Det är läskigt att leva i nuet.

Det blir alltid tomt i mitt huvud när jag sätter mig här för att skriva. På kvällarna, när jag släcker lampan, yr ideer och kloka ord. Nu. Inget.

Jag funderade på att skriva en text om svårigheten med nuet. Det var en tanke jag hade med att vi har svårt för att se på nuet med en glad inställning. Det är lättare att i så fall se bakåt eller framåt.

Vi brukar alla bli lite nostalgiska ibland. Drömma oss tillbaka till lyckliga dagar och minnen. Även det som då var svårt går att göra positivt. Man lärde sig något och nu när det är över kan man till och med vara tacksam.

Nästan alltid sitter jag med kompisar och drömmer om framtiden, som egentligen är ganska skrämmande. Ändå ignorerar vi ofta det och pratar på om egna lägenheter, länder vi ska resa till, saker vi ska köpa, folk vi ska träffa. Hoppet finns där och det är starkt. Nu har dock ångesten smugit sig in även där. Frågor om vart man ska plugga, vad man ska bli och hur man skall klara sig, börjar cirkulera. Det slutar ofta med att man viftar bort det eftersom det är för jobbigt.

Kanske har framtidsdrömmarna och den lyckliga fristad de skänker, blivit hotade eftersom en avgörande del av vår framtid har blivit aktuell. Det är nu vi ska välja vår framtid. I stora, dramatiska drag i alla fall. Nuet är skrämmande. Det är verkligt och det sker utan att man kan göra något åt det. Vi har inget val. Det går vidare ändå. Just därför är det svårt att prata om. Det finns ingen tidsskillnad emellan tanke och handling.

Tiden agerar som en slags vaddering. Den läker sår från förr och förminskar svårigheterna med framtidens planer. I nuet har vi inget skyddsnät som det. Det vi säger ska bli av eller inte. Vi kan inte skylla på att det var länge sedan eller att vi var unga då och inte vist vad vi sa. Inte heller kan vi hoppa förbi det onda och se på det från avstånd.

Detta var min tanke. Att vi allt för ofta undviker nuet genom att prata om det som är långt bort.

En text skriven på Vasa café med Pyttan.

Det ilar längs ryggen då små pustar av kylig november drar in genom den öppna dörren. Nersjunkna i gatan tittat vi upp på folk som passerar utanför fönstret. Vasa Allén är prickig. Ett klarblått täcke drar över staden. Sjunker ner och tar över. Nere hos oss kastas skuggor av elektroniskt ljus över väggar och golv. Det är ojämnt och hårt. Det är som om någon har plöjt en åker på väggarna. Slarvigt och ojämnt. Utan vett och förnuft. Vita vågor i taket och bruna fiskben till golv. Det smakar choklad och acceptans. Kravlöst. Jord i kanterna och löv på borden. Vi sitter i höst. Likt det blå täcket över staden, faller vintern över oss.

En lördagskväll som ingen annan.

Lamporna har fått vara tända hela dagen. Det är verkligen grått ute. Huset har städats och jag har gjort lite nytta idag för att på något sätt fördriva tiden fram till 19-tiden ikväll. Då kommer ett helt gäng med härliga människor hem till mig för att sitta på golvet, äta snacks, frukt, godis och spela spel. Förhoppningsvis blir det mycket skratt och härliga diskussioner också.

Just nu peppar jag mig själv med hyper-musik och...matar katten. Kanske inte den bästa kombinationen men det är vad jag har. Jag ska plocka fram lite ljus och dylikt för att göra det lite mysigt. Pappa kommer nog hem snart innan det blir dags för honom att åka här ifrån igen. Han skall nämligen till Siv och Christer ikväll och bada badtunna, endast för att hålla sig undan. Han är fin han.

Macchiato = befläckad

Jag har fått skäll. Dels från min omgivning och dels från mig själv över att jag inte skriver. Uppdaterar försent. Fy.

Kanske är det för att det inte hände så himla mycket skoj i mitt liv. Jag skall ändå försöka solla bland allt det gråa och hitta de fåtal nyanser som finns där. Varsågoda.

I tisdags var jag på kaffekurs på Nygrens. Jag blev väldigt glad när de frågade om jag ville komma dit och såg verkligen fram emot det. Jag var både förväntansfull och nervös inför tanken att vi själva skulle få testa på hur man gör.

jag samåkte in till stan med Frida Jareteg som också skulle dit. På vägen gjorde jag även henne nervös med mitt prat men vi hade ingen anledning till oro. Vi klev in i ett varm Nygrens och rannsakade montern. Det fanns en del nyheter som verkade spännande bla chai-tryffel och en maffig chokladkaka med smak av apelsin.

