lördag 30 januari 2010

Lördag

En härlig lördag som kändes som en söndag.
Jag börjar bli frisk. Den bästa medicinen mot förkyldning är att låta den ha sin gång och inte ge efter för den. Inga halstabletter, inga verktabletter och inget segande. Så länge man inte har feber kan man lika gärna gå till skolan och tänka på annat än att man är sjuk.

Frukosten åts till ljudet av radion. "Ring så spelar vi" och medias egen kanal där mitt, Elins och Alices program sändes. Vi lät flamsigare än jag trodde. Det var en gnutta pinsamt och pappa tyckte nog att vi var lite väl fnittriga vilket jag kan hålla med om. Trots det var jag väldigt stolt. Det ska bli kul att höra vad Tommy tyckte.

Hela huset var fyllt av en slags bardoms atmosfär och det gav mig en sån ihärdig lust att baka. Något gammalt hederlig, något mysigt. Jag ringde mamma och fick förslaget tigerkaka. Så jag "slängde ihop" en saftig tigerkaka som fick svalna i formen medan vi åkta till ICA för att handla. När vi kom tillbaka bryggdes det kaffe och kaffekopparna togs fram.

Lantbröd med krämig ost och tomat, ett par koppar kaffe med mjölk, följt av ett par tjocka skivor fluffig tigerkaka. Eftermiddags kaffe toppat med lite kortspel, ord som "ålerens" och "snala" med en grov "väschötsk" dialekt. Jag och min pappa. En solig lördags eftermiddag. Kan det bli bättre?

torsdag 28 januari 2010

Gårdscafét och feber

Efter många sms bestämdes det tillslut att jag, Alexander och Clara skulle träffas på stora torget kl 14:30. Det var ganska längesedan vi sågs sist och det var skönt att få krama dem.

Vi gick längs kungsgatan och både Alex och Clara styrde stegen in mot Gårdscafét så jag hängde med. Det har nästan blivit en självklarhet att gå dit. Jag tog en kladdkaka och kaffe och skulle för första gången betala med kort. Det var väldigt veligt och trots att Alex hjälpte mig fick jag försöka ett antal gånger. Tack och lov var killen bakom disken på väldigt bra humör och han skrattade med mig åt min fummlighet. Pinsamt var det inte, men jag var väldigt skakad efter upplevelsen. Det var nästan som en kick:P En väldigt liten och ganska töntig sådan.

Vi fikade länge och pratade ännu mer. Vi skrattade så att Claras caffe latte nästan for upp i handen på henne. Mot slutet bestämde vi oss för att planera en återträff med VB-klassen i maj. Picknick och basket på skolgården. Det skulle vara så grymt kul!

Under hela fikastunden var jag brännhet men mot slutet började jag frysa på ryggen och kallsvettas. Jag tror att en släng av feber sköljde över mig och när jag klev in på toaletten hackade jag tänder.

Trots feberkänslorna var det en efterlängtad och behövd dag. Jag har inte insett hur mycket jag har saknat dem. Claras förmåga att hela tiden hitta på något att prata om i bilen. Det är verkligen uppskattat! KRAM på dig<3

onsdag 27 januari 2010

bubblig ost.

Ja, mitt liv handlar till en stor del av mat. Jag älskar mat och att laga den. Hela grejen med att städa undan och diska får man helt enkelt ta. Allt det goda segrar över det onda.
Idag lagade jag "grön lasagne". Purjolök, färska tomater, grädde och basilika varvat med keso och lasagneplattor. ÅH! Gott blev det.

Ja, jag skriver om detta eftersom det inte finns så mycket annat att skriva om. Dagen har varit seg med en evighetslång datalektion på morgonen. Å visst vill ni häldre höra om bubblig lasagne än en tråkig Aqua lektion:P

Idag skall vi se "Halv åtta hoss mig" som följs av "Landet Brunsås". Det var himla bra förra gången. I bokhyllan i mitt rum står boken "Äkta Vara" av Mats-Eric Nilsson. Snart, snart skall jag börja läsa den och förväntar mig att bli upplyst. Inga mer halvfabrikat. Jag kommer gå runt som en matpolis och säga till alla " Vet du hur mycket E220 det finns i den där eller?". Jag kommer bli en pina...

tisdag 26 januari 2010

Radio

Antingen är jag på ett hissnande humör idag eller så överdriver Elin om att dagen var piss. Jag tycker nämligen att dagen har varit super kul. Jag har skrattat och skrattat. På något sätt gillade jag mig själv idag. Jag trivdes med mig själv och då blir allting bra.

