måndag 30 juli 2012

Jeans, tempo, underbar ensamhet, falafel och lejonkungen

En ledig dag som jag ville ha för mig själv. Passande nog skulle pappa åka upp till Kinekulle och Christina så jag hade huset för mig själv. Inga planer, ingen att träffa. Bara jag, tiden och maten.

Jag åkte med pappa in till staden där han släppte av mig. Jag skulle gå och laga mina glasögon som tappat en av plastbitarna som sitter mot näsryggen. Jag klev rakt in i affären, gick fram till kassan, tog av mig glasögonen och sa; Jag skulle behöva hjälp med det här. Kvinnan bakom disken sa "Jaha", tog mina glasögon och gick in i ett rum bak i lokalen. Jag strosade runt bland bågarna och passade på att prova hur en fyrkantig, tjock båge skulle se ut med mitt röda läppstift. Efter några korta minuter kommer kvinnan ut igen med putsduken i högsta hand. Hon räcker över de fixade glasögonen och jag säger tack och frågar vad det kostar. "Ingenting" svarar hon. Toppen! tänker jag och skyndar ut igen, redo för nästa uppdrag.

Eller ja, först och främst måste jag stanna upp ute på gatan för att faktiskt komma ihåg vad det var jag skulle göra. Jag sa något litet till mig själv där på kullerstenen, skämdes och blev tyst. Kanske var det jeansjackans beskyddande identitet som gjorde mig lite extra självsäker, kanske är jag sån.

Jag kom på att det var något mer som behövde lagas, eller bytas. Mitt klockarband hade gått sönder precis innan jag åkte så det gick jag för att byta. In i affären. Hej hej till dig. Jag ska ha den här. Ingen tvekan, vilket är väldigt ovanligt när det gäller mig. Åter igen, det är något med en jeansjacka över ett skört, vitt linne som burits av en farmor.

Allt hade gått så otroligt smidigt att jag var tvungen att strosa lite, bara för att spendera tid i stan när jag ändå var där. Till slut tröttnade jag och gick till hemköp för att handla ingredienser till min middag. Det blev efter lite velande hit och dit, ingredienser till falafel.

Buss hem och regn som mötte mig i backen upp mot huset. En slapp väntan på kvällen i soffan. Magen kurrar, startsignal. Dags att mixa. Kikärtor, persilja, lök och vitlök. Morteln åker fram. Visst var det koriander i falefeln från Brick Lane... Jo. Spiskummin. Kanske lite paprikapulver. Typ....såååå mycket salt. En klunk vin. Så mixar vi.

Datorn står på bordet och musiken spelas i tomrummet av den behagliga ensamheten. Jag kan dansa hur jag vill. Sjunga fel. Byta låt. Prata med mig själv, som jag så gärna gör. Ett egg åker i men smeten blir för lös. Lite mjöl och så är vi redo. Olja i stekpannan, mycket. Ett försök till att fritera biffarna.





Resultatet; förvånande gott. Jag älskar att bli nöjd med det opretentiösa. 

Det var en gång en fest i ett hus i en skog och allt var bara toppen

Tanken var från början kräftskiva. Alla skulle sitta utomhus under pyntat tak och björkkvistar med varsin liten flaska snaps. Vi skulle sjunga snapsvisor och knäcka klor i kör och ha det så, så mysigt.

Tyvärr blev det inga kräftor, inga räkor och ingen snaps. Dock blev det monsunregn, grill, kaos, massa mat och ett överfullt bord, förvirring, dans till den bästa musiken, spel på badrumsgolvet, tjut och mys på en trång balkong, vin, drinkar, blandad glass, twister, oväntade gäster och självklart massa skratt.

Vädret i lördags var ganska galet. Det började bra, sen regnade det, så kom den kvalmiga värmen och det regnade lite till. Åskan tassade runt knuten på huset men knackade aldrig på utan drev förbi in i skogen igen. Dock lämnade den kvar imma på fönsterrutorna. Vattnet regnade lodrätt och vinden ven i pyntet. Så vi satt inne och åt.