Fler ur personalen dök upp och till slut var vi över tio stycken förväntansfulla och rastlösa själar. Så småningom kom två killar från Bergstrands kafferosteri som levererar kaffe till Café. En brunbränd kille med lite överklass i rösten, men väldigt enkel och trevlig. Han såg alla i ögonen och skakade hand. Mattias tror jag han hette. Den andra var blek och stod mest bredvid och tittade på, en studerande.

Vi samlades på övervåningen där Mattias höll en kost föreläsning om kaffe i allmänhet och såklar även om deras egna kaffe. Han talade om att alla bönor har olika karaktär och smak. De kan vara beska, söta, smöriga, starka. Varje kaffeland har en egen böna och därför blandar man bönor från hela världen för att få rätt smak på kaffet. Det kommer från Brasilien, Java, Colombia mm. Så finns det även två olika sorters bönor; robusta som är det billigaste. Det är lite grövre och träigare. Sen finna arabica som är det lite mer finsmakande kaffet. Även dessa två blandas då i samma påse för att få en bra kräma, kraftfull botten och en egen karaktär. Inte så krångligt va.

Åh jo! Kaffet rostar och mals olika beroende på vad det skall användas till. Det är alltså stor skillnad på espressokaffe och vanligt bryggkaffe. Dessutom kan jag ju säga det att det är inte mer koffein i espressokaffe än i bryggkaffe. Snarare mindre. Ju mer vatten desto mer koffein kan ta sig ur bönan. Det är bara känslan av den starka och kraftfulla smaken i espresson som sätter sig på hjärnan.

Mattias visade oss hur man skummar mjölk, hur man skall mala kaffet, den rätta rinn-tiden, och hur en bra kräma på espresson ser ut. Sedan gjorde han hjärta på hjärta med mjölken och läs oss smaka på enkel och dubbel cappucino, macchiato, lattemacchiato och så vidare. Vi fick även veta att vi var välkomna till rosteriet för att göra det som återstod för oss i kursen och att vi sedan var berättigade ett intyg eller ett diplom i baristakurs A. Ganska fräckt.

Såååå man kanske skulle dra sig till Bergstrans kaffeosteri i Göteborg och få sig ett diplom då...

Fleet Foxes

Stockholm var fantastiskt. Kallt, dimmigt, mörkt och fantastiskt.

Tågresan dit var självklart lång men mycket genomlidbar, om ni förstår vad jag menar. Jag och Pyttan pratade, lyssnade på musik, analyserade texter, åt macka och pratade lite till. När klockan blev 12 och det fortfarande var en timme kvar till Stockholm blev jag plötsligt väldigt trött. Solen som stog snett på himlen var på väg upp men i mina ögon var den på väg ner. Det kändes som att dagen var slut men att den samtidigt varit lång. En mycket udda känsla. Pyttan försäkrade mig om att det inte var så och att vi faktiskt hade flera timmar på oss i storstaden innan vi behövde dra oss mot Anexet.

När vi kommit av tåget och ut från centralstationen, började vi genast leta oss fram till vårt hostel. Vi blev glatt överraskade när vi till slut stod utanför och kunde kika in genom dörren. Inne i lobbyn var det fullt av gamla, slitna saker. En cykel på väggen, gamla resväskor i högar på golvet och kakfat på disken. Vi kollade på varandra med uppspärrade, exalterade ögon och ett brett leende på läpparna; vi hade hittat hem.

Den unga kvinnan vid disken var hur trevlig som helst och snart kunde vi öppna dörren till vårt egna lilla rum. Hela hostlet luktade hemtrevligt och man hörde folk kliva runt på undervåningen i bara tofflor, klirrandes med kastruller. Vi lämnade väskorna, bäddade sängarna och gav oss snabbt iväg för att hitta någon stans att äta. Vi tig oss till Särgelstorg och gick in på Wayne's Coffé. Där drack vi kaffe i gigantiska koppar och fikade/åt. Min kopp täckte hela ansiktet.

Med ny funnen energi stegade vi vidare mot Gamla stan. Där knallade vi runt bland husen ett tag, köpte tunnelbanebiljetter och åt lite mat innan vi kände att det var dags att ta sig till konserten. Kvällen var nu kall och vi var gruvligt tacksamma för den korta, nästintill obefintliga kön in i Anexet. Vi hängde av oss jackorna, gick på toa och satte oss i ledet med de andra förväntansfulla. På ovansidan av handen fick vi alla varsitt nummer. Jag blev 67, Pyttan var 68.

Insläpp. Vi går armkrok fram mot scenen. Tar plats snett till väntar om mitten, andra raden. Sikten nästan fri. Vi sätter oss ner. Väntar.
Som förband spelade en tjej med countryröst. Hon var mycket bra men lite stel. Inte mycket till mellansnack. Banden bestod av hennes pappa och hennes man. Ett mycket sött familjeföretag.
25 minuters paus igen. Väntan på stående fot. Olidligt.