Det var yper kul att träffa Elin och Alice. Nu vill jag inte vara hemma mer. Visst, det är jobbigt i skolan men man kan ju knappast fly från det och så småningom får man på ett eller annat sätt komplettera det man missat. Varför då inte göra det med alla andra då det SKA göra och sen gå hem med resten av klassen. Man tröttnar på att vara hemma ganska snabbt. Tro mig.

Idag hade vi i MP inte komplettering till skillnad från alla andra program. Det gjorde mig igentig eftersom jag verkligen ville ha radio. Idag var det nämligen min, Alice och Elins tur att vara programledare. Jag vet att det nog bara var jag i våran grupp som såg fram emot detta men jag tror nog att de andra två tyckte att det var ganska kul de med:)

Vårt program handlade om Superhjältar, väldigt unikt och fyndigt tycker jag. Det tog ett bra tag innan vi kunde börja spela in eftersom stackars Linnéa var ensam tekniker och då fick göra allt helt själv + att datorn krånglade hela tiden. Hon var tvungen att gå till tandläkaren så vi fick sköta inspelningen själva. Jag måste säga att vi lyckades oerhört bra. Allt var väldigt spontant och vi improviserade i stort sätt allt. Vi följde bara ett schema och höll oss till några samtalsämnen. Vi är smått grymma tror jag nog.

Dagen har varit gör kul! Åh jag älskar er tjejer.<3

söndag 24 januari 2010

Mor'a mi

Min mor, Lill Erika Fransson vaknade på lördagsmorgonen upp till ett svagt; "Ja må hon leva, ja må hon leva...". In i sovrummet trippade jag med en rykande kaffekopp. Efter mig lunkade Peter fram i sina lurviga tofflor, bärande på två glittrande paket. Lill Erika Franssons ögon sken upp och rösten for upp i falsett: "Åh!". Det är så roligt att göra henne glad. Under paket öppningen i sängen sa hon säkert tre gånger att detta var det bästa födelsedagen på flera år. Redan nu.
Mer skulle det bli.


Efter frukost gick hon in i duschen och jag och Peter satte vår plan i verket. När mamma kom ut ur duschen berättade jag att Peter hade åkt iväg för att hjälpa Patrik som hade ringt.
"Jaha, vad har hänt?"
"Jag vet inte, men det skulle inte ta lång tid sa han".
"Nehe..."
Hon svalde betet och gick in på toaletten igen. Jag log mot mig själv i spegeln.

Senare gick jag och hon på en härlig vinterpromenad och han inte långt förrän vi mötte Peter som hade kommit tillbaka från "Patrik". Mamma var frågvis, det hade hon varit hela morgonen men Peter skötte det briljant. Det var nästan så att jag själv blev övertygad.

Efter ett klumpigt misslyckande av mig var vi tvungna att gå tillbaka ganska snart efter att Peter kört vidare hem. Jag lyckades åka ner med i stort sett hela benet i en snödriva och eftersom jag bara hade strumpbyxor på mig kunde vi inte fortsätta.

Väl hemma satte mamma på kaffet och jag sa till Peter när det var klart. Han kom in samtidigt som mamma damsög så hon såg inte Ica-påsen han bar på. Jag började packa upp innehållet i den som var tre stora, färska semlor. När mamma fick syn på dem stortjöt hon och hoppade på Peter. Som sagt, det är roligt att göra henne glad.

Dagen följdes av film, supergod middag och en smått misslyckad med god paj till efterrätt som jag gjorde.

Jag gick ut på en egen promenad medan mamma och Peter sov middag. Solen stod lågt på himlen och gömde sig bakom ett tunt molntäcke. Denna gången hade jag ordentliga kläder på mig (mamma tvingade på mig dem och på hemvägen tänkte jag att det är allt tur att man har en mamma ibland). Jag hasade fram i snö som räckte mig till knäna. Jag tog mig mödosamt men målmedvetet ut till kanten på en åker och blev stående, förbluffad av skönheten. Självklart kan man inte fånga det på bild vilket gör mig frustrerad till max.




// Moa Simone






Smile

Nej men oj sicken depprimerad yta min blogg fick. Det skall vi ändra på.
Idag är jag glad och lite småsjuk. Tror jag. Men jag skall inte tråka ner er med mina symptom. OHJ! Hur stavas DET nu då?
Jag har kommit på att jag älskar bokstaven H. Jag vill ha med den överallt. Speciellt i engelskan. Elin vet vad jag bratar om. What, Where,When. Nu kanske någon av de orden stavades rätt, men... Jaja. Min svagehet "stavningen" blottar sig åter igen. Jag är helt enkelt mänsklig jag med. :)

torsdag 21 januari 2010


Jag vet inte om det är så bra att göra ett inlägg när man mår så här. När man inte riktigt bryr sig. Gråter, vill få ur sig allt.


