Det är bestämt

Ja. Jag vet inte riktigt varför jag inte sagt något än. Kanske är det för att jag inte riktigt förstått det själv. Kanske är det för att jag går runt och tror att det är en hel sommar kvar. Det är det, men en sommar försvinner snabbt. 

Hur som helst. Jag har vetat det ett tag nu och biljetten är köpt. Den 20 augusti åker jag till London för att stanna. Jag vet inte hur länge men jag vet att det blir ett tag. Jag ska nämligen jobba som Au pair hos en engelsk familj i Chiswick. De är en underbar familj som verkar vara full av liv och energi. Jag åker ner tillsammans med Frida som även hon ska jobba som Au pair i en familj som är bekant med min familj. Vi kommer ha varandra där vilket är otroligt skönt.

Senare förväntar jag min att fler av mina vänner ska åka till London, men då för att bo själva och leva där. Det är Pyttan och Alice som är dessa modiga två. Detta är en tanke som funnits hos dem länge men som blivit omformad längd med vägen. Jag hoppas i alla fall att de flyttar dit och att vi kan ha helgerna ihop.

Jag är helt galet rädd och skräckslagen för det här. Jag vill samtidigt som jag bara vill stanna hemma i min säng och leva som vanligt. Det som får mig att hela tiden gå rakt mot dagen då det bär av, är allas underbara reaktioner. Allas "tummen upp" och uppspärrade ögon då man berättar. Att folk är avundsjuka och glada för min skull. Det gör att jag vet att detta är bra. Att jag ska göra det. Trots att det är helt bortom vad jag trodde om mig själv och otippat till tusen. 

Jag ska bo i England. Jag ska flytta. Typ. 

Galet.