Jag anlände till Clara, smått stressad och trött. Hon stod med blött hår och ville bestämt äta smörgås med skinka och krasse för hon var döhungrig och krassefattig. Då är det ju en självklarhet. Vi åt och drack juice innan vi satte igång med maten. Vi kokade vatten i mängder och slängde i pasta i en kastrull och potatis i en annan. När vi var i full färd med att skära grönsaker, rullade Frida upp på gården till Claras hus med bilen full av folk.

Frida, Pyttan, Elin och Alex klev rakt in i förberedelserna och jag satte dem i arbete så gott jag kunde. Frida och Clara åkte sedan för att hämta fler folk på stationen. Under tiden bestämde vi plats för ätande, smak på potatissalladen och mängden på fetaosten.

Fler folk kom, bland annat Claras kompis Malin som vi fick en ros av. Även Elin och Ellen var med i bilen nu. De fastnade i hallen med hunden Freja. Mitt i allt kaos och drinkblandande blev jag avbruten och körde till stationen för att hämta fler festfolk från Göteborg. (och nej, jag hade inte hunnit blanda klart min drink och hade därför inte druckit något).

Snart var hela huset fullt med folk och grillen stod redo. Vi grillade och panikade runt lite i köket. Vi åt och sen blev det fler vändor till stationen för att plocka upp folk. Kvällen fylldes av olika röster och musik.

Vi hamnade på stengolvet där vi spelade "Med andra ord" och jag och Elin van storslaget. Antagligen för att jag skrek så högt. det måste varit därför... Från början var vi fyra men till slut var badrummet  fullt av gissare och förklarare och ljudnivån steg.

På nedre våningen dansade folk och på balkongen hängde resten. Kvällen var sval.


Tanken var inte sådan, men jag åkte hem för att sova. Dagen efter promenerade jag bort till Clara för att städa och hämta bilen för att ta mig till jobbet. Ja sneddade mellan de miljoners minnemala små grodbäbisar som tagit över hennes väg och det tog mig nog någon extra minut eller två att komma fram bara för det.

Vi diskade och städade, åt rester (Tack för kycklingen ni lämnade kvar förresten, Elin och Ellen), drack saft med hallon och knaprade jordnötter tills jag var tvungen att skynda iväg till jobbet.

Jag kan ju bara säga det att jag och Clara är svinnöjda och så, så tacksamma för att alla tog sig ut till oss i skogen trots vädret och avståndet. Hoppas att det inte var i onödan utan att ni hade det kul.

Puss på er alla!

Pyttan har för övrigt bilder, som alltid. Pyttans blogg

fredag 27 juli 2012

Trerätters

Dagen började med en god frukost, som alltid. Vad skulle man annars äta. Mamma insåg att det var onsdag och att det innebär Vinden. Då blev det självklart ett av dagens stopp på den lilla shoppingrundan vi skulle göra. Jag kom gem med en sprakande klänning i rött med gul-vita blommor, en jeansjacka och en kokbok.

Resten av förmiddagen/eftermiddagen spenderades på baksidan av huset med lite påtande i trädgården, korsordslösning och kaffe. När klockan blev tre började jag och pappa så smått att dra oss mot köket för att börja tillagningen av den stundande middagen. Det skulle bli förrätt, varmrätt och efterrätt. Alltihop tillägnat mamma, eftersom det var hennes femtioårspresent ifrån mig. 

Mamma hänvisades till baksidan där hon fått uppgiften att ta det lugnt i väntan på maten. Jag och pappa började med att duka bordet i vardagsrummet och började sedan med att fixa till maten. Allt gick förfärligt smidigt och vi hade till och med tid att slappa i solen lite. Pappa somnade i soffan och fick sova, tyckte jag. Därför gjorde jag resten av förberedelserna och tillagningen själv.


Mamma var hungrig, åt mycket och njöt hela vägen. Även pappa tyckte om maten trots all lime och ingefära. Efter varmrätten tog vi en liten paus och satte oss i svalkan på baksidan för att dricka upp vinet. Pappa utsattes för samma frågor som jag ställt till mamma kvällen innan. Han tyckte att det var måttligt roligt. 

