Början på något fint, kanske

Det är något speciellt med fredagar. Man BLIR faktiskt lättare och gladare än man brukar. Tål mer, orkar mer, vill mer.
Kanske beror det på att allt som har med skolan att göra lättar från axlarna en aning. Kanske att kvällen blir lite längre och trevligare, kanske för att man rår om sig själv och fikar med fina vänner efter skolan, efter provet (som jag tror gick ganska bra, jag tänkte inte så mycket på det).

För övrigt älskar jag ljuset i Pyttans kamera och planerar att sno den från henne. ( Med kärlek såklart, ingen elakhet).
Jag är på lite bättre humör och lite mer peppad inför fest till kvällen, så jag tror det blir av.
Mitt Musik MA sändes idag och kommer sändas i repris kl 19:00 ikväll och 09:45 imorgon morgon. Jag fick veta detta av en nöjd Tommy som slängde till mig en lapp och berömde mig lite grann. Jag = Glad
Jag och pappa skall lyssna senare medan vi äter god paj från den fina gårdagen.
Lovet ligger för våra fötter och det känns väldigt mjukt att gå på. Behagligt. Fötterna behöver vila.
Min mamma skall plocka upp mig imorgon och vi skall åka till Timmervik och Peter. Väl där ska vi bara vara. Sen ska vi baka också, så klart.
Jag kände precis en smak av kaffet från fikandet tidigare idag. Jag var jätte lycklig när jag satt där. Jätte lycklig för det lilla. Tack

Nu blir jag lite sentimental och poetiskt känner jag. Det finns möjligheter att det blir ett långt inlägg...

ÅH! Jag har köpt en jättefin tröja med små Eifeltorn på. Den skall jag dansa i sen. Hoppa, dansa och skratta hämningslöst med glänsande tandställning.

Jag hade namnsdag igår och fick två vackra rosor av mamma och pappa. De är för underbara ibland. Eller för det mesta faktiskt.
Jag älskar dem.
Nu ska jag bege mig. Hej
<3

Tordsdag kväll.

Huset är fullt med människor, en vanlig vardag.
Sacke kom precis in. Grannen.
Mamma sitter på toaletten och jag passar på att skriva ett inlägg.
Jag, mamma och och Pappa har precis avnjutit en god middag i form av pappas enastående kycklingpaj med diverse tillbehör. Mamma åt sig proppmätt. Snart skall vi ha efterrätt, muffins.
Men först skall det kokas och stekas lite ägg.

Jag är full av hopp för framtiden, har förvärrat mig hals betydligt av allt pratande som kommer automatiskt när min mamma är inblandad och känner mig nöjd med helgens planer.
Men allt som allt känns det bra nu.
Snälla låt det vara ett tag.

en morgonhällsning

Det finn inget bättre än att mötas av en handskriven lapp på köksbordet när man vaknat efter en timmes sovmorgon.

Och visst ler man när meddelandet är från denne: Anders,Anders,Pappa,Far,Gubbe.

Chokladmässa

Jag mötte Elin vis stationen i Alingsås efter att vi båda två övningskört lite. Vi satte oss på tåget mot Göteborg och började prata om choklad. Hela dagen skulle handla om detta. Vi mötte kusin Josefin i centralhuset och vandrade mot stadsmuseet. Efter en del köande kom vi in i havet av människor. Nu började värmen, stressen, törsten och såklart provsmakning!
Det absolut första vi såg var dessa underbara praliner. Närmast i bild har vi smultron och rabarber, sedan fläder. Jag köpte båda två...

Plus den här havssalts-tryffeln. Har ni inte smakar choklad med havssalt ska ni göra det. Det är en underbar kombination.

De fanns en del att välja mellan.

Vi gick en trappa upp och kom in i den här grottliknande salen.

Längst in stod några och gav smakprov på chokladbröd i olika varianter.

Vi gillar när smakproverna är stora.

De hade de mest underbara kakorna men vit choklad, mörk choklad och hasselnötter. Jag och Josefin köpte två var. Elin köpte pralinkakor och en helt fantastisk chokladmuffins. Stora smakprov även här. MUMS

Det är inte vatten på utan bucklor i överdraget. Skit coola.

