Onsdag och denna morgon

I onsdags åkte jag och Frida till Emmie i Queens Park för att är lunch hos henne. Hon mötte oss med två stretiga hundar och berättade om hennes kamp på den leriga gräset med en av hundarna då denne sett en ekorre. Det var tydligen inte hennes dag idag. 

Hennes hus var helt enormt! Allt som satt fast på huset, så som trappräcken och takbågar, var gigantiska medan inredningen och besökarna var pyttesmå, som tex Emmie och hennes jacka. Deras kök var helt otroligt. En stor bänk där man hade utsikt över det stora öppna vardagsrummet/matsalen och ut genom glasväggen där den lummiga trädgården bredde ut sig. Det var stort, öppet och ljust. Inte alls som vi tänk oss. Jag hade tänkt att hon lagade mat i ett källarliknande, lite brunt och mörkt kök där det var trångt och "klassikt". Jag är glad att jag hade fel.

Dessutom fick vi se hennes förträffliga rum som hon dekorerat och gjort hemtrevligt med vimplar, drömfångare och bilder på väggarna. Det gjorde både Frida och mig inspirerade och avundsjuka. 

Vi lagade lax och nudelsoppa med massa gottigt i. Det blev dessutom efterrätt i form av efterlängtad smulpaj med äpple och kanel. Till det vispade vi grädde och någon slags vaniljpasta med svarta vaniljfrön i. Vi vispade och vispade med en på tok för stor visp i en lite för liten skål, men det gick. Vi dog lite på våra stolar. Allt åts upp. Ja vi skrapade bokstavligt talat tallrikarna och pajformen.

En mycket god lunch som fick oss i tankebanorna att kanske starta ett "Ja men cirka halv tolv hos mig då"-maraton där vi skulle laga tvårätters åt varandra. Det ska bli mys!

Idag har jag ätit brunch hos Frida. Jag fick hembakt surdegsbröd med leverpastej och gurka! Jag njöt i fulla drag. Vi åt dessutom maxiknäckebröd med svensk hårdost (åh vad an saknar svenska hederlig ost), naturell yoghurt med gula och röda hallon och jordgubbar. En liten miss var att vi skurit bären på en vitlökssmakande skärbräda men faktum var att det inte smakade så dumt ändå. Underligt...

Jag hade tagit med mig svenska korsord som vi satt och gjorde medan vi drack kaffet och åt vår frukost. SÅ GOTT! Sedan gjorde Frida kakor och jag segade mig lite innan jag tog bussen hem. Nu återstår resten av dagen och en träff med en annan Au pair som bor i Chiswick till kvällen. Det ska bli spännande! 

I walk the walk

Jag går så sjukt jäkla mycket här! Funderar skarp på att skaffa mig en stegräknare och se hur långt promenad det blir sammanlagt på en dag.
Om vi skulle ta en normal dag, kanske en normal vecka här för mig, så kan vi kanske få en liten överblick av hur mycket det kan tänkas vara. (Nu räknar jag inte in hämtning och lämning av Emma men det är bara några hundra meter så det är knappt märkbart).

Måndag
Vi säger att det är den dagen jag är hemma och fixar med tvätt och sådär. I så fall går jag kanske till kemtvätten och tillbaka, bärandes på kläder. Går till Budgens för att göra något ärende, köpa något eller liknande. På eftermiddagen går jag med Emma till pianolektionen och hem igen. Alla dessa korta promenader tar i och för sig inte mer än kanske sju minuter fram och tillbaka.

Tisdag
Oj, ett paket finns att hämta på posten. Jag går in till High Road. Det tar tjugo min enkel resa. Jag kanske passar på att möta upp Frida; ytterligare tio minuters promenad. Jag tar inte bussen hem heller för jag är snål/sparsam/ekonomisk. Bestäm själv.

Onsdag
Igår var det en sådan onsdag då jag och Frida åkte till Emmie för lunch. Det är kanske inte det vi brukar men minst en gång i veckan tar vi ju oss in till centrala London. Då blir det promenad till antingen tunnelbanestationen Turnham Green (25 min och då går jag rysligt fort) eller till Gunnerbury (13 minuter). Promenera runt på slutdestinationen och sedan hem igen.
Onsdagar betyder också sånglektion och simning. Medan Emma har sånglektion promenerar jag i Richmond i 25 minuter. Sen promenerar vi till busstationen (åker buss) och vidare till simningen. Sedan från simningen hela vägen hem längs med Themsen vilket tar 30 minuter.

