Tre positiva saker

Saker i mitt hjärta - Se tre vänner som skypar från en soffa i Sverige.

Fina sätt att spendera fredagskvällen - Sitta i en dubbelsäng medan man hör vännerna prata över landgränserna.

En bra tanke att somna till - Att imorgon blir en dag med Pret, London, Byron och Frida.

Vi unnar oss - Söndag

Söndagen var bokad för att hänga på Chiswick High road. Jag skulle möta upp Frida så fort jag var klar. Dock blev morgonen extremt försenad eftersom familjen Fullers frisör kom på hembesök med saxarna i högst hugg. Det var en ganska mager medelålders man med skägg, piercing, hängiga kortbyxor och tatueringar. Han sa att han kunde klippa mig med vilket var ett erbjudande som jag absolut inte kunde kasta bort! Jag hade sprungit runt i Alingsås två dagar innan jag skulle åka hit till London, och letat efter en frisör med drop-in men hittade inget ställe där jag vågade gå in.

Han bestämde sig för att platta mitt hår och klippa det när det var torrt och rakt så att han kunde se alla strån. Resultatet blev då så klart att jag hade helt platt hår för första gången på flera år. Jag har hållit mig ifrån att platta mitt hår eftersom jag inte tycker om hur jag der ut i det. Det är därför jag permanentar mig. Det var en chock att se sig i spegeln. Fast det var ändå ganska fräckt. Jag tyckte om det.

Jag gick ensam för första gången in till High Road:en för att möta Frida vid banken. Hon kände nästan inte igen mig. Vi gick och satte oss på Carluccio's som är en Italiensk restaurang. Vi beställde in pasta som Frida valde. Jag tog en likadan efter lite förklaring om vad "prunes" betydde (det betydde katrinplommon, vilket jag inte ville ha i min sallad så jag tog mitt andra val vilket var pastan). Det var stora penne med zuccini, chilli och friterade spenatbollar med parmesan och vitlök. Det var otroligt gott och ganska starkt så vi fick beställa in mer vatten.

Vi gick runt lite och beskådade vår lilla stad. Innan vi gick hem till våra skilda hus tog vi en kaffe på ett sött cafe där en gammal herre började prata med oss. Han frågade vad det var för språk vi pratade. Han var en stark förespråkare av språkets betydelse. Man skulle kunna tjugo olika språk för att klara sig fint i livet, enligt honom.

Jag gick tillbaka hem i solskenet och var barnvakt resten av kvällen. En fin dag i rakt hår.

Saker med England

Det finns inga handdukar i badrummen. Jag vet inte vad folk torkar sina händer på. Det är ett mysterium...

Heltäckningsmattan i trapporna gör att man kan hoppa från första trappsteget till det sista om man vill, för det hörs inte ändå eftersom mattan tar bort ljudet.

Deras fönster går att öppna både uppifrån och ner men inte på mitten.

Svart kaffe heter här "Filter" när man köper det på caféer.

Ekorrarna är grå.

Det finns små, små, små möss i tunnelbanan.

Folk pratar med en.

De äter inga grönsaker till frukost.... Detta är som ni kanske förstår, en sak som jag inte kan greppa...

Det finns inget lagom grovt bröd. Antingen är det mellangrovt och fullt av luft, eller så består det av frön och har ingen luft i sig alls.

Alla pratar om "Pudding", vilket inte nödvändigtvis innebär pudding bokstavligt talat utan en efterrätt rent allmänt.

De har maaaaasssa småmynt som är helt onödiga.

De har galna skoaffärer....galna...

De har fina hus

Misstag

Åh förresten. Maggan, jag tror jag raderade en av dina kommentarer... jag vet inte vart den tog vägen men jag kan inte hitta den igen. Jag tror du skrev den till inlägget om att Kate faktiskt dricker kaffe. Förlåt! Jag hann inte läsa den heller så jag vet inte vad du skrev... Vill du skriva igen? Ska försöka att inte radera den :)

Vi unnar oss - lördag

I lördags hade familjerna lunch ihop hemma hos Fridas familj. Det började med en fördrink som bubblade... Sedan bjöds det på hembakt surdegsbröd, lam, aubergineröra och en ljummen linssallad. Till det drack alla utom barnen underbart vin. Till efterrätt, en mörk kladdkaka som Rebecca bakat och glass till. Allt var fantastiskt! Medan barnen lekte satt jag och Frida kvar vid bordet med vårt vin med de vuxna och lyssnade på deras samtal.