Jah börjar tänka på alla som kommer läsa. Läsa om mig, istället för att...

De kommer läsa om mig. Är jag samma människa här? Jag undrar det...


Jag har alltid tyckt att man skriver bäst när man är ledsen, mår dåligt. Dåliga, hemska, sorgliga känslor är mäktiga. Det var ett tag då jag skrev väldigt mycket. Jag var övertygad om att dagboken jag fick av Clara på min 15 årsdag skulle ta slut snabbt. Det sprudlade ord ur mig. Jag var ledsen.




När vet man vem man är?




Hur blir man den man skall vara?




Jag vill gråta i någons famn. Utan krav, utan frågor. Bara gråta för att man behöver det ibland.

Alla måste vi gråta någon gång. Man kan inte gå runt och vara stark hela tiden. Någon gång måste man tömma sig. Gråta ut och släppa allt. Tillslut är man så full av ogråtna tårar att det bara brister. Vad som hälst kan få en att gråta då. Allt blir mycket allvarligare. Jag förstår inte hur vuxa människor kan klara sig utan att gråta, om dom nu gör de. Jag är säker på att de gråter precis som barn, precis som sorgsna ungdommar. Det är bara en fasad, denna starka förälder som inte skall oroa.


Jag har sett min pappa gråta en gång och vill aldrig göra det igen. Det var fuktansvärt. Det fanns inte i min värld. Men på något sätt var det fullkomligt normalt. Varför inte? Men som sagt, fruktansvärt. Mest för att se någon man älskar så mycket vara så ledsen. Fruktansvärt.


Just nu är jag ledsen för att jag inte har varit det på väldigt länge. Det är en bra grej om man tänker efter. Det är nästan på tiden att nåra tårar faller.



Jag tänker inte läsa igenom det här. Det kommer rakt från hjärtat nu. Stavfel och allt. Hela kittet får ni. Varsågoda.



// Moa Simone Ekman

Snart dör vi...

Idag var vi 10 personer av klassen i skolan. Det måste vara rekord för våran del. Det berodde antagligen på att vi bara hane svenska, inställd livskunskap och en onödig gympalektion på vilken vi skulle vara ute och åka pulka.

Dagen började slappt och har knappast blivit bättre. Två lektioner med Lars där han på en av lektionerna visade upp och läste en bit ur mitt magasin om Helena Backmark. Han nämnde många gånger att det var en bra text och varje gång hoppade mitt hjärta högt inom mig. Åh, va det är underbart när folk gillar det man gjort.

Vid slutet av lektionen kom Tommy in och berättade den tråkiga nyheten att Sonja, våran idrottslärare var sjuk och tyvärr inte kunde ha någon lektion. Jiho, tyckte vi. Jag och Elin beslutade oss ändå för att äta lasagne i skolan och vänta till klockan 12 då hennes buss går.

Nu sitter vi, denna slappa dag och väntar på att tiden skall gå... Visst kan vi göra nytta, men det är inget man sätter igång med frivilligt. Nej, istället skall vi åka till stan om en kvart och strosa runt där i en halvtimme.

Jag är säker på att tiden, på något sätt kommer flyga förbi oss och att vi snart skall kramas hejdå. I morse pratade vi om hur fruktansvärt fort tiden går och att den förmodligen bara kommer gå ännu fortare ju äldre vi blir. Vi fick smått panik när vi förstod att vi snart skulle upplevt allt som ungdomen har att erbjuda och att döden inte var långt borta. Vi vill inte påstå att vi överdrev, nej vi tar bara till stor försiktighet och skall nu använda tiden väl. Typ...

Nu går snart bussen och jag behöver antagligen kissa innan vi skall gå så det är bäst att jag slutar... Moatoa is my name....

måndag 18 januari 2010

Åter igen

Skolan ger mig kraft.
Det är jättekonstigt.

Min dag har varit fullpackad käns det som.
Först skolan då, sen stannade jag kvar för att göra klart min intervju med Helena Backmark. Jag blev faktiskt riktigt nöjd!:D:D Det är en sån lättnad. När klockan var kvart över tre skyndade jag iväg till bussen som var oerhört sen, tack. Jag gick till biblioteket och satte mig där och gjorde lite matte. Det var lika bra som att åka hem och göra matte där. En bit bort från mig satte sig en liten tjej som verkade vara väldigt nyfiken på vad det var jag höll på mig. Det gick så långt att hon bokstavligen reste sig upp och lutade sig mot mig för att de vad det stod i min bok... Jag ignorerade henne samtidigt som jag skrattade innom mig.