Så gick vi in för att koka kaffe och lägga upp efterrätten; Lime- och basilikamarinerade jordgubbar med råkräm. Komiskt nog hade jag skrivit fel på menyn och det stod att det skulle serveras med råkräK... Även det, måttligt roligt. Mamma tyckte att det var charmigt. (Hon sparade menyn).

Vi åt upp allt och lite till man kan säga. Mamma skrapade rent bunkar och skålar, vi drack kaffe i mängder och fick göra mer. När vi ätit klart var klockan närmare halv tio. Vi började äta 18-tiden. 
Mamma tog mig i handen efter maten och tackade så för presenten. Hon verkade väldigt nöjd, och det var även jag. Det kunde inte gått bättre faktiskt.

Menyn

Förrätt
Tortillapizza med pesto, parmaskinka, sparris, zuccini och parmesan
Med en kall öl till

Varmrätt
Inkokt lax med ingefära och lime, avokadomajonäs och ärtsallad
Med ett glas vitt vin

Efterrätt
Lime- och basilikamarinerade jordgubbar med råkräm
Med en kopp kraftfullt kaffe

torsdag 26 juli 2012

Min mor, vän och filosofikamrat

Efter att ha jobbat i ett par dagar fick jag ett par dagar ledigt. Det var sedan länge bestämt att mamma skulle komma hit och sova hos mig tisdag och onsdag. Det blev en slags helg mitt i veckan. Så, tisdagskvällen blev en fredag, där jag och mamma tog tåget in till Göteborg.

Det var en ljummen sommarkväll av bästa kvalitet och tapas stod på menyn. Vi åkte till ett ställe som hette Tapas Källaren. Det var bara jag och mamma där så vi fick sitta var vi ville. Vi beställde varsin öl och började botanisera bland de olika rätterna. 

Bordet fylldes med en underbar gazpacho-soppa med tomat och paprika, grillad halloumi, lamgryta med champinjoner och tomat, spansk tortilla, grillad lax och friterade bläckfiskringar med vitlöksmajonäs. Vi åt och njöt men mamma var så hungrig att hon vräkte i sig sin del. Det är inte ofta hon äter snabbare än mig, men det gjorde hon då. 

När tallrikarna var tomma hade några andra gäster kommit och gått och vi var inte klara på långa vägar. Jag tog fram en lista på spännande frågor och började min utfrågning av mamma. Frågor som blev till diskussioner och fladdrande tankar. Vi satt och filosoferade och skålade tills ölen vad slut. Då beställde vi varsin apelsin-mohjito. Mamma kreverade nästan, så god tyckte hon att den var. 
Efter kanske tre timmar där i källaren, klev vi ut i den fingervarma kvällen och promenerade arm i arm tillbaka till tågstationen. Vi blev passande nog några minuter för sena till tåget som precis gått och därför även en timme för tidiga till nästa tåg. Vi satte oss på terminalen med varsin dryck. Mamma blåste på sin skållheta kaffe och jag slukade denna underbara hallonad. 

Det var en supermysig kväll som slutade i kvällspromenad gånger två. Vi somnade, nöjda och glada, med förväntan inför morgondagen.

söndag 22 juli 2012

Ssssssssmaka sushi.

Idag ska jag äta sushi för andra gången i mitt liv. Pyttan skall sitta bredvid mig och vara min mentor och fångvaktare. Jag får inte fly. Inte för att jag vill fly heller, men jaja. 

Det var kanske fyra år sedan jag åt sushi. Det var i Alingsås med Hampus. Det var fasligt äckligt. Konstigt nog var det själva riset som inte föll mig i smaken. Någon konstig söt, syrlig smak på det som antagligen kom från vinägern eller vad det nu är som de har i för att få det så klibbigt. 