Torsdag
Kanske lite ärenden (hämta gammal tvätt kanske eller personliga ärenden i stan). Kanske en kaffe eller frukost med Frida. 30 min promenad dit 30 minuter hem. På torsdagar ska Emma till sin lärare i Brentforth. Medan hon är där i en timme promenerar jag till Brentforth "city" vilket tar nästan 20 minuter. Väl där dricker jag kaffe på ett sjaskigt café innan jag skyndar tillbaka igen.

Fredagar
Ja, som vilken dag som helst. Inga måsten att gå till men det brukar alltid bli något mitt på dagen. Till kvällen blir det promenad till bussen eller kanske hela vägen till Turnham Green (25 min) för att ta tunnelbanan in till staden och börja helgen.

Helgen består som ni kanske förstår, av mycket gående då man ska till tunnelbanan och sedan gå runt i Covent garden, Soho eller något sådant.

Det är en veckas promenerande för mig. Det lät kanske som så mycket... jag kanske är klen. Jag säger i alla fall, jag är evigt tacksam för Spotify och offline-musik!!!

Solen försvann och nu blåser det lite

Jag tror, tyvärr, att den vinande vinden och det droppande regnet, tär lite på mig. Det känns som att det gråa kom på bar några dagar. Jag var inte redo alls. Jag vet ju att jag inte kan klaga på sådant eftersom jag nu bor där jag bor; England, regnets land. Om jag bara får köpt mig en ordentlig regnjacka som inte läcker igenom, kanske det blir lite bättre.

Tack och lov ser jag bekanta saker i de blöta löven och vattenpölarna. Det är som att jag plötsligt vaknat upp i den svenska höstens höjdpunkt. Tyvärr kan jag inte gå och se ljus i Alingsås med mina vänner, kan inte mysa i soffan med pappa, tända ljus och dricka te. Kan inte vägra heller.

Jag tror det är en dag med lite hemlängtan idag. Där av detta inlägg. Anledningen till att jag absolut inte vill gå och hämta Emma på skolan, men samtidigt inte kan se något annat jag vill göra istället. Eller jo... jag vill sitta och fika i fem timmar med folk som är lite fuktiga i håret av regnet. Det ska hänga jackor och halsdukar på alla stolsryggar och man ska känna julen krypa fram i löven. Jag vill dricka te (annat te än jäkla earl gray) och kupa händerna runt tjocka koppar. Jag vill diskutera och vara mig själv, utan problem, utan lexikon. Vill ha den enkla, lätta, välbekanta, självklara. Bara en liten stund.

Och kanske en kanelbulle...

Nya bekanta

Fredag och helgen börjar. En helg utan min obligatoriska Frida. Tack och lov behövde jag inte fylla helgen på egen hand. Några dagar tidigare denna veckan hade jag och Frida bestämt träff med två andra tjejer som också är här som au pairer. Det var en gemensam vän oss emellan som tyckte att vi skulle träffas och lära känna varandra. Emmie och Sandra heter de och visade sig vara supertrevliga! Vi fikade ihop på Gail's i Notting Hill i ett par timmar och jämförde vardagar.

Emmie bjöd sedan med mig på en ordentlig fredagskväll på stan. De hade inte haft ett ordentligt restaurangbesök, vilket är det ända jag och Frida gjort typ, så de tänkte att vi nog kunde visa dem några bra ställen och de skulle i gengäld ta med oss på äventyr. Jag tog uppgiften på största allvar och sökte på nätet efter en bra restaurang att visa dem. Ironiskt nog slutade det vid mitt förstaval ändå; Byron i Soho. 

Vi möttes i regnet vid Piccadilly. Gruppen var inte riktigt samlad men istället för att vänta där gick vi mot Byron för att vänta där. Det beslutet visade sig vara bra för utanför restaurangen var det kö. Vi stod där och pratade lite medan det velades fram och tillbaka med hur många vi faktiskt skulle bli i sällskapet. 

Till slut blev det fem personer runt bordet inne i den stimmiga lokalen. Emmie, Linnea, Jasmine och Sandra. Jag förstod direkt att det skulle bli en bra kväll. De blev lika förtjusta i Byron som jag, Frida och Pyttan blev första gången vi var där. Alla åt Veggo-burgaren (svamp och chevreost bla) och vi delade på två flaskor vin, en röd och en vit. Vi skrattade och pratade, tjuvtittade på männen bakom min och Sandra som tydligen inte kunde sluta stirra på Emmie. 

