sett alla sysslor i hemmer. Tvätt, matlagning (som jag i och för sig redan gör), damma, städa toaletterna, stryka, allmän upplockning av grejs och så även sådant som kommer fram ibland. Idag ska jag tex tvätta pappas bil och klippa honom.
Desperat så säg.

Inom den närmste framtiden kommer jag även bära ved och trä ramar till bina.

Ja...
Plus skolan.
Och träning.
Jag kommer förstå hur alla göteborgspendlare och alla stackars arbetande ungdomar har det.
Fy.

Tre trötta dagar och äppelblom

Det sved lite i mitt samvete när jag såg att äppelträdet står i full blom utanför fönstret, bakom datorn. Det känns som om jag inte varit närvarande. Så fort jag kommit hem de senaste dagarna har målet vara att ta sig upp för trappan, möjligtvis orka packa upp väskan, motvilligt matat en skrikande Kewin och sedan hasa mig fram till soffan för att där tungt dunsa ner bland kuddarna och stanna där.

I måndags var jag verkligen trött, efter filmandet. Jag var hungrig men orkade inte äta något utan gick och la mig så fort jag kunde.

I tisdags var det nästan likadant, efter att vi spenderat hela dagen ute i solen. Vi hade fotomaraton i skolan och vi gick runt i Alingsås från ungefär 8:30 till 14:45. Solbrända och orkeslösa Trots tröttheten tränade jag lite snabbt. Jag somnade halv 9 den kvällen. Död.

Igår var det nog lite bättre. Dock fick åskan mig att drunkna i soffans mjuka kuddar och huvudet drog ner mig till golvet hela tiden. Jag och pappa satt i soffan hela kvällen. Jag gäspande och han sömnigt blinkande.

Idag då, är jag faktiskt inte alls så trött. Nog är jag matt men så blir det om man tränat. Dessutom tror jag att jag på något vis inte längre gör mig själv trött. I måndags VAR jag trött och troligtvis i tisdags med men igår trodde jag nog bara att jag var det. Jag hade känt hur skönt det var att vara helt kraftlös i kroppen och totalt utmattad i hela huvudet. När så var fallet, kunde man på något vis acceptera att man inte gjorde något. Det var tillåtet och acceptabelt. För mig själv. Jag tillät mig själv göra just ingenting och det med gott samvete. Så igår försökte jag lura mig själv till att vara matt igen. Lura mig själv att göra inget.

Viljan jag känner och kraften som återtagit mina lemmar kommer nog en del ifrån dagens oväntade möte med ett kärt förflutet. Pappa släppte av mig vis stationen i VB så att jag skulle kunna cykla hem min cykel. Då står Amanda, Lotta och Robert vid perrongens slut och vinkar mot mig i bilen. Jag går mot dem och de första de säger är att jag är fin idag. Vi ler allihop jättestort och kramas. Både Amanda och Lotta är väldigt uppspelta och glada och vi står där och pratar ett bra tag. Pratar om förgånget och sådan som snart kommer. Vår lilla återträff med VB-klassen.

Vi skrattar och pratar strunt och allt känns fullkomligt självklart. Jag känner mig mer trygg i mig själv än vad jag gjort på väldigt länge. Som om jag till det yttersta vet vad jag håller på med, vad jag vill visa och vem jag är. Där, men dom. Där vet jag. Deras bemötande gör mig övertygad.

Efter ett tag kommer ett tåg och ur det kliver vår allas kära Clara. Kramen är varm och mjuk, som alltid. Hon säger att jag är fin idag. Kanske är jag fin idag. Hon är sig själv till det yttersta och jag blir så glad av att se henne. Det känns med en gång som om tiden inte har rört sig ett dugg och vi är lika självklara för varandra som alltid. Det är så tryggt att ha det.

Vi står då och planerar återträffen ett tag innan jag bestämmer mig för att cykla hem i hisnande fart. Dels för att det är kall, dels för att jag är hungrig och det är jag som lagar maten. Fortfarande med ett lite yrt huvud efter cykelturen ställer jag mig och delar kycklingen till såsen. Och vilken sås där sen! Det blev Sivs UNDERBARA kyckling med massa champinjoner och grädde och tagliatelle till det. VRÅLGOD om jag får skryta lite. Det är ju faktiskt hennes recept så det är lika mycket en hyllning till henne.