Mattias, som är pappan i Fridas familj, föreslog att vi skulle åka till Westfield som är Europas största shoppingcenter. Både jag och Frida såg på varandra med förvånade blickar. Nu? tänkte vi. Är det inte lite väl sent för det. Vi insåg inte då att klockan endast var lite över tre på eftermiddagen. Tack vare regnet utanför fönstret och vinet i kroppen, kändes det som om klockan var närmare åtta på kvällen. Ja men då så, tänkte vi, och gav oss ut i regnet. Något lulliga efter vinet.

Det regnade men vi hade regnjackor. Engelsmännen pratade dagen efter om "stormen" som varit. Jag, som är svensk, skulle kalla det en dag med dåligt väder... Jaja. Vi kom i alla fall fram till Westfield och mycket riktigt var det ett gigantiskt shoppingcenter. De hade allt! Inklusive livemusik i form av det här bandet: The Robbie Boyd Band

Robbie Boyd - endast sångaren. Som för övrigt var ganska söt och jag och Frida stod och smilade åt en liten stund.

Efter musiken gick vi för att äta, trots att vi ätit en sådan fantastisk lunch. Vi hamnade på Jamies Italian! Hur kan man motstå det, tänkte vi. Vi beslutade oss för att äta lite och dela allt. Jag tog en pasta i förrätts-storlek. Spaghettie Vongole (en sås med vitt vin, chilli, citron och musslor) något som jag alltid velat smaka men inte vågat testa innan. Frida tog en risotto med vild vintertryffel. SÅ GOTT ALLTIHOP! Till det drack vi organiskt vin.

Efter pastan kunde vi inte motstå att beställa in en extra sak. Frida valde en vegetarisk förrätt i form av mozarella, tomater och basilika på "music bread", ett slags tunnbröd som var varvat med det andra i en liten stapel. Det var så gott att vi ville dö lite där vi satt.

Vi fnittrade lite och pratade om viktigheter, tjuvtittade på vår servitör och insåg plötsligt att vi var sötsugna. Vi beställde en mandeltart med jordgubbar som var mosade med lime och creme fraich. SÅ GOTT! Vi tryckte i oss den. Sedan delade vi notan rakt av och gick arm i arm till busstationen.

Jag sa hejdå till Frida vid Turnham Green station och tog min något försenade buss hem till mig. Jag oroade mig lite för att gå av på rätt ställe i mörkret. Det var första gången jag åkte buss själv. Jag gick av en station för sent men hittade ändå, tack och lov.

Första dagen av VÅRT London. Så som vi vill uppleva det. Lovely.

Pusselbitar faller på plats

Jag gick ner till köket nyss för att säga några snabba saker till Kate. Då visar det sig att hon sitter där och dricker... KAFFE! Från en liten presskanna. Precis en sån som jag och mamma pratat om att köpa till mig kvällen innan. Dock visade det sig att hon bara drack decaf (koffeinfritt) för hon försökte sluta. Jag föreslog att jag kunde köpa mitt egna men hon sa att de lätt kunde fixa in det bland de andra varorna de köper. Hon visade även den större presskannan för när de har gäster. Lovely!!!! Jag blev glad. SÅ glad.

Idag ska jag träffa Frida och äntligen ha lite egen tid med henne. Vi ska strosa på Chiswick Highroad!

Tror jag behöver en kaffebryggare...

Jag är så väldigt, väldigt trött. Jag vet inte vad det beror på. Jag sover suveränt i min stora säng. Dock brukar nätterna bli ganska sena eftersom barnen inte går och lägger sig förrän nio och jag har hand om dem fram tills dess ungefär. Så går jag även upp vid kvart över sju varje morgon.