Köpte en sådan.

Vi gick på en föreläsning med smakprov och gratis vatten (VATTEN! vi var törstiga). Här är bara några väldigt fina chokladförpackningar.

Det var härligt trotts trängsel. Tack Elin och Josefin för att ni hängde med. Nästa gång, om det blir en sådan, ska jag dra med min pappa och där med basta.

nybakt

Hallon-, päron- och kardemummamuffins med en kopp kaffe

och lite spel med pappa.

En klassisk lördag.

En lördag

Det skall bli skönt att inte ha något planerat för dagen, för en gångs skull.
Jag har varit upptagen de senaste tre helgerna så jag har knappt haft något helg. Jo det är klart, det har ju varit sjukt mycket bättre än någon skoldag men ändå, ni vet var jag menar.

Det finns ju så klart saker att göra. Läxor skall läsar, kommande prov skall pluggas och sen ska det såklar bakas lite. Jag tänkte testa de muffinsen jag skall bara till julplaneringsadagen som närmar sig. Kardemumma- och hallonmuffins med crumble. I några kommer jag sticka ner några päron också, för att testa lite.
Sen blir det några hederliga sockerringar, tror jag de hette. Pappa blev glad när jag visade bild på dem.

Kanske kan vi åka iväg och övningsköra en sväng mitt på dagen också. Det hinns faktiskt med mer än man anar.
Nu sitter jag mest här och undviker skolarbetet som behövs göras. Kanske kan jag hitta något som behöver städas eller göras för att dra ut på det lite till.

insikt?

För någon stund sen kände jag inte för något annat än att skriva. Nu är den viljan helt borta.
Jag blir sur av så små och futtigt små saker att jag skäms.

Ibland önskar jag att jag vuxit upp i ett hus fullt med människor hela tiden. Där får man lära sig att acceptera saker som de är. Ibland finns det ingen mjölk kvar, deal with it. Datorn är upptagen, acceptera det. Fel kanal visas på TV så du missar det du ville se.
Jag är bortskämd när det gäller sånt.
Jag är smått bortskämt i övrigt också faktiskt.
Jag är van vid att få det som jag vill, bara för att det aldrig funnit någon som velat något annat.

Gick hem tidigt idag faktiskt, kände att jag kunde det. Jag jobbar ju ändå.

Jag har inget annat än bluesmusik i huvudet. Det är ganska behagligt. Jag kommer ihåg en fredag eftermiddag då jag var och handlade mat med mamma innan vi kunde åka till Lugn och äntligen börja helgen. Jag var lixom uppfylld av blues och soul. Det var en märklig känsla. Jag gick runt bland varorna och sjöng låtar som jag hittade på medan jag sjöng. Känslan i melodin var mäktig och fängslande, enligt mig själv. Min engelska text var kanske inget att skryta med men vad brukar en bluestext vara egentligen?
Jag var tvungen att förklara vad jag kände för mamma, som alltid.

Nu sitter jag och skriver på mitt manus till Musik MA Special. Det skall då handla om blues. Mycket bättre och mycket bredare än man kan tro, själva genren alltså.

Mitt hår är nytvättat och lucktar gott varje gång jag rör huvudet. Senare tänkte jag göra mig en fruktsallad på frukten som är kvar sedan ostkvällen, kanske en kopp te.
Det är bekvämt att vara hemma. Ibland för bekvämt.
Men just nu skiter jag i det.

En bild på Emmas skor.

Bara för att det blivit så tomt på bilder det senaste.

Så bidde de

Ostkvällen blev en salig blandning.

När Elin kom var både hon och jag skakade över att hon övningskört ända hem till mig, upp för den smala vägen, genom tre rondeller och tre rödljus (första gången någonsin). Jag var galet imponerad och stolt över henne.
Sedan blev det lite läskigt när vi inte fick igång internett med en gång. Tillslut löste det sig som tur var och vi kunde andas ut och börja dansa till musiken.