Hela poängen med att jag stannade kvar i stan var att jag skulle åka med pappa och handla. Snart kan jag inte ens överlåta det till honom. I köket får han ju aldrig vara själv nu för tiden...
Väl hemma efter handlingen satte vi igång med maten. Pappa diskade, jag lagade mat. Det är en bra kompromiss tycker vi.
"Det här är ju riktig festmat", fick pappa ut sig. Va bra! Tycker jag.

En snabb titt på datorn innan "Halv åtta hos mig" började på tv:n och jag var tvungen att slänge mig i soffan (oj vilken uppoffring). I reklam pausen passade jag på att tvätta hårt och nu sitter jag här med nyfönat hår och väntar på att gå och lägga mig.

(Detta kan knappast kallas stressigt jömfört med några av mina vänners dagar, jag pratar då speciellt om dem som har jobb och Alice. Hon får ett eget omnämnande. Den lilla människan ränner runt som en jag vet inte vad).

söndag 17 januari 2010

Trist

En vanlig söndag.

Frukost bestående av danskt rågbröd med ett tjockt lager philadelphia på. Toppad med skivad avokado, tomat, rucola och aromat. Smaskens.

Efter frukosten ringde jag till farfar för att tacka för den otroligt fina koppen jag fick igår. Clary svarade och blev själaglad när hon förstod att det var jag. Hon hade saknat mig igår när det bjöds på kaffe och macka hos dem i Vårgårda. Hon sa också att jag påminde henne så om min mamma. Vi pratade på samma sätt. "Det är något i hennes röst, jag kan inte sätta fingret på det och du har det med". Hon är härlig Clary. Blir så fullkomligt lycklig för att man ringer.
Koppen jag fick hade min farmor fått av Annika på sin 55 års dag, samma dag som min pappa ringde till henne och berättade att hon skulle bli farmor. Farmor till lilla mig.

Pappa berättade att mitt emellan allt kaffesurplande och smörgåsätande hade det tydligen pratats en del om mig och min blogg. Annika läser den ofta och så även min kära kusin Josefin. Detta värmer mig så. Dock är inte alla fastrar lika uppmuntrande till bloggen. De ville tydligen inte att jag skall nämna dem i mina inlägg och jag skall inte heller göra det. Namn/namnen skall förbli osagda, om så önskas.
Jag skrattar bara åt idéerna de hade om vad som skulle kunna hända. Jag tror nog att dom skämtade:)

Idag har jag och pappa knappats haft någon tur med klockan. Vi bestämde oss raskt för att åka till Mio och kolla på soffbord när klockan var 10. När vi körde upp vid Willys 10:32 såg vi på Mios skylt att det inte öppnade förrän kl 11. Jaha. Vi åkte runt i Alingsås en stund innan vi bestämde oss för att åka till EM möbler i Vårgårda. Vi gör upp till affären 10:59 med affärens fönster är mörka. Det öppnar inte förrän kl 12. Va fasen! Vi åker runt i Vårgårda lite innan vi åker tillbaka till Alingsås, går in på Mio och kommer ut tomhänta. På vägen hem åker vi förbi Gärdas bageri för att köpa weinersemlor men det är inte öppet. Nehe, ne.

Sedan vi kom hem har INGENTING hänt. Jag gick över till Oscar men ingen svarade och jag såg bara Sacke nere i garaget så jag gick hem igen. Jag har ingen lust till något. Jag kan inte skriva, orkar inte läsa. Det är för mörkt för att gå, vilken är bra för ut vill jag inte.

(16:35) Nu kom Oscar, han kanske kan rädda mig.

Imorgon är det skola, om ni inte visste det. Det skall bli trevlig. Är det bra eller dåligt att jag tycker det?.....
En ful bild på en fin kopp.

fredag 15 januari 2010

Fredagsmys

Jag och pappa har precis haft en mumsig middag med Texmex-paj (o va exotiskt det låter:P ), en smäktande sallad, soltorkade tomater och creme fraich. Tack för creme fraichen, vem det nu är som kom på den.

Lagom till Skavlan ska vi äta choklad och inte vilken typ av choklad som hälst. Varm och rinnande på insidan, frasigt fluffig på ytan och en stor skopa vaniljglass på toppen. Heaven!

Ni vill jag bara säga OBS och berätta för er som har smak och säga att John Mayer är gäst i Skavlan idag! Han står för musikunderhållningen och det kommer han göra med bravur, tro mig.