Novellfilm och flera hundra kronor fattigare

Igår var det en varm, underbar och jobbig dag. Jag har fortfarande ett märke på vänster axel efter den tunga stativväskan och hela min kropp påminner mig ständigt om den långa dagen igår. Men vi hade det roligt! Till och med skådisarna som tyvärr fick vänta en hel del hade nog roligt och det var verkligen skönt att se.

Vi slutade skolan vid 12 ungefär. Jag och Elin packade ihop våra saker och gick ut ur media för att gå hem till Emma och vara där tills inspelningen skulle börja. Istället för det möter vi en Emma i korridoren som duktig nog har tänkt att sitta kvar och arbeta med grafarbetet. Utan att behöva säga något övertalar hon mig till att stanna kvar jag med. Det var bra, för jag fick gjort en hel del. Dels fick jag klart min logga som faktiskt blev skit snygg. Det känns bra att ha det gjort.

Vid halv 3 började jag och Emma gå mot skateparken för att kolla in inspelningsplatsen för kvällen. Allting såg ut att lösa sig bra när vi hittade den perfekta platsen för kyrk-scenerna. Vi gick sedan hem till Emma för att där rigga upp inför första scenen. Den första skådespelaren; Edvin, anlände ungefär tjugo minuter i fyra och vi var inte klara med tekniken på långa vägar. Allting tog tid och det strulade. Till slut fick vi spelat in scenerna och skådespelare nummer 2 anlände; Matthias. Några till scener spelades in i lägenheten innan vi packade ner all utrustning för att byta inspelningsplats. Vi konkade och bar på all jäkla teknik.

Det uppstod lite panik ett tag när vi inte kunde få tag på all rekvisita vi behövde men en snäll Marcus räddade oss ur situationen och cyklade ner till stan för att hjälpa oss. Vid skateparken kom de tre sista skådespelarna och vi kunde spela in ett par scener till. Allt gick ganska bra ända tills folket i parken började spela hög musik. Vi; jag, Elin, Emma och Johnny, blev rädda och trodde vi skulle bli nerslagna när killarna bad dem stänga av musiken.

Efter ett tag insåg vi att det var lönlöst när musiken åter igen började ljuda över parken och vi ordnade ett krismöte i gräset. Vi kom överens om att spela in resten en annan dag när vädret är lika fint. Killarna var okej med detta, tack och lov så de fick pengar för pizza (som vi lovat dem) och så började vi konka hem all utrustning till Emma igen.

När vi väl kommit till Emma satte sig fyra trötta ryggar och åtta ben ner med varsitt stort glas vatten och drack under tystnad. Vi var totoalt utpumpade. Då var klockan 20:10.

Nu spelar han mot fönstret. Hjälp mig ut.

Det sitter en liten insekt på mitt skrivbord. Jag tänkte vifta bort honom som man alltid gör, men stannade mitt i rörelsen, åkte bakåt med stolen, lutade mig ner och såg på honom, nära. Han är blå och grå och helt ny för mig. Jag blåser lätt på honom för att se om han fäller ut några vingar. Det gör han inte, istället vrider han sig bort från vinddraget. Han går mot tangentbordet och försöker klättra upp men halkar ständigt ner. Han kämpar ett tag men ger upp och börjar istället vandra längs med bordet. Fram och tillbaka, upp och ner. Jag börjar se honom som en liten kamrat. Funderar på hur man bäst skall plocka upp honom och bära honom utan att han blir livrädd. Sakta börjar han få en personlighet. Sakta lär jag känna honom. Och så plötsligt slår han ut två kolsvarta vingar och flyger iväg.

Gamla, mjuka, lätta kramar och party-röj.

De senaste dagarna.