Vi hoppade runt och förberedde allt lite var som. När klockan närmade sig 18:10 satte vi oss på knä i soffan och blickade bort mot backen för att se när våra vänner kom. Det var pirrigt och härligt i hela kroppen. Som om vi satt där med glitter i håret, läppglans på hela munnen och dunkande små, kanske hemligt förälskade hjärtan som väntade på någon söt pojke och i högtalarna spelades Aqua eller Britney Spears.

När det lilla sällskapet till slut syntes, med Emma i täten iförd sin stora dunjacka, hoppade hjärtat till och jag blev glad och varm. När mina fyra (fem, om man räknar med Elin) vackra vänner stod i min lilla hall kändes det helt naturligt. De var så perfekt där i det dova ljuset med musiken i bakgrunden, strumpbyxorna tätt åtsittande runt benen och klänningskjolens ena kant i handen. Ljudet av vinterjackor och smått andfådda ansikten. Nu kunde inget bli fel.

De gick en liten rundvandring i huset medan jag och Elin stod i köket och skar upp frukt. Hon och jag. Hon var som min mamma lite där. Någon jag kunde luta mig mot. Någon som visste ungefär lika mycket som jag, någon som skulle stanna hela tiden.
Jag hoppas att de tittade lite på bilderna i mitt rum. De är lixom hela poängen med att de sitter där, att folk ska stanna upp och granska dem.

Vi satte oss till bord och började äta från de stora faten. Vi åt länge och pratade om allt möjligt. De tycke att allt var fint, bra och jättemysigt. Det var det bästa jag kunde få höra. Tänk om detta kommer sluta med att jag älskar mitt hus? När vi suttit ett tag satte vi igång med att spela galenpanna. Det ersattes snart av det hysteriskt roliga spelet "Med andra ord". Vi var tre lag; Jag och Pyttan, Elin och Emilia, Elin och Ellen. De sista laget van ganska snabbt och satte sig i soffan med min lille Kewin för att gosa. Vi andra fortsatte och började till och med ett nytt spel. Vi skrattade ungefär hela tiden. Det var galet kul. Det bästa som hänt på länge faktiskt.

Vi städade undan lite och någon timme senare hade alla gått hem. Då gick jag och Elin och la oss. Elin den stackarn hade blivit dålig under kvällen och mådde inte alls bra under natten. Tillsammans klarade vi oss igenom natten och hon åkte hem med sin mamma nästa dag.

På något vis fick det mig närmare henne. Det var något speciellt. Förlåt för att jag ser det här på ett positivt sätt men det kändes starkt. Förstår du hur jag tänker Elin?
<3

Tack flickor för att ni tycker om mitt hus och för att ni är så himla enkla att vara med. Tack<3

Nu är Elin här by the way

Varm rotfruktssallad med grillad kyckling och en kall sås till det. Påhittad precis nu, bara sådär.

Oscar var här och han var hungrig så han bad om receptet.

Åh va varm jag blev i själen då.

Salta lite extra.

Kram

Ostkväll

Mina fingrar springer över mobilens knappar. Det är många saker som ska vara med och många att fråga.
Jag är inte så nervös som jag trodde jag skulle vara. Jag vet att det inte är någon stor grej men jag blir nervös av att bjuda hem folk. Det kanske blir mer fjärilar i magen när klockan närmar sig 18:00. Då har jag visserligen Elin här med mig.

Hur som helst kommer kvällen att bli fin men mina vänner i mitt vardagsrum. Vi kan sitta där och lyssna till spellistan Ellen och Pyttan komponerat dagen till ära. Såklar ska vi äta massa ost, frukt, kex och lite bröd. Vi kan skratta lite. Sen smälter vi kanske maten med en omgång Twister eller något annat spel. Kanske hamnar vi på golvet med alla kuddar jag kan hitta. Kanske vill de gå ut och gå ljus i Alingsås. Kanske inte. Kanske sitter vi kvar runt bordet hela tiden.

Det kommer bli fint.

Snart kommer det bli mumsigt också, men en varm rotfruktssallad på potatis, morötter, sötpotatis och kycklingen från igår. Får jag lov att säga att; för å vara en misslyckad, upp och nervänd kyckling, var den jäkligt god.