Så börjar någon ropa, alla ropar, de kommer in på scenen. Smått försynta och kanske lite nervösa, kliver de fram till sina platser, tar sina gitarrer och kollar ut över havet av folk. 3500 personer som tjuter. Musiken börjar och allt är himmelskt. Vi sjunger, gungar och ler genom hela konsterten som varar i runt 1 ½ timme. Allt är så bra och vi är så himla glada. Det var mer än vi väntat oss, bättre än vi kunnat tro. Sångaren, Robin, stod ett antal gånger ensam på scenen med bara en gitarr och sin röst. Det måste varit det bäste jag hört någonsin. Magiskt.

För lite bilder på det hela kan ni kolla in Pyttans blogg. Superfina!

Efter konserten vandrade två glada själar genom Stockholm, tog en öl på en pubb i gamla stan och skrattade hela vägen hem till hostlet där vi somnade snabbt, uttröttade av en lång, lycklig dag.

Imorgon far vi till Stockholm.

Jag vet egentligen inte varför jag inte nämnt det tidigare. Det har nog aldrig riktigt slagit mig att det blir av och att det faktiskt är sant, förrän nu.

Imorgon åker jag och Pyttan till Stockholm med tåget 08:32. Bara sådär, nästan. Faktum är att vi ska till huvudstaden för att de ett av de bästa banden som finns just nu; Fleet Foxes. Jag vet att Pyttan avgudar dem och hon kan i stort sett alla deras låtar. Jag å andra sidan är lite mer nybörjare men är likväl en stor beundrare av deras musik och kan nog sjunga med i de flesta av låtarna i alla fall.

Vid kvällens intågande imorgon kväll, står vi i ett hav av förväntansfulla människor inne i Anexet för att se dem spela. Jag har absolut ingen aning om hur det kommer bli och det kanske är bra. Utan förväntningar är det lätt att bli imponerad.

Förutom konsert skall vi även sova på vandrarhem och ha i stort sett en hel dag på oss att gå runt i ett höstligt Stockholm och njuta, shoppa, äta och drömma. Tåget går hem på onsdag så att vi är framme i Alingsås ungefär vid 19:30. Två ultimata dagar kan man säga.

Det börjar pirra så mått i min mage...

Igår kväll.

Igår kväll var jag ensam hemma eftersom pappa var på kalas på Kinnekulle. Jag åkte inte med utan planerade att ha ett par flickor hos mig på middag. Jag fick ett sms från Pyttan där hon sa att hon och Frida skulle komma vid 8. Jag accepterade detta men kände mig redan ensam och vetskapen om att det skulle dröja ytterligare tre timmar tills de skulle komma var olidlig. Jag skickade ett litet ynkligt sms till Pyttan som gladeligen kom på direkten.

Jag hade redan gjort allt man kunde göra där hemma. Stryka, diska, förbereda paj och kakdeg. När Pyttan till slut kom stod jag och plockade ur diskmaskinen. När jag såg henne utanför fönstret sken jag upp och släppte alla bunkar och bestick. Vi drog genast igång med att laga mat. Det skulle bli spenatpaj med bacon, champinjoner och valnötter. Godaste, godaste! Vi var klara i god tid och satt vid bordet och pratade om vardagligheter som äktenskap och tvättmaskiner.

Vid åtta kom Frida in genom dörren iförd turban. Hon som ut som en vit afrikansk kvinna, iförd enbart svarta kläder. Vi satte oss genast vid bordet och började äta. De tyckte båda två att det var gott vilket värmde hela mitt hjärta. Tanken var att vi skulle kolla film men istället för att smälta ner i soffan med en gång, satt vi kvar vid bordet och pratade ändå tills pappa kom hem. Han drog sig tillbaka in på mitt rum för att kolla på tv och vi flickor fortsatte prata. Det bryggdes kaffe och kakorna som jag och Pyttan bakat ut medan pajen stod och svalnade, dukades fram. De var guda-goda! Massa mörk choklad med en tusch av kardemumma. Min favorit.

Vi skrattade ljudligt och vi talade allvar om vart annat. Så småningom insåg vi att klockan ideligen drog sig mot tolv och om vi ville se någon film var det nog bäst att börja nu. Vi såg på chokolat och drägglade över både bakverken och Johnny Depp. Vi han inte se mer än halva filmen innan Frida kände att hon ville köra hem. Pyttan sa inte emot där hon låg och halvsov i soffan.

Så var det kramkalas vid dörren och ett snabbt avsked. Jag diskade lite och såg sedan på slutet av Banjamin Buttons ...(bla,bla,bla)... liv, med pappa i soffan. Slut på dagen.

