När jag såg det satt jag och log för mig själv.

På tåget hem igår fanns det tre tågvärdar i min vagn. En kille och två tjejer i ungefär samma ålder. Runt 25 skulle jag tro.

De två tjejerna gick och köpte något att dricka när de lixom hade en liten paus i Alingsås medan killen stannade kvar på tåget. När de kom tillbaka gick en av tjejerna, den svarthåriga och ställde sig tätt intill killen och sökte värme. Hon huttrade fram att det var så kallt ute och killen svarade att hennes hår var kallt medan han smekte hennes huvud vart efter han la kinden mot det.

Den andra tjejen kom tillbaka, jag vet inte var hon hade varit men jag hade i alla fall inte lagt märke till att hon var där. När hon kom delade de andra på sig och började prata med henne. Det syntes i den blonda tjejens ögon att hon i smyg förbannade att hon gått för att öppna sin dricka (eller något). Hon hade släppt på sin guard ett tag och gett dem ensamhet.

De fortsatte prata om hur kallt det var där de stog vid dörrarna. Så gjorde de en stor kram- och värmehög i deras lilla bås som är där. Killen sa skämtsamt att han hade världens sämsta jobb och de två tjejerna skrattade.
Sedan stog de där. I alla fall tills jag gick av.

Det var så uppenbart. De tävlade. Han visste det. De alla visste det.
På något konstigt vis blir det ofta så. När det är en kille och flera tjejer som umgås ökar självförtroendet hos alla inblandade. Man får ta tillvara på stunden bättre. Inte missa sin chans för då kanske någon annan tar den, där och då. Mitt framför ögonen på dig. Det är ett hemskt spel som jag tror, allt för ofta spelas mellan vänner.

Är det bara jag som tycker så, eller är det lättare att våga när man är många?