Jag hade tjatat om att Byrons Cheesecake är den bästa i hela världen. Självklart beställde vi in en bunt. Jag och Emmie delade medan Sandra och Linnea tog varsin. De ÄLSKADE det och slukade allt! Jag blev så himla glad över att det jag valt åt dem blev så lyckat. Härmed var mitt ansvar för kvällen till ända och det hade blivit full pott. Score!

Vi gick ifrån Byron och försökte hitta något ställe att fortsätta kvällen på utan att behöva betala för mycket inträde. Vår servitör gav oss adressen till en klubb i en källare som hette något med Art. Det såg superfräckt ut men det krävdes tio pund för att gå ner, alltså drygt 100 kr, så vi fortsatte leta.

Vi hittade inget, trots vägledning av två britter i långa kappor. Istället för att följa med dem gick vi in på en pubb, hann beställa varsin öl och knappt dricka upp den innan det var dags att stänga. Sen kom problemet med att ta sig hem eftersom tunnelbanan stängt. Tack och lov lyckades jag, utan att få panik, hitta min buss, åka hela vägen till Turnham Green, beställa, åka och betala taxi hem till dörren. Jag var hemma halv tre. Om inte senare...

En himla mysig kväll och morgondagen skulle inte bli sämre.

Emmie

 Jasmine och Sandra - äter Cheesecake

Emmie är inte riktigt som vi (mig och Frida). Hon vill "Carpe diem" som hon själv sa så fint kvällen innan. Döför gick jag upp halv nio på lördagen och var ute ur huset vid tio för att möta henne på Piccadilly. Planen för dagen var att hysa cykel och cykla runt i Soho. Sagt och gjort, vi luskade ut hur man gjorde och ryckte till slut till oss varsin turistcykel ur ställen på gatan, upp på sadeln och så trampade vi iväg. Något livrädd och vinglig var jag men eftersom Emmie var så säger på att detta var totalt okej, kunde jag ju inte vara sämre. 

Vi cyklade fram och tillbaka utan något speciellt mål. Ibland stannade vi vid en ny klunga av cykelställ och parkerade våra cyklar, gick lite i området och hämtade nya cyklar för att fortsätta utforska. Soho visade sig vara fullt av spännande affärer, restauranger och caféer. Det anade vi ju, men nu fick vi verkligen se det också. 

Efter en den velande efter matställe hamnade vi på ett ganska intetsägande ställe. De serverade en liten specialité  engelska tunnbröd med mumsiga toppings. Det fanns kyckling, köttbullar, choritzo, hummus, mozarella och massa massa gott. Vi tog en rysligt stark med choritzo, ruccola, parmesan och vitlökssås och en annan som var kall med citron och timjanssmakande kyckling, körsbärstomater, ruccola och parmesan-, pesto-, basilika-crumble på. Det var fasligt gott och vi var tvugna att skriva upp det båda två.

Efteråt var vi sötsugna och tog cyklarna till Covent garden för att dricka varm choklad. Tyvärr tog det ett tag innan vi hittade cykelställ så vi missade chokladstället och kunde inte bestämma oss för ett café förrän klockan var för mycket och vi var tvungna att ta oss hem. Men det gjorde inte så mycket för Emmie skulle äta trerätters och jag hade brownies hemma.

Så nu har jag cyklat i London. Det trodde jag aldrig.
Så himla bra dagar. Tack.

Skype-frukost och en luring

Ingen visste att Frida skulle hem till Sverige den här helgen. Ingen av våra vänner i alla fall. Frida föreslog därför denna ultimata blåsningen. Vi bokade en Skype-frukost med gänget i Sverige. Jag och Frida "skulle vara hemma hos henne" eftersom den engelska familjen inte skulle vara hemma och de andra skulle samlas hos Pyttan. Vad de inte viste var dock att jag skulle sitta själv vid min dator och att Frida snart skulle kliva fram utanför deras fönster.

Jag sa till Pyttan, Alex och Elin att jag var ensam hos mig för jag skulle öppna för en gubbe som skulle laga duschen och Frida var på väg, men lite försenad. Vi väntade på de andra; Alice och Ellen, med det lilla tillskottet av Frida. Det knackade på dörren och Pyttan gick för att öppna, det var bara Alice och Ellen där. Inget konstigt. Samtidigt som Pyttan gick ner fick Elin syn på något utanför fönstret, något svart i buskarna. "Det är någon i buskarna, någon med en boll på huvudet. Det ser ju nästan ut som Frida". Attans, vi är avslöjade, tänkte jag. Tack och lov försvann Frida och alla började gå för att ta frukost. Jag, Ellen och Alice var pillimariska, för vi visste ju. 

