Jag sitter här och väntar på att pappa ska komma hem så att vi kan göra tjockpannkaka.
Den mest underliga tillfällighet hände mig idag när jag skyndade till bussen. Elin påminde mig om att jag behövde rusa ifall jag ville med bussen hem och jag stressade in på toa. Jag hörde hur hon sa efter mig att jag inte skulle hinna och orden klingade vackert i mitt huvud. Jag trodde såklart inte på henne. Klar jag skulle hinna, det var ingen brådska. Ojdå, klockan var visst 16 över.
Jag skyndade iväg och småsprang ner för backen vid hunddagiset (eller vad det nu är för hus) och när jag kom fram till husvagnsbilarna som skymmer vägen, såg jag en liten blå buss stå vid hållplatsen. Då kommer frågan: Ska man pringa och riskera att skämma ut sig om man inte hinner, eller skall man ge upp med en gång. Jag satsade på att springa. Men när jag kom ut på trotoaren gled dörrarna ihop och bussen började köra iväg.
"Jaha"...Sa jag för mig själv, dock högt och började fundera på vad jag skulle ta mig till. Då ser jag i ögonvrån hur något annat stort blått sveper förbi mig: En till buss! Älskade Sollebrunnbussen öppnar sina dörrar för mig och jag slinker ner i sätet längst fram. Lycka!
Det kallar jag tur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhh... vad jag "kännde" med dej! Blev t.o.m. andfådd...phuu.
SvaraRaderadet va ju tur det, sjaffören kansje kände igen dej??
Hmmm... vi ränkte ha tjockpannkaka nästa ggn du kom hit! Men vi hittar på något annat.
Kram Mamma
Sollebrunn is the shit!
SvaraRadera/ Elin
Mamma: NEJ! Jag vill ha riktig tjockpannkaka med riktigt fläsk:) Peter stile:D Dessutom tror jag inte att jag kommer förrän helgen du fyller år. Då är det ju visserligen du som ska bestämma vad det blir för mat. KRAM
SvaraRaderaElin: Jag hoppas bara att vi inte ska börja säga "Sollebrunn in our harts". Det vägrara jag. Det blir bara för mycket:P
SvaraRadera