Jag gör ingenting jobbigt på dagarna mer än att använda min hjärna non-stop. Jag arbetar med den intensivt för att hålla koll på allt, komma på vad som ska sägas, hur man säger det på engelska och sen även lyckas vara bestämd eller på något sätt övertyga flickorna om att göra som jag säger. Än så länge är jag på tog för osäker för att kunna vara bestämd så jag känner mig liten och löjlig där jag står och försöker få fram mina argument.

Fasen va det är svårt med engelskan... Jag trodde det skulle bli lättare faktiskt.

Jag hör någon springa i trapporna och blir med en gång nervös och undrar ifall jag ska springa ner och vara till hjälp, hålla koll på barnen eller bara visa mig så att de ser att jag inte försvinner så fort jag har chansen.


Idag är det Emmas födelsedag. Hon fyller nio år och i kväll ska vi äta på kinesisk restaurang. Jag är alltså medbjuden vilket är väldigt fint av dem. Det var Emma som bjöd med mig. Jag vill egentligen bara sova nu, men jag får se det positiva i det hela. Gratis mat som jag slipper laga (konstigt att jag tycker att det är positivt) och jag får tårta efteråt. Men utan kaffe....

Hittills har det varit en krävande dag med många beslut och sura miner.

Barnen beter sig troligtvis som barn gör. De tjurar, ber om en extra kvart vid TVn, äter inte upp sina grönsaker. Även om jag vet att barn är så här så kan jag inte låta bli att ta det personligt när de klampar ut ur köket med sur mun och utan att svara mig. Allt bara för att jag inte lät dem äta sina scrambled eggs vid tvn. Jag ansåg att det var för kletig mat vilket inte Emma gjorde. När jag sedan ber henne ställa in sitt fat i diskmaskinen blir hon knappast gladare på mig.

Jag satt i soffan i köket och snyftade lite medan de såg klart på sitt tvprogram och jag kände mig ynklig.
Tack gode gud för chokladen jag tog med i väskan. Jag sitter och smaskar på den i detta nu.

Det blev krångel med lunchen eftersom allt bröd som fanns var mögligt och barnen krånglade när jag fråga om vi kunde gå och köpa nytt. Det blev tack och lov en bra middag och Rebecca tyckte till och med om paprikan jag tillagade i micro/ugnen.

Nu sitter de vid sin tv igen. Men vad ska de annars göra... Jag vet ju inte vilka möjligheter som finns. Snart ska jag be Emma följa med mig till den lokala affären för att köpa bröd till imorgon, salt och kanske lite frukt.

Uppdatering - location London

Jag som påstod att jag inte skulle göra annat än blogga....

Orsaken till bloggandets frånvaro är att ja nästan inte har någon egen tid. Inte än i alla fall. Det beror på att flickorna inte börjat skolan än så jag har ansvaret för dem under hela dagen. När jag väl har tid spenderas den mest i min säng framför skype där mamma eller pappa väntar på andra sidan. De sitter uppe länge, länge för att höra från mig och eftersom tidsskillnaden är en timme så blir det alltid en timme senare för dem. Ändå sitter de där och väntar. Underbara.

Om det inte är skype så är det att jag får lägga på för att kunna skriva med någon på facebook. Dock går inte ens det så bra eftersom ja hela tiden blir avbruten av mig själv eller något annat. Jag vill ju inte vara den som stannar på rummet hela tiden och sitter vid datorn. Jag stressar för att kunna gå ner och säge hej till Nick och Kate innan jag går och lägger mig och höra om morgondagen och vara trevlig.

Det är dag tre här i familjen Fullers hus. Hittills har jag;

Varit på pianolektion med Emma
Promenerat i Chiswich (som uttalas Chissick)
Ätit frukost själv
Fallit för husen
Stekt pannkakor
Tagit bussen med barnen
Träffat Frida, Oscar och Anton
Sett huset som Frida bor i
Lagat mat


Ja så idag var vi alltså och träffade Frida och Oscar. Anton var någon annan stans. Det var otroligt skönt att äntligen kunna vända sig till någon och bara kunna prata utan att behöva tänka på hur man säger det på engelska. Eller avbryta sig i en mening och fråga; hur säger man det här...