Söndag

Årets födelsedagsfest ägde rum i Berg 211 och vi var bjudna. Den fine Marcus Larsson hade bjudit oss och bara det är en gnutta hedrande. De flesta från Alingsås åkte in med 19:00 tåget till Göteborg för att börja kvällen. Vissa hade dragit igång redan innan och var väldans glada hela vägen dit. Vid ingången i berget stor två biffiga dörrvakter med varsin lista för att bocka av oss. Genom hela gången in i den stora salen låg det en röd matta som man fick gå på. Väldigt flott. Vi lämnade in väskor och fick stämplar och sedan började kvällen. Vi gick igenom rökmolnet på dansgolvet där man inte kunde se mer än en decimeter ifrån ögat. Folk dansade och musiken pumpade. Ibland pumpade basen mer än musiken hördes så det var bara... oljud, om man kan säga så i min ålder. Men det har ju knappast hindrat mig innan så...
Marcus var super glad och jätte tacksam för alla som kom. Det var tydligen över 100 personer som kom men det märktes knappt eftersom lokalen var så stor.
Tråkigt nog slutade kvällen mycket tidigare än planerat med det var skönt ändå eftersom det faktiskt var söndag och många planerade att gå till skolan dagen efter.
Men trots det var det en höjdarfest i den fetaste lokalen med de underbaraste människorna. SUPER!'

Idag har jag och pappa varit hos Tandläkaren i Borås för att kolla mina visdomständer som för några veckor sedan gjorde lite ont. De är inget fel på dem nu och tandläkaren kunde inte komma på någon anledning till att behöva dra ut dem. Man försöker faktiskt ha kvar dem om de inte måste dras ut. Det var en VÄLDIG lättnad. Men om det börjar göra ont igen skall vi ta en röntgenbild på en av tänderna, eftersom den kanske sitter och kreppar om en nervtråd i käken som möjligtvis riskerar att åka med om vi drar ut den. Sedan planeras det in en "operation" och jag har möjlighet att få snurr-dricka och lustgas om jag så behöver. Det låter tryggt.
Jag vill från och med nu alltid gå till den Tandläkaren för hon verkade ha vettiga tankar och vara duktig. Dock behandlade hennes medhjälpare mig som om jag var 7 år. "Så ska jag bara skjuta upp stolen, så dääär jah. Och så kan du gå aaav stolen. Sååå, precis." GAAAAh jag kan själv kvinna!!!

För övrigt så har våran punkt-tidning kommit ut om det är någon som är intresserad av att köpa den. 20 kr kostar den bara och då får ni hela tre texter skriva av mig.

I tisdags var jag och pappa och besökte Hagagården för att ge Greta Andersson en tidning. Jag intervjuade henne för ett reportage som finns med i tidningen. Vi knackade på hennes dörr och, vad vi tror var hennes dotter, öppnar. Så fort Greta ser mig skiner hon upp och säger; Kommer du med tidningen nu?

Jag utbrister glatt: "Åååh så du kommer ihåg mig?" och hon svarar att det är klart hon gör och så kramar hon mig. Sedan sträcker hon sig målmedvetet ner efter sin handväska för att betala. Jag står i valet och kvalet om att inte ta emot några pengar eller istället godta hennes givmildhet som hon så innerligt har. (När jag var där för intervjun bjöd hon mig på choklad till exempel).

Hon var innerligt tacksam och det var nog det finaste ögonblicket någonsin. Ett ibland dem i alla fall.

ibland finns det ord.

"Det är ingen djup längtan eller lust eller något sånt. Bara en liten irriterad oförståelse som förbannar min tidigare rädla och svagehet"

Elin 19 år!

Igår var det Valborg och massa människors födelsedag men viktigast av allt; Elins födelsedag!

Trots att det var sista minuten och inte alls planerat kom nästan alla i släkten på kalas i Gräfsnäs där Elisabeth dukat upp med mat och kakor.

Elin, Malin och Elisabeth hade ordnat en tippspromenad. Det var väldigt mycket för min skull för de vet hur mycket jag tycker om sådant. Alla fick gå ut en liten sväng i kvällsolen. Jag tror att alla uppskattade det faktiskt.Medan vi var ute passade Elisabeth och Elin på att duka upp kakorna.
Två sorters cupcakes och bullar.

Efter att vi rättat svaren från tippsrundan gick alla för att ta för sig av kakorna.

Så till sist den goda Pavlovan som var ovanligt god. De färska bären på toppen påminde en om sommaren och det smakade ljuvligt.

Efter att alla åkt hem stannade jag och pappa en stund och satt i soffan med familjen Fritzell och åt chips, kollade på TV och diskuterade kändisar. Mysigt.