Idag skall jag i alla fall smaka med ett rensat sinne, fri från fördomar och förhastade tankar. Hoppar det blir en hitt för smaklökarna! Jag skulle verkligen, verkligen, verkligen vilja tycka om det. Snacka om snyggt.

tisdag 17 juli 2012

Cementsmulors olika öden


Gitarrslingor som studsar mot röd, bränd, torkad tegel. Murbruket darrar med stålet i strängarna och rasar mot asfalten. Förenas med smutsen och värmen från friktionen av tusentals fötter. Det låter som glitter när de små smulorna frigör sig och börjar sitt korta liv i luften. Faller, faller. Flyger. Landar och dör men lever vidare. Fastnar under sulorna av passerande. 

Det finns olika sätt att sluta på. Vissa torkas av i all hast på på en grå, taggig plastmatta. Raspas bort från mellanrummet och lägger sig på hög med sina släktingar. Andra kan ha lyckan att strykas av mot ett ulligt tyg. Masseras in och pulvriseras till damm. Andas in sig själv i vad som känns som en evighet, ända tills storstädet kommer och piskar iväg dem ut i luften igen. En andra resa. 

De som är riktigt lyckligt lottade får lift till gräset. De smetas in i grönskan, steg för steg. Spenderar sina dagar med att tugga klorofyll och dricka kväve. En dag finner de sig själva gröna och omvandlade till nästa del i kretsloppet. De gror in i rötterna på en vacker blomma och till våren förför de en söt flicka. Flickan plockar upp dem, luktar på den söta doften och pressar kronbladen mot sina läppar. 

De allra lyckligaste dammflagorna sväljs av gräset i jorden, gror under solen, blir kyssta av en flicka och snurrar upp mot himlen när vattnet torkat ut. Buren av luften som förde dem till marken den där gången.

måndag 16 juli 2012

Trotts att det är lite och inte gör någon skillnad, känner jag mig produktiv

Det är ändå lite häpnadsväckande att man vid dagens slut finner sig själv med att ha gjort precis det man spekulerat om att göra den dagen. En liten tanke, en lista över alternativ. Svaret på frågan "Vad ska du göra idag då?". "Tjaa. Kanske....".

Jag sitter här, trött och mör efter ett spinningpass. Jag är mätt efter den goda currykycklingen vi åt till middag. Jag har fikat med "Elin, min vän"/Härmapan Hoffman. Tvättat mitt katastrofala hår och jag har haft tid till att bara slappa i soffan med min dator.

Imorgon blir det jobb igen. Matlådan är fixad och sinnet är skärpt. Ja,a. Jag ser nästan fram emot det.
Allt är bara väldigt, väldigt bra. Om jag hade haft en ruta choklad mellan läpparna hade jag vågat skriva superbt. Men som det ser ut nu, nöjer jag mig med detta och bjuder på den här heta mannen. För fler heta män kan ni kolla på Sandra Beijers blogg. Smått övermänskligt, ja superbt till och med.


Jag har hittat den enkla lyckan i att cykla i Alingsås.

Jag har jobbat i stort sett hela helgen. Inte farligt alls faktiskt. Jag har verkligen ingenting att klaga på. Faktum är att jag verkligen börjar känna att jag kan det här nu. Fortfarande skrämmer dagarna mig. Man kommer till jobbet utan att veta vilka vårdtagare man ska besöka. Om man ska duscha dem eller bara ge dem mat. Ska de iväg eller stanna hemma? Hur gör jag då?

Kvällarna är lugnare för då är allt samma. Det finns två alternativ, två rader att gå. Det är allt.

Igår kväll började jag min runda med att plocka några kvistar/klasar med röda vinbär och lägga i cykelkorgen. Dessa delade jag ut till de tre första jag besökte. "Hej Eva, gillar du vinbär?". Alla blev mycket tacksamma. "Åh! Vinbär. Det var länge sedan jag smakade sådana". Det blev en hitt och vid nästa runda tog jag med lite fler till en dam i en plastpåse. De skulle hon äta till frukost idag.



Mellan jobbet knödde jag in en fest. En finfin kväll och natt med alla mina favoritpersoner, dans och skratt. Pyttan har tagit massa fina bilder på oss. Se och le.

torsdag 12 juli 2012

När man väl åker, då ska man bannemig åka.

