Idag är jag på berget och kan se utsikten. Framtiden. Möjligheten. Allt det vackra. Igår var jag i dalen och vandrade. Det var svårt att se utsikten då, svårt att njuta av vistelsen. Det går upp och det går ner.

Det är nästan kusligt hur dagarna skiljer sig från varandra. Igår kväll kändes ett år här som en period i mitt liv jag bara var tvungen att överleva. Något jag gett mig in på och inte kunde smita från utan skulle tvingas avsluta. Idag är ett år inte en lika skrämmande siffra.

Frida tyckte att jag hade bra engelska när jag pratade med mannen som skulle fixa vårt larm.

Jag och Emma sjöng på gatorna i Richmond och jag sa åt henne att låtsas som om hon stod på en Broadway-scen. Hon blev lite generad och medan jag öppnade min famn, sträckte ut armarna i luften och snurrade runt med slutna ögon. "Imagine!" sa jag.

Jag hade anledning att INTE säga nej till Emma när hon ville ha snacks vilket gör allt så himla, himla mycket lättare.

Kate var hemma när vi kom tillbaka från simningen och huset kändes mjukare. Varmare. Jag lagade mat; färdig couscoussallad, stekt kyckling, stekta/grillade grönsaker och tzatziki. Det var enkelt, snabbt och blev gott. Kate var med i köket hela tiden. Hon kunde inte motstå maten och åt våra rester. Alltid ett gott tecken.

Småprat med Kate i köket. Jag ha upptäckt en grimas som hon gör när hon retas med barnen och lixom ger mig en liten vink. Hon flirt-blinkar med ögonen och gör ett grinande leende. Av någon anledning blir hon i den stunden tjugo år yngre och jag ser en vän där. Kanske en bit av mig själv. Det är spännande, tryggt.

En vind och en kraftig regnskur avbröt mitt skypesamtal med pappa. Jag var tvungen att springa ner för att se på det genom något fönster. Jag hamnade med Kate och barnen i sovrummet där vi stod vid fönstret och hänfört såg på kraften utanför. Kate förklarade om stormar för Emma medan Rebecka låg i sängen och ville at jag skulle försöka dra upp henne. Ett konstigt, jättefint ögonblick en regnig onsdagskväll.

Jag och pappa pratade i över en timme på skype. Han fick mig att skratta och han skrattade också. Fint.

Jag gick ner till Kate i min pyjamas för att säga god natt. Hon log mot mig med en min som sa: "Men rara lilla du, så fint av dig, och va udda".

Lite halvt läspande och stammande tack vara min lösgom frågade jag även hur hon och familjen tyckte att det funkade så här långt. Hon sa att det funkade toppe. Verkligen toppen. Det vara bara synd att hon och Nick varit borta så mycket. Det kändes fint att höra henne säga att det funkade bra. Jag ska försöka mota bord den delen av mig som tänker att; "hon sa ju bara det för att vara snäll" och istället ta det till hjärtat. Lugna mig. Landa.

Lite prat om morgondagen och en planead cykeltur och hon önskade mig en god natt. Thank's! And to you as well, sa jag och klättrade upp till vinden.