Nu ska jag mysa vidare. Hejdå<3

torsdag 14 januari 2010

Helt slut

Precis som det står i rubriken, är jag helt slut.
Totalt färdig.
Jag vet inte vad det är. Kan det vara att den första skolveckan verkligen satt sina spår eller blev idrottslektionen idag för mycket för mig, är jag verkligen i så dålig form? Hur som haver så är jag i alla fall sinnessjukt trött i hela kroppen. Jag fick tvinga mig in i duschen när jag kom hem och blev stående där tills mina fingrar blev russin och jag insåg att det nog var dags att kliva ut.

Nu är jag lättretlig och har redan fräst åt pappa ett antal gånger. Mamma fick sig kanske en liiiten smak av bitterheten när hon ringde mitt i matlagningen. Då var jag både lite stressad och sur. Inte bra.

Jag förstår fullt ut om ni tycker att detta inlägg är trist. Jag är trist och trött just nu.

En doft av äpple och kanel smög förbi mig förut och jag kunde nästan höra hur mina äppelmuffins skrek inifrån kylskåpet. De har nog tröttnat på att vara där inne nu. Fast jag får ta och äta dem någon annan dag. Denna dagen har varit och kommer att bli, tillräckligt matig som det är.

KRAM på alla som läser. Det värmer mig när jag fryser dvs jämt, så jag är alltid väldigt glad för att ni finns. Tack<3

Bara för att den här tjejen får mig att lé <3

onsdag 13 januari 2010

En blå, brummande ängel

Jag sitter här och väntar på att pappa ska komma hem så att vi kan göra tjockpannkaka.

Den mest underliga tillfällighet hände mig idag när jag skyndade till bussen. Elin påminde mig om att jag behövde rusa ifall jag ville med bussen hem och jag stressade in på toa. Jag hörde hur hon sa efter mig att jag inte skulle hinna och orden klingade vackert i mitt huvud. Jag trodde såklart inte på henne. Klar jag skulle hinna, det var ingen brådska. Ojdå, klockan var visst 16 över.

Jag skyndade iväg och småsprang ner för backen vid hunddagiset (eller vad det nu är för hus) och när jag kom fram till husvagnsbilarna som skymmer vägen, såg jag en liten blå buss stå vid hållplatsen. Då kommer frågan: Ska man pringa och riskera att skämma ut sig om man inte hinner, eller skall man ge upp med en gång. Jag satsade på att springa. Men när jag kom ut på trotoaren gled dörrarna ihop och bussen började köra iväg.

"Jaha"...Sa jag för mig själv, dock högt och började fundera på vad jag skulle ta mig till. Då ser jag i ögonvrån hur något annat stort blått sveper förbi mig: En till buss! Älskade Sollebrunnbussen öppnar sina dörrar för mig och jag slinker ner i sätet längst fram. Lycka!
Det kallar jag tur.

tisdag 12 januari 2010

Location-Mediahuset

Mitt första inlägg på Media blir ett kort.
Redan efter denna lilla mening stör jag mig så pass att jag vill slänga tangentbordet i väggen och skrika :BAJJA. Det går inte att skriva!

Nu ska vi ha matte. Jihej. Sen blir det radio och om jag minns rätt skall vi idag börja med att "producera" ett riktigt radioprogram. Fränt. :P

P.s Jag pratar för mig själv, högt dessutom:P D.S

måndag 11 januari 2010

Oh, happy day

Första skoldagen efter det långa, härliga, vintriga jullovet.

För första gången någonsin såg jag fram emot att börja igen. Jag saknade ordningen som man får i vardagen och orken man tycks få av att komma ut ur huset och göra saker. Jag saknade disciplin och till och med läxorna. Jag trivs med att ha läxor i början av en termin. Då är man duktig och gör dem, tänker att man ska vara lika duktig hela vägen. Jag känner mig ordentlig, sofistikerad och hoppfull när jag planerar in saker i kalendern och skriver upp inlämningar. Jag har koll på allt i början. Fast mest av allt längtade jag efter att träffa klassen igen. Skratta igen. Åh, denna underbara klass jag har!

Självklart började dagen dåligt då tåget var försenat och jag fick se det tidigare tåget (som även det var försenat) åka ifrån mig när jag raskt stegade ner för backen. Då börjar tankar som "Om jag bara..." eka i huvudet och man förbannar sin vanliga otur.