Plötsligt. "Men! Det ÄR ju Frida!!!" Glädjetjut och hårda långa kramar. "Vad gör du här!?". Jag bara satt och skrattade på andra sidan skärmen. Glädjen i en lyckad blåsning. Sedan åt de frukost med mig på bordet, jag visade dem huset och lyssnade till dem prata. Det var som att vara där och här på samma gång. En superfin morgon.

Efter lite paj i magen gick jag till "stan" och satte mig på Café Nero, beställde en Grande Capuccino, satte mig i en fåtölj vid fönstret och tog fram min bok. Utanför duggregnade det och jag hade Fleet Foxes i öronen. Dagen fortgick.

 Sen ringde Frida. Man skulle ju tro att vi, kanske inte njuter, men ändå utnyttjar tillfället då vi är ifrån varandra lite och inte hörs av men så är det inte alls. Dock var internettet så dåligt att samtalet avbröts men innan dess fick jag njuta av den här fina stillbilden en stund. Så jag tog ett kort. 

Nu gör jag inget. Väntar på att Rebecca kommer hem och då ska vi baka brownies, kanske. Till kvällen ska jag möta upp tre andra, nyfunna, au pair-tejer för att äta på Byron. Det lär bli fint. KRAM

Jag passerade lukten av ett minne.

Jag gick förbi en rivningsplats igår. Samma ställe som jag gått förbi varje gång jag går till eller från High Road. Denna dagen var det torrt och soligt och teglet var nyligen krossat mot marken. Doften av dammigt, torrt tegel och murbruk nådde mig och det fick mig att tänka på Timmervik, Sverige, sommar, för länge sedan. Den sommaren vi rev skorstenen i det ihåliga huset i Lugnet. Jag spenderade timmar ensam på andra våning med att bända, sparka och slå loss tegelstenarna från sin formation. Jag fann sådan underlig glädje och energi i det. Riva något som stått still i flera år. Sedan bar jag tegelstenarna över trägolvet, kastade ut dem i motljuset genom fönstret och hörde dem slå mot marken med en dov, sandig duns och ibland det ekande klicket när de gick itu. Jag var varm, svettig, trött i musklerna och jag älskade det.

När jag sedan åt lunch i det provisoriska köket som nu är vardagsrum, hade jag så mycket dam i näsan att mitt snor var som gråa, kletiga dammtussar.  Maten smakade alltid förträfflig en sådan dag. Vi åt korv, grillad i elgrill, med potatissallad, skivade tomater och aromat. Vi åt på papperstallrikar i våra blåa arbetskläder mitt i renoveringskaoset. Såg eftermiddagssolen värma skogen runt oss. Det var underbart.

Jag längtade lite efter det då när jag gick mot storgatan. För en sekund eller två, var det allt mitt hjärta slog för. Det minnet. Det var fint.

Min helg - Lördag

Det var konstigt att ha någon bredvid sig när man vaknade upp. Frida hade sovit så gott, så gott i min säng och hon var avundsjuk över mitt stora härliga täcke. "Dock jobbigt när man bäddar" sa jag. Vi låg och kollade mobilerna ett tag och bestämde oss för att äta frukost ute. Jag bestämde Pret så vi behövde därför ta oss till närmsta Pret-ställe.

Vi sa hej och hejdå till Nick som var den enda som var hemma och åkte till Hammersmith. Vi åt en stor och god Pretfrukost medan vi läste i våra böcker om gårdagen och började sedan planera framtiden. Dagens uppgift var att hitta present, vykort och frimärken. Tyvärr var Hammersmith inte det bästa stället att shoppa på. Dock hittade jag en gosig tröja på Primark's herravdelningen som jag köpte. Vi gick även in i en dansk affär som var lite som Lagerhaus. Där köpte vi sesamknäcke och jag hittade min efterlängtade grillkrydda!

Vi åkte hem till var och en för att landa lite, äta lite och göra oss redo för kvällen. Vad vi skulle göra visste vi dock ej. Mamma tyckte att vi skulle åka till Jamie's Italian igen så vi gjorde det. Jag var exalterad för jag hade på mig klackskor (som gick sönder samma kväll!!!), ny topshop-topp och en Frida som väntade på mig.