Kyckling med faderen min

Idag ska jag sitta i soffan med pappa. Jag är säker på att jag kommer känna mig sådär trött, osocial och butter men jag vill vara med honom idag. Jag jagar ju ut honom imorgon när mina fina flickor kommer hit och äter ost. Jag var, liksom Ellen och Pyttan, bjuden till Elin för att kolla på Idol men jag avstod. Jag vill vara hemma och städa i stort sett hela dagen imorgon. Även om jag blivit vän med vetskapen att ha hit folk och att mitt hus ser ut så här, vill jag inte låta lagret av dam vara hur tjockt som hälst.

Ikväll ska jag och pappa göra hel ugnsbakad kyckling enligt Jamie Olivers recept. Jag ska försöka att inte ha för stora förväntningar och prestationskrav. Det blir egentligen bäst när jag inte riktigt bryr mig.

På söndag vaknar jag upp med en Elin och vi kommer antagligen äta frukost till en ny spotify spellista. (Hon får göra en ny varje gång hon kommer typ). Sen åker jag med henne in till stan för att träffa mamma. Min fina mamma som jag inte sett på nästan 3 veckor. Är det så länge sedan? Hjälp...

Lite lyckligt

En bild från Alingsås underbara gator en fin höstdag

Jag gick på fyra ben hit.
Bara så ni vet.
Andfådd.


I morse gick jag från bussen med Hampus. Vi hade en underlig konversation om hur djup vår konversation egentligen var.
"Men det är ju inte bottenlöst i alla fall", sa Hampus och efter det visste vi inte riktigt vad vi pratade om. Vi mätte upp olika längder med händerna och pratade om dykardräkter med evig syrgas.
Mitt i alltihopa stannar jag och kollar ner på marken med händerna uträckta neråt. Va FINT det är. Utbrister jag och syftar då på den fantastiska blandning av färger och löv som ligger på trottoaren Hampus svarar genom att sparka bort dem. Vi går vidare genom morgonen.

Jag är lite uppspelt över något. Jag tror det kan vara det faktum att jag fått i uppgift att baka något till vår julplaneringsdag med Fransson släkten. Baka bröd eller baka gottigott. Det är vilket som. Jag har ju då redan skrivit upp sådär 20 förslag på olika bröd jag kan baka och ringt mamma för att höra med henne.
Jag blir så entusiastisk när det gäller sånt här. Det är läskigt men kul. Jag tycker det är jättejobbigt att bjuda på något jag inte smakat. Det är det dumma med bröd. De kan se hur fina ut som helst på ytan men är helt ofärdiga inuti.
Hur som helst ska jag komma på något bra.
Som jag sa till Hanna; Jag har ju tid att öva.

Kurrimagen

Jag har varit ständigt hungrig ända sedan min och Elins simning igår. Det är lite galet. Det suger verkligen på kroppen att simma.

Jag och Elin har precis återhämtat oss efter att ha blivit inlåsta i ett radiobås. Elin skulle gå ut ett slag men kom inte så långt för hon fick inte upp dörren. Jag skulle försöka men den satt stenhårt. Vi började skratta och skrika, en blandning av något slag, och rycka febrilt i dörren. Eln ringde Ellen som fick hämta Tomy. Han fick med en liten gnutta våld, öppna dörren med nyckel utifrån.

Elin skrattade utan stopp och av ingen speciell anledning egentligen. Hon fick nog en chock. :)

Trevlig kvinna

Min tandläkare, hon som går på kryckor och pratar för sig själv, är härligast någonsin. I alla fall i det trista huset.

Hon kommer in och hälsar "Hello". Jag blir förvånad och det tar ett tag innan jag kan svara. Sen sitter hon och pratar för sig själv för att förstå vad det är hon ska bestämma. När hon lämnar mig i händerna på undresköterskan ser hon mina shorts och säger:

Åh det är å fint när i har på er sådana shorts, och strumpbyxor.

Hihih, Tack, säger jag.

Det är tur vi har er patienter, säger hon sedan och haltar ut ur rummet.

När jag sedan är klar och käken spänner av den nyinsatta ståltråden, möter jag henne på vägen ut. Då reagerar hon med en gång på min moccajacka och tycker den är super snygg.

