För någon stund sen kände jag inte för något annat än att skriva. Nu är den viljan helt borta.
Jag blir sur av så små och futtigt små saker att jag skäms.
Ibland önskar jag att jag vuxit upp i ett hus fullt med människor hela tiden. Där får man lära sig att acceptera saker som de är. Ibland finns det ingen mjölk kvar, deal with it. Datorn är upptagen, acceptera det. Fel kanal visas på TV så du missar det du ville se.
Jag är bortskämd när det gäller sånt.
Jag är smått bortskämt i övrigt också faktiskt.
Jag är van vid att få det som jag vill, bara för att det aldrig funnit någon som velat något annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mmm, jävla ensambarn. :p Jobbiga är ni. Jag brukar säga till Thomas att han hade behövt en storebror som kunnat ge honom stryk lite då och då.
SvaraRaderaSkall jag vara ärlig så stämmer det nog lite... och det kanske är att vara bortskämd. Men händer det tillräckligt många gånger så vänjer du dej, ingen big deal... Kram på dej // mamma
SvaraRaderaJosefin: Ja med det är faktiskt så:) Man behöver lära sig att bråka, argumentera och få lite ont. Faktiskt:)
SvaraRaderaMamma: Ja. Det är väll bra att jag vet om det i alla fall. Antar jag. :) KRAM
SvaraRadera