Buss till Westfield och lite windowshopping inne i den stora gallerian innan vi gick för att skaffa ett bord. Vi hamnade på nästan exakt samma plats som första gången vi var där, dock med en annan servitör. Jag, som inte kan bestämma mig typ någonsin, bestämde vin (som visade sig vara en flaska med kork! Den första kork-flaskan jag någonsin beställt in!!!), bestämde snabbt vad jag ville äta och beslöt även vad Frida (som velade) skulle ha. Jag tog pasta, hon tog en burgare (vilket är ovanligt för hon tar alltid något vegetariskt). Det var jättegott och vi stortrivdes.

Efterrätten, som tyvärr var lite av en besvlikelse bara för att vi inte riktig höll med om att bittermandelsmaken skulle vara där...

Vi har nu i efterhand insett att det kanske är Jamies som blir stammisstället och inte Byron, som först var tanken... Självklart ska Byron alltid vara en av våra absoluta favoriter! men när man vill ha hela restaurangkänslan, då går man nog till Jamies.





Söndagen spenderade vi på skilda håll. Frida tog hand om barn och jag låg i min säng och kollade nätet efter hotell, restauranger, nattklubbar och bra band. En slö och go söndag helt enkelt.

Min helg - Fredag

Helgen började tidigt, redan på fredagen, eftersom Rebecca var och campade med sin klass och jag behövde inte hämta Emma efter skolan eftersom hennes mormor skulle plocka upp henne.

Jag och Frida planerade en god middag på restaurang, men frågan var vilken restaurang och var. Jag hade tidigare i veckan varit med Emma i Richmond och åkt buss genom den fina staden. Den bolmade av restauranger och trendiga affärer. Det är enligt Kate ett ganska dyrt område att bo i och jag kan tänka mig att det speglar av sig på utbudet i staden. Jag föreslog då att vi kunde åka dit och vandra runt lite tills vi hittade något trevligt ställe att äta på.

Bara för att veta vad våra alternativ var hade vi en liten reserch-stund på varsin dator medan vi pratade på skype. Vi bestämde oss ändå för att åka till Richmond med säkerheten i att både Carluccios och Zizzi fans där, båda två italienska restauranger som finns i Chiswick och som vi viste var bra.

Vi möttes upp för en kopp kaffe på Starbucks på High Roaden vid fem-tiden. Jag hade min nya svarta klänning på mig. Hade jag spelat ett instrument hade jag spelat cello eller fiol, tyckte Frida. Så såg jag ut. Vi satt och pratade om barnen och om London och om lite allt möjligt innan vi gick för att ta bussen.

Medan vi färdades framåt bestämde vi att vi skulle prata Engelska resten av kvällen vilket visade sig vara toppen på alla sätt! Vi fick öva på att hitta de rätta orden, konversera och det var inte alls svårt att småprata med servitören tack vare det.

Vi gick lite för att leta efter ett mysigt ställe men hamnade till slut på Zizzi ändå. Där kunde man se vad som försegick i köket och hur pizzorna skyfflades in i den stora vita eldspisen. Jag beställde en pizza med hälften färskpotatis, mozarella, creme fraich och rödlök, och hälften med mozarella, champinjoner, paprika, chili och ruccola. Frida tog en (ganska så mycket) mindre pizza med säsongens grönsaker på och en side sallad. Vi åt länge och pratade om riktiga saker, ibland så intensivt att vi glömde av maten.

Vi drack vin som vi valt med servitörens hjälp. Vi var bombsäkra på att han kunde sitt vin och var en riktig vinkännare. Frida frågade därför om förslag till vin när det sedan kom till efterrätten. Han rekommenderade ett dessertvin som visade sig vara helt fantastiskt gott! När det blev dags att betala sa vi att han verkade kunna sitt vin. Då svarade han att han faktiskt inte tyckte om vin alls utan föredrog söta drycker. Han tipsade oss även om att det fanns ett annat Zizzi vid Tottenham. Restaurangen ligger då längst upp i ett stort våningshus med 360 graders utsikt över staden. "I usually go there myself, insted of here" sa han och kritiserade inredningen lite med en charmig fnysning.

Vi var inte riktigt redo för att gå hem så vi åkte tillbaka till Chiswick Hige Road och gick till en pubb som ligger nära Frida. Det var fullt med unga människor, till skillnad från många andra pubbar. Vi tog varsin öl och satte oss och panade på folk. Vi hade vid det laget lagt ner engelskan och kunde därför prata om alla utan att de förstod vad vi sa, en mycket praktiskt grej med att på i ett annat land.