 En långsam och dov frukost. Det fanns ingen stress för att ge sig iväg eftersom ingen av oss var riktigt, riktigt säker på om vi faktiskt skulle åka. "Kan du inte hämta kartan då så ser vi vad vi har för alternativ" sa jag och så var det plötsligt bestämt.


Vättern blev vårt mål, som vi tänk kvällen innan. Pappa hade legat vaken hela natten och planerat vilken väg som skulle vara bäst att ta och vad han ville visa mig i Karlsborg. Vi packade en väska med kaffe, frukt, hallongrottor, två brödbitar och en kaviartub. Innan vi åkte ut ur Alingsås köpte vi även varsin sallad på en tapp och så var resan igång.

När jag och pappa sitter i bilen, bara vi och en karta, då brukar allt bli så himla, himla bra. Dialekten börjar visa sig och man kommer på något sätt närmare naturen. Vi blir far och dotter och bråkar aldrig. Det är som att bilen, kartan, målet och funderingarna förenar oss. Pappa som kör och jag bredvid, med kartboken i knät, som visar vägen.

Första stoppet  var oviktigt, men eftersom vi hade det rätta roadtripp-tänket, var vi tvungna att stanna till och kliva ur bilen. Tack vare detta tänket och tack vare alla småvägar kom vi väldigt sent till själva målet för utflykten, men det är sådant man får ta när man upptäcker.

Vi var hungriga och hade åkt långt och länge. Vi fikade bland klöverblommorna intill en stor parkering tillhörande Habo kyrka.



 Solen tittade till och med fram och vi power-vilade en stund efter kaffet.




Hela kyrkans innanmäte är täckt med målningar föreställande de tio budorden och andra bibeldelar. Det var en stor syn, så stor att man fick nackspärr av att beskåda tak och pelare.


Vi hoppade in i bilen igen för att fortsätta färden. Hjo nästa!

Vi hade Vättern vid vår sida under färden och passerade även denna plats. Moanäs. Tyvärr missade vi avfarten med några hundra meter och brydde oss inte om att vända. Klockan var ju så mycket!

 När vi körde in i Hjo såg vi vilken underbart fin stad det är. Kullersten och trähus, precis som vårt kära Alingsås. Vi parkerade i alla fall och promenerade lite på det stora torget. Jag hade sett en butik med skylten Chokladeri och kände starkt att vi borde gå in där. Vi tillät oss själva välja ut fyra praliner och tryfflar att ta med hem.
 Precis intill Vättern låg denna underbara uteservering tillhörande en restaurang/cafe. 


 Till slut hamnade vi i Karlsborg där pappa tog med mig till militärområdet och den plats där han gjorde lumpen för massvis med år sedan. Portarna var öppna och lokalerna i stort sett övergivna så vi kunde obehindrat vandra runt på området. Pappa visade och knackade på fönsterbläcket till det rum han spenderat sin första tid där som 19-åring. Nostalgin kokade i honom och han kramade det solvarma teglet. Vi strosade runt ett litet tag tills vi kände att vi var nöjda och åkte vidare till Karlsborgs fästning. 

Inne i fästningen är det otroligt stort! Det är som en egen liten stad med vad som såg ut att vara privatägda hus och folk som drack eftermiddagskaffe i trädgården. Vi hoppade fram på kullerstenen ett tag innan vi parkerade och satte oss vi vattenbrynet och åt vår medtagna lunch. Klockan var då fem och tanken på att fortsätta resan lockade inte så mycket. Istället packade vi ihop och körde ner genom Sverige igen.
 På vägen hem åkte vi förbi Åsle och en bevarad gammal husgata som heter Åsle Tå. En helt fantastisk liten gata i skogen med stenmurar längs med sidorna och små trähus från 1800-talet. Vissa av husen, de äldsta, är inte högre än att man knappt kan stå raklång där inne. Varje hus hade även en liten historia skrivet på dörren som beskrev vem som bott där och lite om dennes liv och leverne. Så fasansfullt intressant och vackert!