Frida bjöd mig på kaffe. Vi har ingen kaffebryggare här nämligen... Tack och lov funkar jag väldigt bra utan. Det var som att komma till Sverige för en stund. Vi pratade svenska och engelska om vart annat. Medan barnen satt och kollade på tv, satt vi och tjöta i soffan.

Vi stannade länge och barnen var lite "grumpy" eller "cranky". Så idag har jag tvekat, undrat, tröstat och bestämt. Mot slutet kände jag mig mest bara oönskad och överflödig men jag fick i dem mat och i säng vid ungefär den utsatta tiden. Jag väljer att se det som en bra dag.

Nu ska jag sova i min massiva säng. Min första dubbelsäng! Gash, that's good.
See yah!

Vet inte riktigt hur jag känner så jag väljer att bara flyta med

Jag tror inte jag vill göra ett "Sista i Sverige"-inlägg. Det kommer troligtvis bara sätta igång de jobbiga känslorna och göra allt mycket, mycket svårare...

Nu är det i alla fall dags. Idag ska vi åka. IDAG! Om några timmar!!!
Sen börjar det.
Sen är det verkligt.
Till slut är det vardag.
Till slut är det hemma.

Konstigt, eller hur...


Fick ett telefonsamtal från en arbetande Clara idag. Hon åt frukost. Hon var lite sorgsen för hon har fått säga hejdå till två människor på några få dagar nu. Hon ska hälsa på mig i London. Det är vår räddning. Hon är fin Clara. Lila fin som rosa rosetter och flor-hattar.

Jag får lyckönskningar från alla håll. Till och med från Frankrike. Till och med från barndomen.

Jag är redo

Humor när den är som bäst

Det finns inte ord.

Säng, säng, säng - Galenskaparna & After Shave

Om två dagar är det den där dagen då jag åker

Det är så konstigt att inte vara rädd för det här. Troligtvis och närmast självklart, är jag nervös till viss del. Det är oundvikligt. Ändå är det faktum att jag inte har konstant magknip, inte sover dåligt eller inte ens ojjar mig, ganska skrämmande. Det är som att jag känner fel. Jag borde vara helt stirrig och gråtig och sorgsen. Jag inbillar mig delvis att jag har glömt av att stressa och oroa mig och att jag sedan, när det bara är ett halvt dygn kvar, kommer inse detta. Då kommer allt komma på samma gång och jag får ett nervsammanbrott. DET oroar mig. Inte resan, utan det. 

Jag tror att jag förväntar mig att känna allt det dåliga, eftersom jag kanske fortfarande tror att jag är en sådan människa. En som inte vågar och inte gör. En som backar undan istället för att satsa. Jag har så länge jag känt mig själv, ältat allt som händer mig eller som kommer att hända. Jag tvekar och jag överväger alla tänkbara slutskeden. Tanken på att jag skulle vara av med det där, den där oron, den finns inte. Jag är så övertygad om att det är så jag är, att jag inte kan se någon annan möjlighet. 

Troligtvis har jag inte fattat det än. Jag har ingen blekaste aning. Ingen ”blekfet” som Frida säger. Frida. Hon som ska med mig. Hon som räddar mig. Hon som är min skyddsmantel och troligtvis orsaken till att oron inte når mig. Vetskapen om att hon finns med i stort sett hela vägen är en större säkerhet än något annat.

En annan trygghet i allt det här är att jag inte är ensam. Frida åker som sagt med mig, men det finns folk som klarar det själva. Elin. Hon är i Frankrike nu. Hon åkte utan någon Frida, till ett land vars språk hon inte behärskar. Hon är modig. En av de modigaste människorna jag känner. Kan hon, så kan jag.

Det var svårt för Elin att säga hejdå. Hon såg det nog som slutet. Eller i alla fall slutet på mycket. Jag misslyckas även med den sorgen. Jag siktade in mig på att vara nostalgisk och sentimental igår när det var den sista kvällen men många av mina vänner. Inte en droppe föll och det blev få långa, hårda kramar. Jag kan inte greppa mängden av ett år. Det finns inte för mig. Jag vet inte hur jag tänker eller vad jag tror, men att jag ska stanna i ett år i ett annat land, borta från alla, det kan jag inte förstå. Inte heller gråta över.