Efter ett litet tag började ungdomar med extremt udda kläder samlas vid pubben. Det visade sig vara skolungdomar som haft sin sista natt av nollning. De var klädda som Jesus, Batman, någon slags rymdvarelse och andra, allmänt udda kostymer. Jag fick till exempel krama en som var klädd i en röd kroppsstrumpa. Vi skrattade gott åt dem allihop och jag förälskade mig i helften av dem, speciellt en av killarna som jag ville beskriva som Pocahontas bror. Perfektion förkroppsligad! (Clara! Du skulle dött om du såg honom! Jag måste beskriva honom för dig in till minsta detalj någon gång)

Vi var på väg att köpa en till öl men han inte innan klockan ringde och vi gick istället ut från det spontana party vi beskådat. Trots den sena kvällen var vi inte redo att säga god natt så vi åkte hem till mig där Frida fick sova över i min stora, härliga säng! Vi pratade om något som jag minns var väldigt intellektuellt en stund innan Frida frågade om vi skulle sova och jag tänkte "Ja snälla!" Jag somnade bums.

Min underbar efterrätt; Chokladfondant med en lite "citrusig" glass. 

Jag dog och återuppstod av varje sked.

En väldigt fin Fredag

De svenska smakerna

Jag har spenderat hela dagen i min säg på loftet tillsammans med min dator. Jag gör lite research över hotel i London och vad man ska se/visa mamma och pappa när de kommer hit vilket jag hoppas blir inom en snarare framtid än mars 2013...

Just nu är jag inne på matspåret och har hittat mängder av spännande saker att utforska. Det finns flera olika matmarknader som serverar rejäl och riktig gatumat/snabbmat, närproducerade grönsaker och annat underbart. Jag har hittat till en sida om london från en svensk synvinkel. Där finns länkar till svenska restauranger, caféer och faktiskt även en affär.

Det kanske tycks töntigt men jag ligger ändå här och trånar efter Wasa Sport Knäcke, kaviar och sill medan jag skrollar bland varorna. Jag hoppade nästans högt när jag såg en bild på färsk Kron Jäst. Det blir till att ta sig en shoppingtur dit någon dag och låtsas som att man är hemma i Alingsås för en stund. Lukta lite på kanelbullarna, klämma på filmjölken, gosa upp sig i havregrynspaketen och hovra över ostarna och hoppas på en provsmakning. Kanske köpa ett baket Gevaliakaffe och tänka på mamma. När det sedan börjar närma sig jul kan jag införskaffa min egna Aladinask.

Lite längre ner i sortimentet...
Det här är inte bra...jag blir nostalgisk. Tänk att innehållet i en svensk butikshylla kan framkalla så mycket glädje och längtan. Lingongrova, kexchoklad, leverpastej, rågkross OCH KARDEMUMMASKORPOR! (Ser min pappa framför mig och längtar efter hans beiga fleasetröja)

Idag är jag på berget och kan se utsikten. Framtiden. Möjligheten. Allt det vackra. Igår var jag i dalen och vandrade. Det var svårt att se utsikten då, svårt att njuta av vistelsen. Det går upp och det går ner.

Det är nästan kusligt hur dagarna skiljer sig från varandra. Igår kväll kändes ett år här som en period i mitt liv jag bara var tvungen att överleva. Något jag gett mig in på och inte kunde smita från utan skulle tvingas avsluta. Idag är ett år inte en lika skrämmande siffra.

Frida tyckte att jag hade bra engelska när jag pratade med mannen som skulle fixa vårt larm.

Jag och Emma sjöng på gatorna i Richmond och jag sa åt henne att låtsas som om hon stod på en Broadway-scen. Hon blev lite generad och medan jag öppnade min famn, sträckte ut armarna i luften och snurrade runt med slutna ögon. "Imagine!" sa jag.

Jag hade anledning att INTE säga nej till Emma när hon ville ha snacks vilket gör allt så himla, himla mycket lättare.

Kate var hemma när vi kom tillbaka från simningen och huset kändes mjukare. Varmare. Jag lagade mat; färdig couscoussallad, stekt kyckling, stekta/grillade grönsaker och tzatziki. Det var enkelt, snabbt och blev gott. Kate var med i köket hela tiden. Hon kunde inte motstå maten och åt våra rester. Alltid ett gott tecken.

Småprat med Kate i köket. Jag ha upptäckt en grimas som hon gör när hon retas med barnen och lixom ger mig en liten vink. Hon flirt-blinkar med ögonen och gör ett grinande leende. Av någon anledning blir hon i den stunden tjugo år yngre och jag ser en vän där. Kanske en bit av mig själv. Det är spännande, tryggt.