"En sådan är guld värd", säger hon och jag håller med. Jag har den så fort jag kan.

Hon kan göra en så glad den tanten. Jag tror det är okej för henne om jag kallar henne tant. Det är inte illa menat på något vis.

friskt

Pizza från gårdagen i magen, en lite tryckande huvudverk som inte riktigt lyckas nå och förstöra mitt glada humör, mjuka ben och lite dåsiga ögon. Så är jag nu.

Jag, Elin (Som nu är nybliven sportlifemedlem) och Elins mamma har precis varit på Zumba. Det var härligt lättsamt, lite svettigt och friskt. Skönt helt enkelt. Den lillgamla tjejen som stod längst fram fick en att le mer än man ville och kicka benet högre än man kände för. Typ

Än en gång funderar jag starkt på att bli medlem någonstans jag med. Men det är så mycket pengar och jag vill inte slänga bort dem.

Snart ska jag och pappa traska över gården till grannhuset där vi är bjudna på äppelpaj. Jag blev höjdarglad när pappa berättade detta i bilen hem. "Ne, menar du det? Gud så kul!"
Så nu ska jag gå. Kram

Tack Elin för muffins, te, glada skratt och en biltur. <3

Dimmigt men jag ser solen.

Jag har med den här bilden nu för att jag saknar det fina höstvädret som vi har välsignats med de senaste veckorna. Här en bild på Emma under en fotolektion där vi skulle ut och fota hösten. Jag ville fånga hennes hår som smet utanför luvan och böjde sig i vinden.

Idag är det en fin dag, trots vädret.

Jag ska få smaka på Elins choklad- och hallonmuffins och dricka hennes te som hon pratat så om.

Jag, hon och hennes mamma ska till sportlife och träna Zumba. Det kan ju bli lite hur som helst men jag är positivt inställd.

Sen, den stora finalen på dagen.

MIN MAMMA KOMMER HEM!

Jag vet att det ser helt osmakligt ut att skriva med stora bokstäver men jag måste uttrycka min glädje på något sätt och kursiv stil kändes inte så passande just nu. Jag skriker hellre.

Hon ska ringa mig när hon kommit in i Sverige. Jag kan knappt vänta.

Jag vet att jag är en morsgris men det står jag bannemig för.

Hon är bäst och hon är min. <3

När jag såg det satt jag och log för mig själv.

På tåget hem igår fanns det tre tågvärdar i min vagn. En kille och två tjejer i ungefär samma ålder. Runt 25 skulle jag tro.

De två tjejerna gick och köpte något att dricka när de lixom hade en liten paus i Alingsås medan killen stannade kvar på tåget. När de kom tillbaka gick en av tjejerna, den svarthåriga och ställde sig tätt intill killen och sökte värme. Hon huttrade fram att det var så kallt ute och killen svarade att hennes hår var kallt medan han smekte hennes huvud vart efter han la kinden mot det.

Den andra tjejen kom tillbaka, jag vet inte var hon hade varit men jag hade i alla fall inte lagt märke till att hon var där. När hon kom delade de andra på sig och började prata med henne. Det syntes i den blonda tjejens ögon att hon i smyg förbannade att hon gått för att öppna sin dricka (eller något). Hon hade släppt på sin guard ett tag och gett dem ensamhet.

De fortsatte prata om hur kallt det var där de stog vid dörrarna. Så gjorde de en stor kram- och värmehög i deras lilla bås som är där. Killen sa skämtsamt att han hade världens sämsta jobb och de två tjejerna skrattade.
Sedan stog de där. I alla fall tills jag gick av.

Det var så uppenbart. De tävlade. Han visste det. De alla visste det.
På något konstigt vis blir det ofta så. När det är en kille och flera tjejer som umgås ökar självförtroendet hos alla inblandade. Man får ta tillvara på stunden bättre. Inte missa sin chans för då kanske någon annan tar den, där och då. Mitt framför ögonen på dig. Det är ett hemskt spel som jag tror, allt för ofta spelas mellan vänner.

Är det bara jag som tycker så, eller är det lättare att våga när man är många?