 När vi åkte hem for vi genom regn och rusk men siktade på solen bakom molnen. Klockan var lite över nio när vi till slut klev in genom dörren. Det kallar vi roadtripp.  

onsdag 11 juli 2012

Roadtripp

Nu har jag jobbat på riktigt i två dagar. Med "på riktigt" menar jag att jag inte haft någon ordinarie med mig utan har tagit hand om vårdtagarna helt på egen hand. Allt har gått bra, tack och lov. Igår blev det dock lite kaosartat när damen jag som jag åkte med till Borås, blev tvungen att läggas in och där och det blev ett jäkla ringande fram och tillbaka mellan mig och Haga centrum. Ett läkarbesök som skulle bli klart på kanske två timmar, blev till tre timmars väntan i väntrummet, tre vändor hos läkaren och slutade med att jag fick ta bussen tillbaka till Alingsås själv. När jag till slut kom tillbaka till Haga, efter att ha jobbat över i sammanlags 7 timmar, möttes jag av Mejra och Linnea som jobbade kväll. "Heeeej, hur är det? *Bekymrade och omtänksamma blickar på sned*. Merja tyckte synd om mig och gav mig flera klappar på axeln. "Gumman...".

Idag är jag ledig och har sovit ut. Jag var ruskigt trött igår även om jag knappt gjorde annat än sitta och vänta. Idag ska i alla fall jag och pappa åka på en liten roadtripp. Något som åtminstone jag planerat sedan länge och som är obligatoriskt för att det ska bli en riktig sommar. Vi har precis ätit frukost och ska nu börja packa ner lite fika och sådär.

Färden bär av mot Vättern. Vi ska passera Habo, Hjo och Karlsborg. Efter det vet man inte vart vi hamnar. Kanske våldgästar vi släkten på Kinekulle. Vem vet.
Jag ska även försöka ta lite bilder med min kamera, som förtjänar ett uppvaknande.


P.S jag vill fortfarande ha in beskrivningar!

söndag 8 juli 2012

Bläddrar igenom arkiven

Jag har suttit och grävt ner min i gamla klipp på SVT Play. Jag hittade den här videon från 1964 som visar när Beatles kom till Sverige.

En herre med brytalt dålig engelska får äran att intervjua John Lennon och "hans tre kompisar". Under hela intervjun står denne Thorsten (som den pinsamme mannen hette) bakom John och talar mot hans nacke. John kollar hela tiden in i kameran och gör miner.

HAHAH asså den är så otroligt fånig och John är inte seriös någonstans. Han presenterar sina vänner med skämtnamn och kastar pappersbitar på sig själv. Helt galet befriande och underbart. Tycker dock lite synd om denne Thorsten som skämmer ut sig själv och drar ett tunt lager av skam över vårt lilla land. Men det är okej. Dock är det lite barnsligt att de lagt käck musik över de sista minutrarna, bara för att de svenska folket ändå inte förstår sig på "liverpoolska".

Se klippet! (Lång början, men den som väntar på något gott vet ni...)
Klipp klipp

Angående det tidigare inlägget

Svar Ja, jag vill at ni skriver en liten text där ni beskriver något och sedan publicerar det i en kommentar på inlägget.

Se det som en utmaning.
Tack

lördag 7 juli 2012

Tallens grenar kämpar åt norr, bort från rötterna i den kalla jorden. Jag ser dem tråna.

För kanske tre, fyra år sedan -när jag skrev som mest- hade jag en fixide om att varje dag beskriva något. Göra det riktigt utförligt och storartat. Se varje bula i utformningarna, höra varje ljud, känna varje smak, varje egenhet. Det kunde vara en fläck i gräset där jag låg, ett moln på himlen över mig, en ensam sko i hallen eller en hel utsikt från ett berg.

Tanken var fin och inspirerande. Tyvärr blev det aldrig till en vana.

Ni kanske förstår att detta inlägg är ett slags försök att mjukt och varsamt återuppta den iden. Det är precis så. Med det lilla undantaget att jag drar med er på kuppen. Beskrivningarna kommer inte hamna i min dagbok utan här. I alla fall så ofta jag kan och vågar.