En vind och en kraftig regnskur avbröt mitt skypesamtal med pappa. Jag var tvungen att springa ner för att se på det genom något fönster. Jag hamnade med Kate och barnen i sovrummet där vi stod vid fönstret och hänfört såg på kraften utanför. Kate förklarade om stormar för Emma medan Rebecka låg i sängen och ville at jag skulle försöka dra upp henne. Ett konstigt, jättefint ögonblick en regnig onsdagskväll.

Jag och pappa pratade i över en timme på skype. Han fick mig att skratta och han skrattade också. Fint.

Jag gick ner till Kate i min pyjamas för att säga god natt. Hon log mot mig med en min som sa: "Men rara lilla du, så fint av dig, och va udda".

Lite halvt läspande och stammande tack vara min lösgom frågade jag även hur hon och familjen tyckte att det funkade så här långt. Hon sa att det funkade toppe. Verkligen toppen. Det vara bara synd att hon och Nick varit borta så mycket. Det kändes fint att höra henne säga att det funkade bra. Jag ska försöka mota bord den delen av mig som tänker att; "hon sa ju bara det för att vara snäll" och istället ta det till hjärtat. Lugna mig. Landa.

Lite prat om morgondagen och en planead cykeltur och hon önskade mig en god natt. Thank's! And to you as well, sa jag och klättrade upp till vinden.

Proppfull och glad

Dagen började med att jag, efter att ha lämnat Emma i skolan, mötte Frida utanför mitt hus. Vi var båda hurtigt klädda för denna morgon skulle vi vandra vid Themsen. Inte alls långt ifrån där jag bor slingrar sig denna stora flod genom landet. För några dagar sedan gick jag och Emma på den asfalterade strandvägen som följer floden och jag blev helt förälskad. Kanske var det sensommarsolen som gjorde det men allt glittrade och värmde. Man går förbi pubbar med uteserveringar, pilträd, män som målar av broar, svanar och de vackraste husen du kan tänka dig, ihoptryckta jämsides med näsorna mot floden.

Vi Poerwalkade i morgonsolen bland alla andra hurtbullar och hamnade till slut där vi började, mitt hus. Vi drack vatten och åt lite jordgubbsmüsli på varsin sked medan jag skypade med mamma i telefonen. Sedan åkte Frida hem för att duscha medan jag gjorde samma sak fast hos mig. Fräscha och hungriga möttes vi sedan på High road för att äta. Jag tog en lax och spenatpaj med side-sallad. Frida åt svamprisotto och drack persikosmoothie till. Det spelades bra musik ifrån cafét och vi fastställde att det var ett perfekt ställe för att läsa bok och hänga.

Efterrätten och kaffet tog vi på ett annat ställe längre ner på gatan. Ett exceptionellt café som heter Gail's. De har allt. Eget bröd, vackert skyltade bakverk, smörgåsar med aioli på, sallader, vackra drickor, glödlampor i taket och det bästa kaffet jag och Frida smakat. Jag tog, efter mycket tvekande, en enorm Chocolatechip-cookie och en kopp svart kaffe med varm, skummad mjölk till. Frida tog en dignande cheesecake och en latte. Vi njöt i fulla drag. Perfektion.

Denna dagen skulle Emma hämtas upp från skolan av sin mormor så jag gick hem för att vänta på Rebecca. Det var bara jag och hon som skulle äta middag hemma idag så vi beslutade oss för att göra risotto och chokladsufflé. Hon ville att jag skulle visa henne hur jag gjorde det.

Jag började förbereda risotton, snackade lite med städerskan, tog en paus för att förbereda efterrätterna och lyssnade på musik i köket. Risotton blev faktiskt oväntat bra för att vara min första egna! Svamp, persilja och salladslök var det i, bland annat. NÖJD! Jag och Rebecca åt framför tvn. Hon slukade sin. 

Innan vi han grädda klart våra chokladsuffléer, kom Emma hem följt av sin mormor. Några minuter senare anlände även Nick. Jag och Rebecca åt våra godingar i soffan med Nick medan vi såg på sport och väntade på Kate. Plötsligt kom hantverkaren som skulle kommit vid fem för att fixa tvättmaskinen. Fullt hus. 

Resten av kvällen satt jag på golvet framför Rebecca som satt i soffan och kollade på film med resten av familjen (förutom Emma som var på sitt rum). Vi småpratade lite, skrattade och allt kändes bara så himla, himla bra. Det måste varit risotton...