Jag har en filosofi som menar att man har en viss mängd otur varje dag. Det är alltid något som måste skita sig och gå snett. Det är ganska betryggande att tänka så när man precis ramlat eller när det står klart för en att den ultrasnygga tröjan som bara kostar 40 kr inte finns i din storlek. Då kan man trösta sig själv med att tänka att; "Ja då har jag haft min otur för idag då". Det är inte mycket till tröst men det är bättre än inget och om man verkligen tror på det kan det faktiskt ha effekt

När man klev in i Mediahuset kändes det som att komma hem. Allt var som vanligt. Fina, fina media. På svenskan blev det flamsigt och jag, Alice och Elin satt som vanligt och skrattade i vårt hörn vid fönstren. Härligt.

Efter skolan gick jag och Elin till Classic Coffehouse för att ta en fika. Elin som har blivit (eller skall bli) oerhört hälsomedveten, tog en smarrig macka och en kopp varmchoklad. Jag, å andra sidan, tog en kopp kaffe och en stooooor, maffig kanelbulle. Det var sådär lagom degig som jag bara älskar och smakade mycket kardemumma. Mums säger jag bara!

Där satt vi och pratade skit och skrattade, så som man gör på kaffé. Sen tog vi en sväng inne i Storkenhuset i väntan på tåget/bussen. Vi köpte även böcker på Bokia vilket fick mig att känna mig väldigt sofistikerad. Jag gillar den känslan. Nu är det slut med att lägga ut pengar på onödigheter! Inte mer denna månaden.

Om jag känner mig själv kommer jag senare ikväll att skriva ett nästan lika långt inlägg. Jag ber så om ursäkt. Det kan inte vara lätt att försöka läsa min blogg.

söndag 10 januari 2010

Fasiken

I lördags, när jag satt och åt pizza framför Tv:n, hade min klass klassfest.
Jag var inte så avundsjuk då men nu, nu jäklar. Jag ser alla bilder, läser alla kommentarer, alla snälla ord. Fasiken va jag skulle velat vara där. ÅH, jag missade svinmycket!

Detta är det enda som finns i mitt huvud nu.


Fasen...

Welcome to Winterland

Förberedelserna för dagen har börjat.
Peter bär bord och stolar medans mamma går runt i huset och med jämna mellanrum kastar ett öga på klockan. Om en halvtimme (kl 12) skall den lilla klungan av människor som är på väg hit, samlas hos Hanna i Loo för att sedan bege sig hit i samlad trupp. Hit till vintern.

Jag funderar på att möta dem längs med vägen i min röda jacka och på samma gång få mig en härlig fotopromenad. Det är galet vackert här när solen når ner bland alla snötäckta granar. Det blir en trevlig överraskning för dem pluss att jag framstår som en hurtbulle! Splendid!

En ynglig vid namn Oscar skall komma hit också. Min kära kusin och plåga:) Bättre pojk får man leta efter.

Mer om dagen får ni läsa som ikväll. Jag varnar er dock för att inlägget kommer innehålla depprimerade klaganden och ångest attacker. Det är skola imorgon you know.

P.s Tid: 11:39 - Dammsugaren går igång. D.S


Bilder från dagen:

Oscarpjoskar


Wilma<3

lördag 9 januari 2010

Det drar!

Plats: Timmervik, kök.
Tid: Dags för middag.
Datum: Två dagar innan skolan börjar igen.

Jag sitter framför den bärbara datorn vid köksbordet och funderar på att hämta vantar. Peter står vid spisen och steker kyckling inför morgondagen och har därför öppnat fönstret pga matoset. Därför drar det ständigt en kall vind över tangentbordet och mina fingrar. Ja, jag ska prompt sitta här.

På Spotify spelas Dansbandskampens bästa låter. Peter och Mamma går runt och diggar. Jag sitter mest bara här. Snart är det dags att börja baka pizza. För man bakar väll pizza, det heter väll så?
Jag är otroligt sugen vilket gör mig glad. Jag blir glad av att vara hungrig. Det betyder att kan man äta med gott samvete. Oh, jag älskar mat.

Ni kanske vill veta vad jag ska ha på min pizza? Det är klart ni vill.
Jag kör ett bottenlager av grön pesto och mycket riven ost. Över det placerar jag varsamt ut tjocka skivor av färska champinjoner, skivad tomat och toppar med några skivor parmaskinka. MUMS!
När jag frågar mamma vad hon ska ha på pizzan svarar hon snabbt och tveklöst :
"Samma som du. Det skall bli intressant".
Hon tror på mig till hundra procent och säger det ofta. Tack mamma.

