Jag passerade lukten av ett minne.

Jag gick förbi en rivningsplats igår. Samma ställe som jag gått förbi varje gång jag går till eller från High Road. Denna dagen var det torrt och soligt och teglet var nyligen krossat mot marken. Doften av dammigt, torrt tegel och murbruk nådde mig och det fick mig att tänka på Timmervik, Sverige, sommar, för länge sedan. Den sommaren vi rev skorstenen i det ihåliga huset i Lugnet. Jag spenderade timmar ensam på andra våning med att bända, sparka och slå loss tegelstenarna från sin formation. Jag fann sådan underlig glädje och energi i det. Riva något som stått still i flera år. Sedan bar jag tegelstenarna över trägolvet, kastade ut dem i motljuset genom fönstret och hörde dem slå mot marken med en dov, sandig duns och ibland det ekande klicket när de gick itu. Jag var varm, svettig, trött i musklerna och jag älskade det.

När jag sedan åt lunch i det provisoriska köket som nu är vardagsrum, hade jag så mycket dam i näsan att mitt snor var som gråa, kletiga dammtussar.  Maten smakade alltid förträfflig en sådan dag. Vi åt korv, grillad i elgrill, med potatissallad, skivade tomater och aromat. Vi åt på papperstallrikar i våra blåa arbetskläder mitt i renoveringskaoset. Såg eftermiddagssolen värma skogen runt oss. Det var underbart.

Jag längtade lite efter det då när jag gick mot storgatan. För en sekund eller två, var det allt mitt hjärta slog för. Det minnet. Det var fint.