Höstpromenad och tidsfördriv

Det var inte planerat så men hela gårdagen spenderades i stort sett med Elin. Vi traskade runt i Nolhaga bland allt det senapsgula och pratade. Så kom vi fram till stan mitt i lunch-rusningen och lyckades inte hitta plats på något av alla caféerna. Istället köpte vi smörgås från smöggan och åt medan vi tittade på folk vid torget.

Vi fördrev tiden med att gå runt i storken, köpa koppar, ät lite mer på mackan, lyssna till mannen som spelade dragspel och så till sist hamnade vi på Sallys där jag drack en varm choklad och Elin drack en stark latte.

Hon han sitta i kanske tio minuter innan hennes mamma ringde och plockade upp henne. Vi sa hejdå och jag fick sitta kvar med min choklad och lösa dagens korsord i metro medan jag väntade på att själv bli upplockad.

Jag gick efter en stund till bokia och tittade lite. Jag hittade de mest fantastiska skrivböckerna någonsin. Alla är gjorda av återvunnet och återvinningsbart papper. Dessutom är det en slags kampanj som går ut på att för varje bok man köper, köper de i sin tur en skrivbok till ett barn i att fattigt, behövande land. Det är ju rasande fint! För att inte tala om hur söta och vackra böckerna är i sig.

Pappa hämtade mig och vi unnade oss revbensspjäll och kyckling på Bollins. Vid 18-tiden åkte vi med grannfolket till Minneslunden och tände några ljus. Hela kyrkogården såg ut som en liten by om natten med små ljus utspridda över allt. Som om de satt där inne vid en brasa och läste böcker, rökte pipa eller stickade.

Min dag som blev himla fin.

Detta har jag haft för mig i nyttoväg.

Jag har spenderat mina senaste dagar med halvhjärtade försök att strukturera upp mig själv och ta itu med nödvändigheter så som plugg och hushållsgöromål. Det jag med glädje kan bocka av från min lista har hittills blivit;
Kratta löv intill husknuten.
Räfsa upp alla löv och slänga dem i slänten, vilket jag gjorde för hand. Om jag ändå haft en skottkärra....
Plantera mina kryddor från kryddplanteringen utomhus, i små enskilda krukor och placerat ut dem i husets ljusa vrår.
Pluggar samhäll.
Skrivit liiiiiiite projektarbete.
Tvättat.

Det var nog det.
Kvar på listan står övrigt pluggande och tråkigheter plus att jag ska stryka alla dukar från gårdagens tvättning. Sen är halva trädgården inte lövfri än... Ischk...

Två dagar utav fem.

Två dagar in på lovet och det känns väldigt bra. Härlig träningsverk i rumpa och lår efter gårdagens träning, huset doftar apelsin, tvättmaskinen brummar och utanför fönstret finns ingen sol som förspills. Skönt.

Igår var det bilresa till Sollebrunn med fyra flickor på passagerarsätena. Elin satt brevid mig och vi kom på att det var första gången hon åkt med mig efter att jag fått körkort. Galet. Där bak satt Pyttan och Ellen och lekte med kikare och annat.

Väl hos Elin värme vi tacopaj och dukade fram för att äta. Efter maten drog vi igång med det vi var där för; att plugga samhäll. Som jag befarade blev det inte så mycket gjort men lite han vi med att gå igenom och diskutera Under tiden vi pluggade drack vi kaffe och åt lite prinsesstårta.

Vi åkte tillbaka till Alingsås innan det han bli mörkt och väl där släppte jag av alla på sina stationer. Så körde jag hem och beslutade mig snart för att gå på ett spontant träningspass. Första sedan jag blev sjuk, vilket kändes. Det blev lite snurrigt i huvudet där ett tag.


Idag då, har jag stått i köket hela dagen, vilket jag älskar. Jag började med att läsa igenom recept och välja ut ett par ut högen. Så skrev jag en handlingslista och åkte iväg till Willys. Jag tog en egen vagn och kände mig riktigt vuxen. Jag har ingen aning om folk kolla. Kanske såg jag ut att vara en ung kvinna på ett tjugotal år som handlade lite till den egna lägenheten...?

Jag åkte raskt hem och började knåda deg. Två stycken lingonlimpor står och växer i ugnen i detta nu. De är mörkt rosa och prickiga av lingom och russin. Förutom det har jag även gjort apelsinkaka som står och svalnar på galler. Jag tog en bit förut med lite mjölk till och apelsinsmaken känns fortfarande.

Jag hade tänkt hinna med mer idag men det får nog vara slut på bakandet nu. Jag ska ju laga mat också. Jag vet att jag låter grymt tjejig och rent ut sagt mesig, men sådana här dagar är verkligen behövliga ibland och jag älskar dem. Huset och hela atmosfären blir lite mjukare på något sätt. Kanterna blir runda, luften är ljummen, fingrarna varma för att inte tala om dofterna...

Kram på er.