Imorgon kommer som sagt lite gäster för att se hur mamma har det här ute i skogen. Det skall bli trevligt plus att jag slipper åka i den äckliga migrän-bussen hem.
Det är förståss inte det bästa med att dom kommer. Självklart inte :P
Nej, det blir ju kakor också.

Jag skämtar, försöker vara rolig.
Jag borde kanske sluta med det.

torsdag 7 januari 2010

Vaniljstänger med nötsmak


Idag bakades det.

Ett enormt problem som alltid trampar mig på tårna är att det inte går att jäsa något i detta förbaskade, kalla huset. Mamma har kommit med ett super tipps om att man kan sätta in plåten eller bunken i ugnen på lägsta temperaturen. Då jäser det utan problem. Det är nästan så man vill skrika Haleluja. Jag har även tagit efter min faster Kristina som alltid tar lite mindre jäst än vad det står i receptet. Då tar inte brödet smakar vilket jag alltid hade problem med innan. Äckligt, degigt bröd som smakar jäst. Det är ingen höjdare.

Trots det finns det alltid något som förstör. Så småningom måste ugnen upp i de graderna som brödet eller bullarna skall gräddas i. Då måste helften av jäsningen ske utanför ugnens skyddande, varma väggar. Det var där det sket sig idag. Bullarna jäste inte tillräckligt. Det kan också ha varit att jag tog i för LITE jäst. Varför kan det aldrig bli bra? Typiskt

Bullarna smakade trots detta riktigt gott och påminde lite om weinerbröd. Lite frasiga. Det var väldigt mycket smör i pluss grädde ;) Då kan det inte smaka annat än gott juh. Mums!

Dessa ska det bjudas på hos mamma på söndag då Pappa, Hanna, Mikael, Wilma, Mormor Siv och Morfar Christer kommer på besök. Hoppas de gillar dem.

onsdag 6 januari 2010

Släktkalas

Idag fyller min skönsjungande kusin Sandra 19 år.
Grattis till dig! :)

Detta betyder såklart kalas. Jag älskar kalas! Speciellt Ekman-kalas. Det innebär nämligen kakor,kakor och åter kakor. (Ekman innebär också att man överdriver en hel del, ta därför detta med en liten nypa salt).

Och kakor det blev det serru. Goda som bara mina fastrar kan göra dem. Pappa kom fram till mig och viskade, varför han nu gjorde det och sa att sockerkakan nästan smakade som hans mammas, farmors. Han har tjatat om den underbara sockerkakan i hela mitt liv. Hoppas han sa detta till Birgitta som bakat kakan.

Det kom fram att min faster Annika har läst min blogg. Jag blev både förvånad och glad när jag hörde det. (Det är lite läskigt att skriva nu när jag vet att hon förmodligen kommer läsa detta men jag fortsätter som innan). Hon hade kommit på iden att jag skulle börja ta kokboksbilder, göra en kokbok. Den tanken har redan slått mig. Tänk vilken grej! Jag vill!

Jag och mamma har även pratat om ett smörgåsfik som jag ska ha. Mina smörgåsar är ju smått omtalade bland mina nära och kära. Fem centimeter höga, fyllda av sallad. Dessutom skapar jag ju egna varrianter av underliga ingredienser så som kall färskpotatis, dill, ägg, frukt. Jag ska döpa dem till namn som: "Den gången då jag och mamma hade dille på creme fraich", eller "Den gången vi hade rester efter grillkvällen". På så sätt kan man lista ut vad det kan vara för slags mackor. (Det ska såklart stå vad som är på vid sidan om).

Så skulle jag bo på Irland, vara otroligt snygg, ha ett enormt hus med massa rum, ändå ha en lägenhet i Gamlastan, vara ung, ha massa kläder (kavajer och skjortor är ett måste) och vara lycklig. Åh va det skulle vara rolig!

En dröm.
Man får drömma.

tisdag 5 januari 2010

Avatar

Idag träffade jag Alice vid pressbyrån halv 4. Det var längesedan jag såg henne. Mysiga människa<3>
Vi gick i kylan mot bion medans våra nästippar domnade bort i vinden. På bion mötte vi lite senare Elin och Daniel, vi skulle se Avatar! Jag tror nog att allas förväntningar var skyhöga. Det sägs ju att det är årets, om inte filmernas film. Hur som hälst såg vi verkligen fram emot att se den.

Till Daniels stora besvikelse hade jag bara kunnat fixa platser ganska långt fram. Han bara klagade. Det var omöjligt all läsa texten, han skulle få nackspärr... Ja det var massa grejjer, bla bla bla.

Det var jättebra platser! Nästan.