Dessutom är jag inte borta från alla. De flesta av mina allra bästa människor i hela mitt hittills förträffliga liv, planerar att flytta till exakt samma land som jag och bo vid precis den stad jag själv skall förhålla mig kring. London. Jag vet att de kommer och jag vet därför att tiden inte kommer kännas som en evighet. Jag tror snarare att tiden inte kommer räcka till. Ett år blir kanske bara några få månader i Londons hätska tempo. 

På något underligt, märkligt, otippat vis, är jag nästan enbart spänd och förväntansfull inför det här. Så länge jag inte börjar analysera hur mina dagar kommer att se ut eller hur allt skulle, möjligtvis, kanske gå fel, så kommer jag inte veta svaret förrän jag står framför det. Kanske, passar det mig utmärkt, konstigt nog.

Jag är en lyckans ost och här är min lista

Livet har varit så fasligt fint nu det senaste. Alla har tid för en och man gör bra saker för man måste passa på innan vi åker. Man unnar sig och man tar det som är lite bättre, bara för att. Det är kanske så det brukar vara under den sista tiden på sommarlovet. Sanningen och vardagen nalkas och man skyndar för att hinna med allt.

För att nämna några fina saker som hänt mig tänkte jag göra en liten kort lista.

Jag var i Värmland med Pyttan och hennes föräldrar. Det var riktig semester där allt vi gjorde var att äta, se på utsikten och prata under filtar. Där badade vi även i Glafsfjorden och det innebar mitt första bad utomhus på över ett år!

Way out west, så klart!

Att dansa. Vi har dansat och dansat och dansat! Det är något av det bästa man kan göra. Glädje ut i fingertopparna och takten i tårna. Ner med huvudet, sväng med håret, höften. Måla musiken med händerna. Sväva.

Känslosamma hejdå. Även om det blev tårar och kvävda tjut in i nyfärgat hår, så var det fint. Det var strömmande kärlek mitt på gatan och starka ord och händer som höll om ett randigt ansikte. Elin åkte till Frankrike i onsdags för att jobba som Au Pair även hon. Det är så grymt starkt och modigt av henne att åka. Jag har inte pratat med henne på riktigt än men jag tror att hon har kommit till rätta någorlunda i alla fall.

Pizza på Cyrano men öl och chokladsufflé till efterrätt. Fem flickor som beskriver varandra med maträtter, planerar tant-kollektiv och fotar omslag i den vulgärt vackra kvällssolen. Nostalgi och "första-gången-vi-träffades"-samtal. Kaffe på en altan och kramar från föräldrar som inte är mina. Omtanke och hoppfulla blickar.

Kramar ajö...

Att träffa Elin Hoffman en gång till fast på jobbet och då få säga hejdå igen. Denna gången utan kram.

Äppel- och Kanelshotts i en varm lägenhet. Förfest och ett vimlande varmt Göteborg. Sticky. Mer dans. Mer svett. Mer glädje.

Att slänga armen om axlarna på en total främling och förklara för honom att han är jävligt snygg, bara så han vet det. Att höra att det behövs fler som jag själv och ett handslag. Tack. Tack och hej. Nu går jag ut i natten.

Att faktiskt slippa rädsla och ångest. Panik som lätt går över.

Att vara två om det här.

Att folk gör lite vad som för att träffa mig och att de är snälla nog att varken påpeka eller klaga på att jag kommer vara borta så länge. Att de istället peppar mig och är stolta. Bokar hotell och flyg istället för att gråta.

Den lilla, lilla vetskapen om att jag faktiskt bara är några dagar ifrån ett av mitt livs största äventyr...

Way out west - Dag 3

Jag hade en ny klänning på mig. Mönstrad och stark. Solen sken åter igen och vi var taggade inför den sista, slutliga dagen av festivalande.