Ni får gärna ta det ett steg längre. När ni läst, ser ni upp från skärmen, kanske letar lite med ögonen. Möjligtvis tar ni en liten promenad i huset, gatan, staden och gör likadant. Ni hittar något intetsägande och väljer att verkligen se den saken. Blicka intensivt och utforskande. Vad påminner den där träbiten om?... Huden på en blåval?... Är det trä som smakat styrkan i ett ösregn? Kokat inifrån under solens hetta. Blöder den sav?

Snälla gör detta! Jag vet att ni inte är så många men då räknas era berättelser desto mer.

Kram på er

fredag 6 juli 2012

Det bubblar under huden.

Töntigt, men sant.
Nu, men datorn i knät, tillgänglig när som helst, känns det som om jag ska börja skriva mästerverk. Okej, mästerverk är kanske att ta i men... Det känns i alla fall som att möjligheten till att skriva utan krångel gör att spärren lossnat och att jag nu har flera månader med ord i mig som bara vill rinna ur fingrarna och bröstkorgen. Droppa ner på tangenterna. Sippra ut. Följt av en stor våg, en berättelse, som öppnar mina revben och häver sig ut, likt ett efterlängtat andetag. Tömmer mig och slår hårt mot skärmen. Landar som ord.

Konstigt nog har jag ord som kliar under huden, men ingen ide som binder samman dem. Jag behöver idéer. Konflikter. Historier.
Jag vill skriva noveller.
Nu. Nu med en gång.

Istället blev det detta. Det lättade lite på trycket. Nu buktar inte bröstet ut lika mycket längre.

torsdag 5 juli 2012

På min egna Mac

Nu sitter jag utomhus, med solen som värmer min hals och vinden som kittlar i mitt hår. Nu. Precis just nu. Samtidigt skriver jag här. Något som varit omöjligt för min tidigare men som nu går hur bra som helst.

Jag har köpt mig en dator. En Macbook Pro. Den är allt jag drömt om, om man bortser från allt krångel som pågår med vårt trådlösa nätverk och allt. För tillfället fungerar det så jag ska försöka hålla god min och inte locka det till frestelsen att haka upp sig igen.

Faktum är att det är en lite försenad studentpresent från mamma och pappa. De ska hjälpa mig med halva betalningen. Så fasligt fina är de. Så fantastiskt, fasligt fina.

Nu kan jag sitta och plugga, spela, chatta, SKRIVA, vart jag vill. Den friheten! Jag är så himla glad!



måndag 2 juli 2012

Det är bestämt

Ja. Jag vet inte riktigt varför jag inte sagt något än. Kanske är det för att jag inte riktigt förstått det själv. Kanske är det för att jag går runt och tror att det är en hel sommar kvar. Det är det, men en sommar försvinner snabbt. 

Hur som helst. Jag har vetat det ett tag nu och biljetten är köpt. Den 20 augusti åker jag till London för att stanna. Jag vet inte hur länge men jag vet att det blir ett tag. Jag ska nämligen jobba som Au pair hos en engelsk familj i Chiswick. De är en underbar familj som verkar vara full av liv och energi. Jag åker ner tillsammans med Frida som även hon ska jobba som Au pair i en familj som är bekant med min familj. Vi kommer ha varandra där vilket är otroligt skönt.

Senare förväntar jag min att fler av mina vänner ska åka till London, men då för att bo själva och leva där. Det är Pyttan och Alice som är dessa modiga två. Detta är en tanke som funnits hos dem länge men som blivit omformad längd med vägen. Jag hoppas i alla fall att de flyttar dit och att vi kan ha helgerna ihop.

Jag är helt galet rädd och skräckslagen för det här. Jag vill samtidigt som jag bara vill stanna hemma i min säng och leva som vanligt. Det som får mig att hela tiden gå rakt mot dagen då det bär av, är allas underbara reaktioner. Allas "tummen upp" och uppspärrade ögon då man berättar. Att folk är avundsjuka och glada för min skull. Det gör att jag vet att detta är bra. Att jag ska göra det. Trots att det är helt bortom vad jag trodde om mig själv och otippat till tusen. 

Jag ska bo i England. Jag ska flytta. Typ. 
Galet.