Jag fastade i filmen med en gång. Oh va bra den var! Så jäkla snyggt gjort. Jag och Elin bokstavligen hoppade i våra stolar i slutet, vi kunde inte sitta still. Alice och Daniel bara skrattade åt oss som om dom var "coola" som inte blev nervösa och "rädda". Dom var bara fåniga tycker jag och Elin.

Vi är lixom på bio, då ska man väll leva sig in och tas med av filmen? Eller? Jo!

Ni är töntar, så det så :)

Det var i alla fall en super kväll som slutade vid 7 tiden. Jag skrattade massvis, så som jag alltid brukar göra med de människorna. Kram på er. Tack



söndag 3 januari 2010

Pepparkaks Cheesecake


För några dagar sedan var jag och pappa på Jordnära för att köpa... Ja, vi skulle väll inte köpa någonting speciellt. Det är bara så att vi gillar när onödiga, roliga saker är billiga. Hur som hälst åkte vi dit för att kolla runt. Det slutade med att jag hamnade på köksavdelningen. Ajdå.
Jag ville ha allt! Varje liten visp till stora stekpannor och grytor. Det är som att gå runt i en godisaffär när man var liten. Mina ögon blir stora som golfbollar och min mun står på vid gavel.
Häpen.
Hänförd.
Jag vill ha, vill ha, vill ha!

Vi gick där ifrån med en muffinsplåt för 12 små muffins (ca 80 kr), 4 portionspajformar i plåt med löstagbar botten (16:50 kr styck) och 40 st "mandel-mussel-formar" i plåt (4o kr). Till mitt försvar kan jag ju säga att en flicka vars julklapp var en muffinsbok med 500 olika muffins i, behöver en muffinsplåt. Potrionspajformar har jag velat ha hur länge som hälst och dessa, med löstagbar botten, är ju så praktiskt så jag faller omkull och dom var underbart billiga. Dessutom kan jag ju lägga till att det fanns andra pajformar i keramik som jag också ville ha men jag avstod och önskade mig istället sådana av pappa i födelsedagspresent. Vad det gäller mandel-mussel-formarna så tycker jag själv att det var ett smart köp eftersom jag, som jag sa till min mamma, kommer ha dem resten av mitt liv! Typ.

Ni inser antagligen nu att jag gillar att det här med att baka. Jag fullkomligt älskar det. Mitt största problem är att jag och pappa egentligen inte kan äta upp allt jag vill skapa. Därför är jag tvungen att hejda mig själv. Det är en pina!

Nu har jag i alla fall testat mina pajformar genom att göra 4 små pepparkaks cheesecakes. De är bedårande, eller var. Nu befinner de sig allihop i min och pappas mage men ÅH va goda de var! En njutning. Det roliga med portionspajformar är att det blir så snyggt att servera. Det är halva, eller ne, en fjärdedel av allt det roliga. De andra delarna är att leta recept, göra det och sedan äta resultatet. Ett plus är om man får bjuda någon och den verkligen tycker om det man gjort! Det är som en kärleksfull omfamning. Ett härligt rus i hela kroppen.

Ja,ja. Tack för mig.




// Moa Simone Ekman

fredag 1 januari 2010

Nyår!


















Idag är det första dagen på det nya året.
(Jag undrar hur många som har skrivit precis samma mening?)
Hur som hälst. Det säger en hel del.

Trots att det inte blev mycket sömn igår så är jag väldigt pigg. Jag har precis, nästan spöat Daniel i car racing på x-box. (Han vann, men vem behöver veta det).
Dagen igår var över förväntan. Mysig, stökig, gapig, pampig, varm, kall.
Allt.

Jag träffade massa trevliga människor från Sollebrunn som alla var på ett strålande humör dagen till ära. Vem var inte det! Raketer avfyrades på dagisbacken och folk jublade. Det var härligt! Lyckligt.

Jag gick med armen runt Elins arm hela tiden. Hon lämnade aldrig min sida. Hon är bäst! Dessutom har jag fått lära känna Daniel med världens gosigaste tröja och som nu även har världens finaste vante. Ja, det skall stå (en) vante. Han fick den av Elin. Den är jättefin! Man blir lite avundsjuk.

Hela kvällens hädelser, allt från nervositeten till galenskapen har jag dokumenterat i min egen dekorerade bok. Ett misslyckande utan dess like. Dessutom har både Elin och Daniel skrivit varsin mening i den. Det gör mig smått lyrisk. Jag vet inte varför.

Hur som hälst. Tack för att du bjöd mig Elin. Det var oförglömmligt! Du gör mig så förbannat glad! Tack för att du finns<3