Cementsmulors olika öden

Gitarrslingor som studsar mot röd, bränd, torkad tegel. Murbruket darrar med stålet i strängarna och rasar mot asfalten. Förenas med smutsen och värmen från friktionen av tusentals fötter. Det låter som glitter när de små smulorna frigör sig och börjar sitt korta liv i luften. Faller, faller. Flyger. Landar och dör men lever vidare. Fastnar under sulorna av passerande. 

Det finns olika sätt att sluta på. Vissa torkas av i all hast på på en grå, taggig plastmatta. Raspas bort från mellanrummet och lägger sig på hög med sina släktingar. Andra kan ha lyckan att strykas av mot ett ulligt tyg. Masseras in och pulvriseras till damm. Andas in sig själv i vad som känns som en evighet, ända tills storstädet kommer och piskar iväg dem ut i luften igen. En andra resa. 

De som är riktigt lyckligt lottade får lift till gräset. De smetas in i grönskan, steg för steg. Spenderar sina dagar med att tugga klorofyll och dricka kväve. En dag finner de sig själva gröna och omvandlade till nästa del i kretsloppet. De gror in i rötterna på en vacker blomma och till våren förför de en söt flicka. Flickan plockar upp dem, luktar på den söta doften och pressar kronbladen mot sina läppar. 

De allra lyckligaste dammflagorna sväljs av gräset i jorden, gror under solen, blir kyssta av en flicka och snurrar upp mot himlen när vattnet torkat ut. Buren av luften som förde dem till marken den där gången.