Hem med 00:03 tåget?

Jag har inte suttit hemma på fredagkvällen få flera veckor känns det som. Det är alltid något som händer. Det är fortfarande ganska ovant. Jag vet inte om jag gillar det eller inte faktiskt. Eller jo, när jag väl lämnat värmen i huset, satt mig på tåget och börjat resan in mot Alingsås för att möta vännerna, känns det ganska härligt. Fritt. Det känns lite som att man lever med då.

Ikväll skall det bli samma gäng som sist, ungefär. God mat förhoppningsvis i en vrålfin lägenhet och mysig filmstund. I hope. Jag vill inte ha för höga förväntningar.





Det kan inte ha varit en hel vecka sedan jag skrev ett fredagsinlägg? Det är helt skruvat.

Kvidande

Jag sitter här och näst intill hyperventilerar.

Jag är så förkrossad över att jag bor här och Stockholm ligger så långt bort, att jag inte har pengar, att jag är så ung men att jag ändå är hjälplöst förälskad, ja förlorad, i matlagning, smaksensationer, knapriga brödskorpor och bakverk.

Jag är så förbaskad över att inte hålla på med det. Jag är arg för att jag tvivlar på mina val. Jag är arg för att paniken sprids i mig varje gång jag tänker på min framtid.

Tidningen Baka mötte mig idag när jag öppnade brevlådan. Det är en lite väl proffsig tidning för mig men det finns inget bättre än att läsa sådant. Någon stans har jag hört någon säga att maffiga, pampiga kokböcker är som porr för oss dödliga och jag kan nästan hålla med.

Den som känner mig lite vet att jag spetsar öronen så fort jag hör ord som Paris, bröd, surdeg. När jag först slår upp boken möts jag av olika chokladevenemang som hålls. I Stockholm. Jag börjar redan här känna hur det suger i magen.Sen kommer den här pricksäkra rubriken och jag tänker på hur glad pappa kommer bli när jag berättar om alla bra honungsrecept.Sen dör jag lite och stönar ut i det stora tomma huset. Saltå har de finaste, underbaraste paketen med mjöl och sädeskorn. Små paket i dova färger så som lila, smutsvit, urtvättad blå. Nu har de tydligen öppnat en hel butik med ekologiska och kravodlade produkter. I Stockholm.

Jag dör lite i soffan.Om man som sagt känner mig lite vet man och har kanske smakat mina överstora muffins. Nu har två svenska pojkar öppnat ett cupcake-caffé där de har normala- och mini cupcakes i massa spännande smakkombinationer. Jag citerar texten; "...i massa olika smaker, med namn som Farmor, Astrakan och Michelle Obama. I högtalarna sjunger Elvis, väggen är dekorerad med "cupcakekurbits" och i den djupa fönsternischen kan man slänga sig bland kuddar i den amerikanska flaggans färger." Det låter som en dröm och caffét ligger i ... Stockholm.När jag sedan ser den här rubriken brister jag nästan i gråt, ja faktum är att jag kväver ett skrik. Det är som att tidningen är skapt för att tortera mig. Jag vänder blad med vågar inte börja läsa. Hela tiden gnyr jag som ett litet barn och det svider i hela mig.Det blir inte bättre när jag möts av det här uppslaget. Jag stänger snabbt tidningen efter att ha konstaterat att jag inte kommer överleva mer. Jag kommer avlida i självömkan eller något.

Det är brutalt.

Snälla någon. Vad ska jag ta mig till.

Varför gör jag inte det här utan... något annat...?

ne, fy...kom hem

Jag vill ringa min mamma typ jämnt.
Jag vill ringa henne nu och fråga om råd om vad jag ska ha på mig imorgon. Jag vill berätta om den fina dagen jag haft med Elin

( Det såg ganska mörkt ut ett tag på morgonen när jag höll om en gråtande Elin. Jag tänkte att dagen var lite förlorad. Det är så jobbigt att se henne sådan. Ingenting hjälper riktigt och jag känner mig otillräcklig. Jag sökte lite stöd hos Alice och kände mig jätte liten. Sen löste allt upp sig på eftermiddagen. Erik räddade Elin ur sin plötsliga gråtattack och hon kunde le igen. Vi åkte hem till mig, åt mina baugetter som jag tror blev omtyckta. Jo det blev dem. Salladsfatet rensades och osten sjönk med en centimeter. That's Elin det. Vi skrattade vid köksordet genom kaffet, baugetten och naturkunskapen. Vi satt typ där i nästan tre timmar tror jag.)

