Mor'a mi

Min mor, Lill Erika Fransson vaknade på lördagsmorgonen upp till ett svagt; "Ja må hon leva, ja må hon leva...". In i sovrummet trippade jag med en rykande kaffekopp. Efter mig lunkade Peter fram i sina lurviga tofflor, bärande på två glittrande paket. Lill Erika Franssons ögon sken upp och rösten for upp i falsett: "Åh!". Det är så roligt att göra henne glad. Under paket öppningen i sängen sa hon säkert tre gånger att detta var det bästa födelsedagen på flera år. Redan nu.
Mer skulle det bli.

Efter frukost gick hon in i duschen och jag och Peter satte vår plan i verket. När mamma kom ut ur duschen berättade jag att Peter hade åkt iväg för att hjälpa Patrik som hade ringt.

"Jaha, vad har hänt?"

"Jag vet inte, men det skulle inte ta lång tid sa han".

"Nehe..."

Hon svalde betet och gick in på toaletten igen. Jag log mot mig själv i spegeln.

Senare gick jag och hon på en härlig vinterpromenad och han inte långt förrän vi mötte Peter som hade kommit tillbaka från "Patrik". Mamma var frågvis, det hade hon varit hela morgonen men Peter skötte det briljant. Det var nästan så att jag själv blev övertygad.

Efter ett klumpigt misslyckande av mig var vi tvungna att gå tillbaka ganska snart efter att Peter kört vidare hem. Jag lyckades åka ner med i stort sett hela benet i en snödriva och eftersom jag bara hade strumpbyxor på mig kunde vi inte fortsätta.

Väl hemma satte mamma på kaffet och jag sa till Peter när det var klart. Han kom in samtidigt som mamma damsög så hon såg inte Ica-påsen han bar på. Jag började packa upp innehållet i den som var tre stora, färska semlor. När mamma fick syn på dem stortjöt hon och hoppade på Peter. Som sagt, det är roligt att göra henne glad.

Dagen följdes av film, supergod middag och en smått misslyckad med god paj till efterrätt som jag gjorde.

Jag gick ut på en egen promenad medan mamma och Peter sov middag. Solen stod lågt på himlen och gömde sig bakom ett tunt molntäcke. Denna gången hade jag ordentliga kläder på mig (mamma tvingade på mig dem och på hemvägen tänkte jag att det är allt tur att man har en mamma ibland). Jag hasade fram i snö som räckte mig till knäna. Jag tog mig mödosamt men målmedvetet ut till kanten på en åker och blev stående, förbluffad av skönheten. Självklart kan man inte fånga det på bild vilket gör mig frustrerad till max.

// Moa Simone