Kvidande

Jag sitter här och näst intill hyperventilerar.

Jag är så förkrossad över att jag bor här och Stockholm ligger så långt bort, att jag inte har pengar, att jag är så ung men att jag ändå är hjälplöst förälskad, ja förlorad, i matlagning, smaksensationer, knapriga brödskorpor och bakverk.

Jag är så förbaskad över att inte hålla på med det. Jag är arg för att jag tvivlar på mina val. Jag är arg för att paniken sprids i mig varje gång jag tänker på min framtid.

Tidningen Baka mötte mig idag när jag öppnade brevlådan. Det är en lite väl proffsig tidning för mig men det finns inget bättre än att läsa sådant. Någon stans har jag hört någon säga att maffiga, pampiga kokböcker är som porr för oss dödliga och jag kan nästan hålla med.

Den som känner mig lite vet att jag spetsar öronen så fort jag hör ord som Paris, bröd, surdeg. När jag först slår upp boken möts jag av olika chokladevenemang som hålls. I Stockholm. Jag börjar redan här känna hur det suger i magen.Sen kommer den här pricksäkra rubriken och jag tänker på hur glad pappa kommer bli när jag berättar om alla bra honungsrecept.Sen dör jag lite och stönar ut i det stora tomma huset. Saltå har de finaste, underbaraste paketen med mjöl och sädeskorn. Små paket i dova färger så som lila, smutsvit, urtvättad blå. Nu har de tydligen öppnat en hel butik med ekologiska och kravodlade produkter. I Stockholm.

Jag dör lite i soffan.Om man som sagt känner mig lite vet man och har kanske smakat mina överstora muffins. Nu har två svenska pojkar öppnat ett cupcake-caffé där de har normala- och mini cupcakes i massa spännande smakkombinationer. Jag citerar texten; "...i massa olika smaker, med namn som Farmor, Astrakan och Michelle Obama. I högtalarna sjunger Elvis, väggen är dekorerad med "cupcakekurbits" och i den djupa fönsternischen kan man slänga sig bland kuddar i den amerikanska flaggans färger." Det låter som en dröm och caffét ligger i ... Stockholm.När jag sedan ser den här rubriken brister jag nästan i gråt, ja faktum är att jag kväver ett skrik. Det är som att tidningen är skapt för att tortera mig. Jag vänder blad med vågar inte börja läsa. Hela tiden gnyr jag som ett litet barn och det svider i hela mig.Det blir inte bättre när jag möts av det här uppslaget. Jag stänger snabbt tidningen efter att ha konstaterat att jag inte kommer överleva mer. Jag kommer avlida i självömkan eller något.

Det är brutalt.

Snälla någon. Vad ska jag ta mig till.

Varför gör jag inte det här utan... något annat...?