Så fort jag kom hem idag och Elin stängde toalettdörren fick jag ett sug av att ringa mamma. Bara en snabbis, bara för att berätta vad som försegick. Jag skrek ut det i huset och Elin svarade; men gööör det då. Nej jag kan inte... A just det.
Sorg. Saknad.

Jag vill berätta för henne hur mycket jag tycker om mina shorts från Zara. Jag vill noggrant beskriva hur mycket jag älskar att gå runt i dem och strumpbyxor. Berätta hur pass mycket vän jag är med mina ben och hur mycket jag vill sprattla med dem.
Jag vill sitta och gunga i gungstolen framför spegeln och lyssna till henne när hon förstår mina beskrivningar, smickrar mig och kramar mig med fina ord.

Jag vill känna hennes sträva men ändå bommulsmjuka hår mot min kind när hon håller om mig. Jag vill höra hennes jämmer när hon tar mina kalla händer i sina och säger ; Men fy va kall du e tös!
Jag vill att hon exalterat skall visa mig något som hon tror jag kommer gilla. När hon behandlar mig som hennes bästaste vän.

Jag saknar dig mora mi. <3

Sitons kulle

Efter en ganska lång åktur genom vackra Sverige i sin höstdräkt såg vi vårt mål för dagen. En stor hög med träd, Sitons kulle. Det är ruinerna av ett gigantisk jaktslott som Siton byggde bara för att han hade pengar till det. Det brann ner ungefär fem år efter att det byggdes och nu är det bara grunden kvar.

Utsikten är magnifik, även en så grå dag som denna. Man ser över två stora sjöar runt om hela kullen.

Ett gammalt äppelträd med de minstaste små äpplen jag någonsin sett.

Det var fullt med hål efter den gamla källaren i marken. Vissa större än andra.

Vi gick och letade efter ett lä-ställe för att sätta oss en stund och äta.

Min pappa fågelskådaren.

Här förbereds maten

Köttsoppa från dagen innan. Vi kände oss lyxiga.

Vi hoppades att de andra besökarna skulle se våran mysiga stund och avundas oss. Moahahh

På vägen hem åkte vi inom Rävlanda där Långe-Leif bor på övervåningen i sin mammas hus.

Det var fullt med urläckra, skrikiga tapeter.

Där fick vi kaffe och medhavd bulle innan vi får hemåt

En fin dag med en fin far. Som alltid.

Frukost

Så här ser det ut när jag äter frukost på helgen. Radion står förmodligen och spelar. Antingen är det "Ring så spelar vi" eller "Mannheimer och Tengby" på P4. Pappa ligger säkert och sover.

Jag tyckte att det behövdes ett eget inlägg för detta. Det är så viktigt för mig.

Baugetter

Igår satte jag en ljus deg som fått stå i ett skåp över natten. Idag släppte jag på plastfolien och stack ner näsan i bunken för att lukta på den bubbliga degen. Jag fick kasta undan huvudet för den fräna, sura doften av långt jäst bröd. Där stod jag och blinkade och flämtade ett tag. Överlycklig.

Själp upp degen på väl mjölat bord och vänd på den nu lösa degen med en degskrapa så att allt täcks med mjöl. Skär tre baugetter, forma dem och lägg dem att jäsa på plåten tills ugnen blivit varm. Hur lätt som hälst. Nu återstår bara smaktestet. Det ska ske ikväll till korvgrytan.

Nu ska jag baka hölökakor, tror jag det hette, eftersom mjölet höll på att bli gamalt. Den jäkla degen jäser inte så jag gjorde plats för bunken i skåpet över ugnen där det är härligt varmt. Vi får se om det löser problemet.

Det doftar nybakad baugette i hela huset och jag är lite stolt.
Jag hör av mig.