Nu har Nick och Kate gått ut på stan för att äta och jag ska snart gå och lägga mig. Barnen sover och imorgon är det lördag. Kan det bli bättre än så här. (Vist är det underligt hur ens definition av perfekt kan ändras så drastiskt beroende på omständigheterna... marvelous...

Fina små småsaker

Det är så små saker som får mig att stänga dörren till min vindsvåning lite gladare om nätterna som till exempel en godnattkram.

Kvällar kan annars vara rysligt ovetandes och fulla av analyserande. Jag lagar mat åt barnen, diskar, säger hej till Kate eller Nick beroende på vem som kommer hem först. Är det Kate kanske vi har en liten pratstund annars är det ganska snart dags för mig att dra mig upp på mitt rum för att kolla skype. Klockan är då nästan halv åtta. Sedan sitter jag där och pratar med mamma eller någon annan medan mitt ena öra ständigt är riktat mot dörren och nedervåningen. Jag vill att de ska veta att jag är här och att jag är alert. Jag kommer om det är något. Jag smiter inte!

Samtidigt vill jag inte vara i vägen. Det ä äntligen deras tid ihop. En av de få stunder på dagen som barnen träffar föräldrarna. Dessutom har jag inget där nere att göra. Jag kan inte avbryta läxläsningen, vill inte störa i samtalen. Det är på sin höjd så att jag kan slå mig ner någonstans framför tvn en stund men det är inte äkta. Jag vill inte sitta där ju. Jag vill upp till vinden!

Jag är lite kluven. Samtidigt som jag vill vara på mitt rum så vill jag mer än gärna vara en del av deras kväll. Bli medbjuden, frågad. När jag då ibland får en hand som drar med mig, en lite längre konversation eller något som tar mig närmre, då blir jag lycklig.

Dagens guldkorn:

Emma skrattade åt mig när jag var rolig och hon satt i mitt knä mitt på trottoaren i väntan på taxi.

Jag svarade på enkätfrågor om husets matvanor och hur mycket vi slänger. Jag sa att jag tycker att vi slänger på tok för mycket och berättade för kvinnan att jag brukade be barnen ge mig sina rester så att jag kunde ha dem till middag. "Åhw! Bless you!" blev hennes svar och jag kände mig varm och sedd.

Jag kan två ord på engelska som inte Emma kan; flirting och discrete.

Kate försökte tända i rummet åt mig för jag satt och läste i mörkret.

Rebecca drog med mig upp för trappan när hon var på väg till sängen. Jag frågade vad hon ville men hon ville inget sa hon. Jag skakade hennes täcke och hon sa att hon bara ville ge mig en kram. Hon fick en kram.

Ett snabbt samtal i rummet med Rebecca och Nick om morgondagen och ett ordentligt; "Goodnight Rebecca, 'night Nick" och jag gick upp till mig.



Ett ordentligt godnatt är det bästa sättet att avsluta dagen tycker jag. Utan de orden lämnas ett slags ekande tomrum som gör att jag inte kan somna. Tankarna har plats att svärma om man inte sätter stopp för dagen med det ordet.

Så, godnatt.

Jag överlevde

Imorgon börjar den minsta dottern skolan och mina lediga dagar tar sin början. Jag behöver ta hand om enbart mig själv från nio till tre på eftermiddagen. Som grädde på moset har jag druckit min första riktiga kopp kaffe i huset. Jag köpte ett eget paket när jag handlade mjölk och kunde göra mig en kop starkt, svenskt, hederligt kaffe efter maten. (Lasagne som var mycket uppskattad av alla förutom den minsta).

Om Kaffet var grädden så kanske körsbäret på toppen är att jag ska träffa Pyttan, Alice och Ida imorgon! De flög hit över vattnet idag och befinner sig på andra sidan stan, någon stans i Russel Square. Vi ska träffas på Pret imorgon och jag får äntligen krama dem! Gnugga näsan i Pyttans hår lite och bara vara.

Kate gav mig en liten rundvandring i bokhyllorna nu på kvällen. Det finns massvis att läsa. Jag och Frida har plötsligt blivit helt besatta av att läsa allt som kallas klassiker och som ska läsas någon gång i livet. Jag har nu börjat på en Nick Hornby-bok (som dessvärre inte är en klassiker men som Kate rekommenderade).

Jag tror att kattet har gjort mig speedad för jag är inte sömnig som jag brukar.Trots att man inte gör något på dagarna sover man som en stock här. Imorgon blir det hektiskt och massvis att tänka på så jag bör sova och vila hjärnan iför detta.

And now it begins.