18-års fest i Göteborg med mina finaste barndomskompisar. Att dansa, dansa, dansa, dansa tills man är helt svettig och bara ramlar ner i en mjuk soffa. Att skrika ut en refräng tillsammans med någon man bara känt i några timmar. Men det är så himla självklart och enkelt. Lantchips-gräddfil. Springa till en buss och andas tungt, tungt av ansträngning. Prata med nya folk. Inte vara rädd. Inte rädd.
Sova på tåget och cykla i duggregn mitt i natten. Krama gamla vänner som är överlyckliga att träffa mig. Glad att jag kom. På riktigt. Svänga håret i takt med musiken, snurra, snurra, förlorad. Lycklig.
Igår cyklade jag hem i ett tyst, vaknande Västra Bodarna. Fåglarna sjöng mjukt och duggregnets droppar glänste på tallarnas barr. Luften var stilla och klar. Frisk och ljummen. Himlen började ljusna. Klockan stod på 04:16 och jag var inte längre trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar