KAOSPANIKHJÄLP!

Jag har ett dilemma... Det verkar som om jag har använt upp all plats som finns för bildfiler i mitt gratisprogram av blogger. Jag kan inte lägga upp fler bilder och för att få mer utrymme måste jag troligtvis betala en månadsavgift som helt klart inte är värd sitt pris. Vad ska jag ta mig till!?!? Ska jag radera några gamla inlägg? Ska jag göra en ny blogg helt och hållet? Jag kan knappast sluta med bilder helt och hållet!? GAH! jag är rådvill!

Att klappa en katt

Igår, måndag, var jag med Emma hos hennes pianolärare Adam. Adam och hans familj bor ungefär tre minuters promenad ifrån vårt hus så det är toppen. Deras hus, eller de rum jag sett, är mysigt stökiga, familjära och underligt nog väldigt lugnande. Det är skönt att inse att folk har det stökigt och lever med det. Det lilla godkännandet att man kan låta saker vara ett tag och inte bry sig. Låta saker försvinna i mängden om man så vill.

Adam är supertrevlig och säger alltid mitt namn. "Thank you Moa". "See you next week Moa". Konstigt nog blir jag smickrad av detta. Som om jag blivit inbjuden i samhället och uppmärksammad. Att jag där inte är "den nya nannyn" eller något i den stilen, som jag kanske uppfattas som på skolgården. Varje gång jag har ett kort meningsutbyte med mammorna runt skolan känns det som om jag tagit ett litet steg längre in i den lilla samhörighet som skolgårdens mammor utgör.

Adam har dessutom katter, var av en katt befann sig i pianorummet i måndags. Den hette Sylvester, om jag inte minns fel och hade lång, tät, svart päls och ett litet huvud. "Oh, cat!" utbrast jag när jag kom in. "Yes" svarade Adam men blev sen lite nervös. "Do you mind the cat" frågade han. "Oh no! Not at all!" sa jag och slängde allt jag hade på den låga soffan och dök ner på golvet med katten. Det var så himla fint att känna kattens päls och kropp mot handen och att se hur han blundade och njöt medan jag kliade honom på ena kinden. Det var så bekant och så tryggt så jag blev nästan lite tårögd och ville sjunka in i min egna bubbla. Bara jag och katten. När Emma kom och skulle klappa blev jag nästan arg och ville skjuta undan henne. Hon förstod inte vikten i det ögonblicket. Förstod inte de kravlösa, tillfälliga vänskap som jag precis upplevde. Det var så skönt att känna det, så som man alltid gör med djur. De kan tycka om dig från första beröringen och ni behöver inte säga ett ord till varandra. Bara stryka dess päls och le.

Jag saknar min Kewin mer än jag trodde faktiskt. Att ha ett väsen, ett annat liv bredvid sig i soffan. Gå runt varandra utan att säga något men ändå vara tacksamma för varandras närhet. Tillgivenheten när hans örnklor spänns och slappnar av medan jag kliar honom på bröstet. Så skönt att slippa prata, slippa försöka göra sig förstådd och slippa tänka på hur man uppför sig. Bara klappa. Känna honom kurra mot mitt bröst.

Kewiiiiin.
Jag saknar dig.
Kram.

Första helgen av fyra

För några dagar sedan visade Frida mig något som var ganska svårt att greppa. Hon höll upp en kalender i bokform som började gälla några veckor efter vår ankost till England. Bunden av veckor var tjock. Riktigt tjock. Hon häll kvar fingret och bläddrade fram till den veckan vi åker hem för julfirande. Sidorna såg obefintliga ut i jämförelse. Fyra ynka veckor återstår vilket innebär fyra helger. Plötsligt känns tiden för knapp. Hur ska man hinna med allt man vill göra!?

Självklart blir jag gladare för varje dag som passerar och inte ledsen över det faktum att jag snart ska få åka hem. Det finns inget som jag längtar till mer just nu. Ingenting. Jag gapar dock stort över hur snabbt tiden ibland verkar gå och jag tror att ingen någonsin kommer få grepp om varför och hur det fungerar. Underbart ologiskt helt enkelt. 

Jag har sett Darth Vader

Igår var jag och Frida på en Hollywood-utställning på V&A museet i South Kensington. De hade samlat säkert hundra olika kostymer från karaktärer ur olika filmer som man kunde gå runt och läsa om och se på nära håll. Det var superhäftigt! Vi såg massa fräcka dräkter och klänningar. Indiana Jones, Spiderman, Bathman, Nicole Kidmans klänning från Moulin Rouge, Marylin Monroes klänning som flyger i vinden, Jack Sparrow, Sherlok Holmes (Nya filmen) Die Hard med tillhörande blodfläckar, Harry Potter i sin mantel, Dorothys rutiga klänning och skor från Trollkaren från Oz, alla klänningar från filmerna där Queen Elisabeth har varit med och även pampiga klänningar till filmer om Marie Antoinette, Edward Cullen, Blues Brothers och självklart, Darth Vader. Han var gigantisk och otroligt verklighetstrogen. Han såg konstigt nog mest levande av alla. 

Det kostade 15 pund att gå in i just denna utställning men det var faktiskt så coolt att det var värt pengarna. Man fick läsa skådespelarnas kommentarer om karaktärerna och designernas tankar bakom outfitten. Jag fick till exempel lära mig att Blues Brothers kläder och stil är baserade på John Lee Hooker (en gammal bluesartist). Skaparna bakom Darth Vaders kostym avslöjade hur de skapat den. De hade bland annat tagit en gammal nazi-hjälm och en munk-mantel från klädförrådet. Sådant som man inte visste men som är himla kul att veta.

Grove Park-parken / Min park

I helgen

Den engelska familjen tåg i fredags tåget till Paris så jag hade huset för mig själv. Detta skulle ju självklart utnyttjas till fullo. Planen var myskväll med god mat och vin. Lördagen började dock med fotografering i Camden. Jag, Frida och Alice stod modeller medan Pyttan höll i kameran. Vi tog det i två omgångar med ett klädombyte och lunch emellan. Vi poserade framför tegelväggarna och kastade blickar mot Pyttan som dirigerade oss med en cigarett i ena handen. Kul, kallt och komiskt.

 Jag, Pyttan och Frida åkte sedan med den ohyggligt långsamma bussen till Chiswick där vi handlade mat inför kvällen. Det vankades hederlig, svensk, efterlängtad tacos! Frida gjorde en smaskig guacamole och Pyttan kryddade färsen. Jag hackade mest grönsaker och langade prylar i köket. Vi åt länge och mycket, drack tre olika sorters vin och hade vinprovning mitt i alltihop. Toppenmysigt!

 Ljus langades fram och mysnivån drogs upp ännu ett snäpp. Vi skrev i våra böcker, pratade framtid (som alltid), drack lite mer vin, åt efterrät och pratade ännu mer. När det blev för kallt för att sitta i köket, drog vi oss upp till min säng där de två gäst-flickorna skulle sova den natten. Där åt vi upp nachochipsen och pratade tills vi var tvungna att sova vid tre på morgonen.

Morgonen efter hade vi långfrukost i väntan på att kunna skypa med Elin Hoffman. Vi drog ut på morgonen till det yttersta innan vi åkte till Kensington High Street för att fika med en tjej som heter Madde. Efter det blev det lite julklapps-shopping innan vi sa hejdå till varandra efter den trevligaste helgen på länge. MYSFLICKOR!

Det strömmar känslor

Ibland får jag attackkänslor med hemlängtan, julkänsla eller en kraftfull mix av dem båda. Det är på något sätt både lite mysigt och smärtsamt på samma gång. Det hugger och suger till i bröstet men längtan är samtidigt som en sur karamell som man ändå vill suga lite på, trots att det kanske smärtar på tungan. När längtan börjar närma sig slutet och man inte längre behöver längta längre, då blir man nästan lite ledsen. Försiktig men ivrig att längta lite till, suger man eller kanske till och med tuggar i sig den sista biten och lämnas med inget. Bara eftersmaken. Jag vill egentligen inte göra den liknelsen men ibland kan bristen på längtan och att istället vara där vid målet, vara en besvikelse och man stoppar ännu en sur karamell i munnen för att kunna längta åter igen.

Så klart är det inte alltid så. Att längtan är det bästa i det hela och att själva målet inte är något att hurra över. Liknelsen slutade bara så.

Jag längtar i alla fall efter att ta en dusch mitt på dagen i Timmervik med vetskapen om att jag kan ta det lugnt. Att jag inte måste skynda för att se till att någon gör läxor, börja med maten och ha den klar innan halv sex för då måste vi iväg till pianolektionen. Istället för det vill jag att mamma står i köket och lagar mat och jag vet så innerligt att det kommer bli gott. Efter duschen vill jag bara halka i myskläderna och glida ner i soffan vid tvn och kolla på skräp. Jag vill att mamma ropar att maten är klar och jag vill att magen ska kurra något enormt, överlycklig över potatisgratängen som ryker i formen och kycklingen som dryper i stekpannan. (Drägglar nu)

Jag vill ligga stilla i grannarnas soffa och inte göra någonting. Svara på frågor om London från släktingarna. Fråga dem vad som hänt medan jag varit här. Jag vill känna känslan som bara infinner sig på julafton då man går lite ifrån alla människor och hör dem på avstånd. Distansen gör att man bättre kan förstå vad som faktiskt händer. Man får ett bättre grepp om nuet om man går ett steg tillbaka. Då känner man julkänslan strömma igenom en. Kärleken till alla människor som sitter i rummet intill. Charmen i det de säger. Doften från maten som lagas i köket. Ens egna, varma hjärtslag. Man kanske till och med ser vintern utanför fönstret och kontrasten stärkt ännu mer.

Detta vill jag ha nu. Nu tack.

Nu när vädret är fint får man passa på att besöka parker. Här har ni en liten del av Hyde Park/Kensington Gardens

Helg med Elin

Elin landade på Heathrow lite innan klockan fem på fredagskvällen. Det hade tagit 40 minuter att flyga från Paris till London. "Jag steg och landade mer än jag flög" sa hon. Hon tog sig till Turnham Green med tunnelbanan medan jag satt hemma och väntade på att kunna bli ledig och åka och möta henne. Hon fick tyvärr vänta en stund men kvart över sex satt jag på bussen mot henne. På bussen började jag prata med en kvinna. Hon hade köpt moppar, hade varit på öarna eller nått och skulle städa. Hon var trött. Jag berättade att jag skulle träffa en kompis som jag inte sett på fera månader. "Oh how nice!" sa hon och jag nickade och log. Ja. väldigt, väldigt fint tänkte jag.

När bussen stannade såg jag Elin i sin pälsiga jacka stå vid en bänk. Hon grät och skrattade. Vi kramades i kanske en minut och allt var som det brukade vara igen. Som om vi sets förra veckan eller till och med igår. Så himla underligt. Vi åkte buss hem till mig. En resa som tog säkert tjugo minuter längre tid än det brukar på grund av galen trafik. Vi sa hej till min familj, jag visade henne mitt hus och sen landade vi på vinden och mitt rum. Vi fixade till oss lite för att åka in till staden med Frida. Planen var att möta Pyttan och Alice och äta på Byron i Soho.

Hamburgarna var exceptionella som vanligt, vinet gott, servitören var snygg och efterrätten smaskens. Jag hoppas och tror att Elin blev nöjd med den kvällen och att Byron levde upp till förväntningarna. 

Nästa dag, lördag. Vi hade inga speciella planer mer än att vi ville äta frukost på Pret och fika på Gail's. Vi fixade till oss lite medan hungern steg. Bussen in till Piccadilly. Elin fick sitta längst fram i en dubbeldäckare för första gången, en seger! Vi var nästan helt ensamma på Pret. Vi gick till samma som vi varit på första gången vi var i London och första gången vi var på pret över huvud taget. Det var en lite kittlande känsla.

 Vi gick sedan till Fortnum & Mason där de hade satt upp juldekorationerna. Julgranar och julgodis. Jag köpte en bunt tryfflar som jag åt igår medan jag kollade på film. Frida mötte upp oss för att gå till Urban och lite andra affärer i Covent garden. Vi åt lunch på Wahacca sm jag velat testa så länge. Det var tyvärr inte riktigt våra smaker och lite för starkt, men dock ruskigt coolt inne i själva restaurangen. 

 Jag och Elin åkte hem medan Frida åkte till Pyttan och Alice i Camden. Vi satte oss på Gail's för en fika medan mörkret lade sig. Vi pratade om gamla klasskompisar, framtid, jul och massa annat ett tag innan vi gick hem till mig för att fräscha till oss lite. 

Egentligen hade vi velat äta på Flatplanet men det visade sig vara stängt och vi fick hitta något annat. Vi gick till Soho Pizzeria där det var live-musik och Jazz-feeling. Vi åt och drack vin, lyckades hamna bredvid ett par svenskar och pratade, tacksamma över att våra bordsgrannar gick någorlunda tidigt. 

 Sista dagen gick vi upp lite efter åtta för att äta frukost och ta oss till tunnelbanan i god tid eftersom Elins flyg gick relativt tidigt. Vi åt frukost på Gail's och jag åt en gudomlig granolamüsli med grekisk yoghurt och en äppel- och rabarberkompott. SÅ god! Elin åt scones som även de såg mumsiga ut. 

 Jag gick med henne till tunnelbanan för att vänta på ett tåg. Vi lät ett passera. Det blev lite ledsamt. Jag försökte krama Elin så att det skulle gå in i henne och stanna där. En kram som hon kunde leva på fram tills jul. Hon hoppade på nästa tåg och vi vinkade på varandra genom fönstret medan det åkte iväg. Det var vår helg. En väldigt fin sådan som gick oväntat fort! Tack fining!!

Regent's Park med Pyttan

Pyttan visade mig Regent's Park en dag då solen värmde välkomnande. Vi började med en kaffe på en bänk. Där satt vi och såg på hundar och människor som passerade i olika takt. Sedan började vi vandra.

Parken består av massa olika små delar som alla är unika i sig. Här är den något vissna men ändå påfallande vackra rosenträdgården. 

Sen kom vi till något som såg ut att vara en blandning av en japansk-, exotisk trädgård med lite svenska björkar mitt i allt. Helt underbart.

Sedan visade hon mig Camden market som ligger där hon och Alice bor. Det var som ett litet Brick Lane och allt var superfint. Marknaden var uppställd i ett gammalt stall så det fanns mängder med häststatyer över allt i gångarna. Vi åt en galet god falaffel med dillyoghurt i som funkade superbra. Ganska otippat men bra. Vi åt dem i ett hav av fåglar som flög runt våra huvuden, helt orädda och ganska irriterande.

Vi gick lite på marknaden innan jag behövde åka tillbaka. En jättefin dag!