Skype-frukost och en luring

Ingen visste att Frida skulle hem till Sverige den här helgen. Ingen av våra vänner i alla fall. Frida föreslog därför denna ultimata blåsningen. Vi bokade en Skype-frukost med gänget i Sverige. Jag och Frida "skulle vara hemma hos henne" eftersom den engelska familjen inte skulle vara hemma och de andra skulle samlas hos Pyttan. Vad de inte viste var dock att jag skulle sitta själv vid min dator och att Frida snart skulle kliva fram utanför deras fönster.

Jag sa till Pyttan, Alex och Elin att jag var ensam hos mig för jag skulle öppna för en gubbe som skulle laga duschen och Frida var på väg, men lite försenad. Vi väntade på de andra; Alice och Ellen, med det lilla tillskottet av Frida. Det knackade på dörren och Pyttan gick för att öppna, det var bara Alice och Ellen där. Inget konstigt. Samtidigt som Pyttan gick ner fick Elin syn på något utanför fönstret, något svart i buskarna. "Det är någon i buskarna, någon med en boll på huvudet. Det ser ju nästan ut som Frida". Attans, vi är avslöjade, tänkte jag. Tack och lov försvann Frida och alla började gå för att ta frukost. Jag, Ellen och Alice var pillimariska, för vi visste ju. 

Plötsligt. "Men! Det ÄR ju Frida!!!" Glädjetjut och hårda långa kramar. "Vad gör du här!?". Jag bara satt och skrattade på andra sidan skärmen. Glädjen i en lyckad blåsning. Sedan åt de frukost med mig på bordet, jag visade dem huset och lyssnade till dem prata. Det var som att vara där och här på samma gång. En superfin morgon.

Efter lite paj i magen gick jag till "stan" och satte mig på Café Nero, beställde en Grande Capuccino, satte mig i en fåtölj vid fönstret och tog fram min bok. Utanför duggregnade det och jag hade Fleet Foxes i öronen. Dagen fortgick.

 Sen ringde Frida. Man skulle ju tro att vi, kanske inte njuter, men ändå utnyttjar tillfället då vi är ifrån varandra lite och inte hörs av men så är det inte alls. Dock var internettet så dåligt att samtalet avbröts men innan dess fick jag njuta av den här fina stillbilden en stund. Så jag tog ett kort. 

Nu gör jag inget. Väntar på att Rebecca kommer hem och då ska vi baka brownies, kanske. Till kvällen ska jag möta upp tre andra, nyfunna, au pair-tejer för att äta på Byron. Det lär bli fint. KRAM