När man väl åker, då ska man bannemig åka.

 En långsam och dov frukost. Det fanns ingen stress för att ge sig iväg eftersom ingen av oss var riktigt, riktigt säker på om vi faktiskt skulle åka. "Kan du inte hämta kartan då så ser vi vad vi har för alternativ" sa jag och så var det plötsligt bestämt.

Vättern blev vårt mål, som vi tänk kvällen innan. Pappa hade legat vaken hela natten och planerat vilken väg som skulle vara bäst att ta och vad han ville visa mig i Karlsborg. Vi packade en väska med kaffe, frukt, hallongrottor, två brödbitar och en kaviartub. Innan vi åkte ut ur Alingsås köpte vi även varsin sallad på en tapp och så var resan igång.

När jag och pappa sitter i bilen, bara vi och en karta, då brukar allt bli så himla, himla bra. Dialekten börjar visa sig och man kommer på något sätt närmare naturen. Vi blir far och dotter och bråkar aldrig. Det är som att bilen, kartan, målet och funderingarna förenar oss. Pappa som kör och jag bredvid, med kartboken i knät, som visar vägen.

Första stoppet  var oviktigt, men eftersom vi hade det rätta roadtripp-tänket, var vi tvungna att stanna till och kliva ur bilen. Tack vare detta tänket och tack vare alla småvägar kom vi väldigt sent till själva målet för utflykten, men det är sådant man får ta när man upptäcker.

Vi var hungriga och hade åkt långt och länge. Vi fikade bland klöverblommorna intill en stor parkering tillhörande Habo kyrka.

 Solen tittade till och med fram och vi power-vilade en stund efter kaffet.

Hela kyrkans innanmäte är täckt med målningar föreställande de tio budorden och andra bibeldelar. Det var en stor syn, så stor att man fick nackspärr av att beskåda tak och pelare.

Vi hoppade in i bilen igen för att fortsätta färden. Hjo nästa!

Vi hade Vättern vid vår sida under färden och passerade även denna plats. Moanäs. Tyvärr missade vi avfarten med några hundra meter och brydde oss inte om att vända. Klockan var ju så mycket!

 När vi körde in i Hjo såg vi vilken underbart fin stad det är. Kullersten och trähus, precis som vårt kära Alingsås. Vi parkerade i alla fall och promenerade lite på det stora torget. Jag hade sett en butik med skylten Chokladeri och kände starkt att vi borde gå in där. Vi tillät oss själva välja ut fyra praliner och tryfflar att ta med hem.

 Precis intill Vättern låg denna underbara uteservering tillhörande en restaurang/cafe. 

 Till slut hamnade vi i Karlsborg där pappa tog med mig till militärområdet och den plats där han gjorde lumpen för massvis med år sedan. Portarna var öppna och lokalerna i stort sett övergivna så vi kunde obehindrat vandra runt på området. Pappa visade och knackade på fönsterbläcket till det rum han spenderat sin första tid där som 19-åring. Nostalgin kokade i honom och han kramade det solvarma teglet. Vi strosade runt ett litet tag tills vi kände att vi var nöjda och åkte vidare till Karlsborgs fästning. 

Inne i fästningen är det otroligt stort! Det är som en egen liten stad med vad som såg ut att vara privatägda hus och folk som drack eftermiddagskaffe i trädgården. Vi hoppade fram på kullerstenen ett tag innan vi parkerade och satte oss vi vattenbrynet och åt vår medtagna lunch. Klockan var då fem och tanken på att fortsätta resan lockade inte så mycket. Istället packade vi ihop och körde ner genom Sverige igen.

 På vägen hem åkte vi förbi Åsle och en bevarad gammal husgata som heter Åsle Tå. En helt fantastisk liten gata i skogen med stenmurar längs med sidorna och små trähus från 1800-talet. Vissa av husen, de äldsta, är inte högre än att man knappt kan stå raklång där inne. Varje hus hade även en liten historia skrivet på dörren som beskrev vem som bott där och lite om dennes liv och leverne. Så fasansfullt intressant och vackert!

 När vi åkte hem for vi genom regn och rusk men siktade på solen bakom molnen. Klockan var lite över nio när vi till slut klev in genom dörren. Det kallar vi roadtripp.