Alla kämpar med att putsa till betygen eller att nätt och jämt bevara sina gamla, nu på terminens slutspurt. Stressen lurar bakom öronen och väntar på att störta upp genom bakhuvudet så fort den känner att tiden inte räcker till. En varning, en hjälp, eller bara smärtsamt självplågeri?
Tänk när man gick i lågstadiet. 1:an, 2:an, 3:an. Betyg fanns inte. Lämnade man över huvud taget in saker? Fanns det prov? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Det enda jag vet är att jag tyckte att matte var roligt, som nog många tycker i den åldern när allt är nytt och "vuxet". Att äntligen få läxor. Till och med DET var roligt.
Man skrev, räknade och läste för att man ville. Eller vad fick en att sträva framåt? Till en början måste det ha varit ivern att lära sig nya saker. Att lära sig läsa. Att få börja i den röda boken istället för del lite lättare blåa. Ett tecken på ens kunskap. Jag mins att jag kämpade hårt med det. Driven av avundsjuka och en smula skam över färgen på min bok.
När försvan då det egna drivet? Försvinner det någonsin på vissa personer? Kanske lockar inte matten längre utan andra saker; världsfrågor, politik, vetenskap, rättvisa. Men de tråkiga ämnena, skolämnena, de kan driva folk till vanvett. Drivet försvann kanske i samband med att vi började bli betygsatta. Det blev mer ett krav, ett tvång, än ett mål. "Sporren" för oss nu är tre versaler M, V, G. En stämpel som avgör viktiga beslut i vår framtid, gjorda av andra. Av arbetsgivare. Som om de har någon koll på vad vi kan genom att se de bokstäverna. På något vis börjar de tappa betydelsen för mig. Jag blir lyckligt rusig av att få stämpeln eftersom jag vet att det är detta vi strävar efter. Alla. Alla i stolarna runt mig, alla på skolan.
Självklart ger det mig en upplyftande spark. Det peppar mig vidare. Vetskapen om att jag har kunskaperna som krävs är förstås oerhört betryggande. Trots det är jag tveksam inför vad som komma skall.
Om nu själv-drivet försvann med betygen, kommer de då tillbaka när allt är upp till en själv igen? När responsen man får är i form av befordran eller uppskattning ifrån människor runt omkring? Jag hoppas det.
De senaste året har mitt driv dykt mot botten. Även om jag försöker räta på mig och simma upp mot ytan igen fortsätter det sjunka. Tyngder sätts på mina fötter och ju längre tiden går ser allt mörkare och mörkare ut. Längre ner faller det.
Det är jobbigt att simma själv, mot strömmen. Mot negativt tänkande och slappa sinnen.
Jobbigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vilken dramatisk slut texten fick Moa! Inte bra. Inte bra alls..
SvaraRaderaJag tycker såhär- betyg är lite onödigt eftersom det inte alltid visar vad du är bra på utan hur hängiven till saker du är. Jag har alltid struntat i betyg och bara gjort allting på mitt sätt och istället försökt ha lite kul med ämnena man lär sig, det är dock synd att intresset för ämnet inte betygsätts. Jag vet att du är otroligt bra i många ämnen och avundas dig såklart! Ingen dömer dig dock inte om du skulle få ett lägre betyg i något ämne - eller är det dusjälv som dömer dig?
Vad ska vi hitta på för att simma uppåt igen då? :D
Kram!
Emilia: Jag vet. Det känns som att jag överdrev en smula. Ja, jag känner mig en smula misslyckad när jag får ett lägre betyg än det jag strävar efter. Det har i och för sig lättat under den senaste tiden. Som sagt, min glöd har försvunnit. Sugits in i medias väggar.
SvaraRaderaJag tror att början på nästa termin kommer vara en nystart. Det är alltid det. Sen var ditt peppande med punkttidningarna ett riktigt lyft. Mer sådan vore bra, men att det då kommer från alla. Det är som sagt jobbigt att göra allt själv och jag förstår inte hur du orkar ibland.
Jag längtar efter att bara behöva sträva efter mål man själv satt upp utan påverkan av skolans krav. Mål i form av eget företag, stora lokaler, vacker inredning och spännande resor. Sådant man brinner för.
KRAM på dig raring