Jag och Pyttan åkte själva med pendeln in till Göteborg och förfriskade oss med varsin Brämhultsflaska. Efter att nästan ha kvävts ihjäl av värmen på spårvagnen klev vi ut bland vimlet och välkomnade det. Vi mötte upp resten av gruppen vid öltältet. Idag var vi en kvinna starkare men rå-coola Alice. Vi drack varsin öl i plastflaska medan vi sågade kvinnan som sjöng på en av scenerna. En slags sorgsen, mörk musikal lät det som. En dålig musikal.

Sedan var det dags för en spelning med Ben Howard. Jag och Pyttan gick ifrån de andra för att gå lite längre fram. Där stod vi och rös under de vita måsarna och himlen medan Ben Howards smärtade röst drog som fjädrar på våra armar och pannor. Han ströp orden och det kved. Han skrek ut orden och de dånade. Han smekte orden och de dansade. Jag grät nästan och jag var så lycklig. Pyttan kramade mig och vi sjöng.

Sedan dansade vi bort till toaletterna och vi var gladare än vi förstod. Dagen fortsatte med lite salta popcorn, en söt Laleh, syrligt vin och ett surt godis-äppel-snöre. Vi dansade utan hämningar mitt på gräsplanen bland massa ögon och vackra skägg. Jag kände då att musik är oslagbart på alla nivåer.

Till kvällen tog vi på oss våra 3D-glasögon och förberedde oss för KRAFTWERK. De skulle vara en 3D-show på storbild bakom gubbarna. Det var tjockt med folk och vi såg inte så mycket men det var väldigt fräckt och en grym upplevelse. Det kändes som en sådan sak man kan prata om i framtiden och säga "Japp, jag var där..." och folk blir lite tysta för en stund.

Vi vandrade ut genom portarna och sa hejdå till Way out west, redo för Stay out west. Vi hamnade först på Pustervick där vi drack gott, billigt vin och dansade allas personliga danser. Alla dansar eget och jag visade vem som var vad.

Senare åt vi chips i väntan på bussen och lekte basket med en pepperskorg och ett tomt paket cigaretter. Ett episk ögonblick och sen kom spårvagnen. Vi hamnade åter igen på Nefertiti och där dansade vi, sittande, stående, ute, inne.

Världens bästa tre dagar och jag är så himla glad för att jag fick vara med. Åh va toppen det var!

Way out west - Dag 2

Band-upplägget för andra dagen såg mycket lovande ut med First Aid Kit, Billy Bragg, Ane Brun och inte minst Bon Iver.  Under morgonen hade regnet fallit utanför fönstret men några minuter innan det var dags att ta sig till tåget hade det gjort uppehåll. Faktum är att det till slut hettade på axlarna när vi stod och såg upp mot scenerna och solen bröt fram för en stund bakom molnen.

När vi väntade på First Aid Kit fick vi dock dra fram regnjackorna en liten stund men endast några droppar föll. Frida var vacker i sin plast-poncho med ryggsäcken på magen under. Hon såg ut som en höggravid sopsäck, glad och skrattig. Klara och Johanna var för övrigt bedårande vackra på scenen och vacker sång som alltid.

Vi åt lunch/middag på trottoaren, "det vanliga stället" (bredvid bajjamajjorna, komiskt nog). Jag åt en smaskig tallrik med rostad färskpotatis, haloumi, sallad, äppeltzatziki och jordgubbar. Sedan förberedde jag även den långa väntan som stod framför oss med att köpa rostade mandlar. De behövdes när vi köade för att se den efterlängtade spelningen med Bon Iver. Vi stod och väntade, ihoptryckta som stjälkar i en stor bukett. 

Konserten var magnifik! Mot slutet hoppade hela folkmassan och dundrade mot himlen till tonerna av Skinny Love. När bandet lämnat scenen blev de utropade igen av publiken och det blev allsång. Alla sjöng raden "What might have been lost". Högre, högre, HÖGRE. Ända tills vi och bandet skrek ut i himlen. Bandet gick av scenen igen men sången ljöd vidare. Det var magiskt. En sån enighet. Alla, helt främmande för varandra, sjöng tillsammans i natten.

Sen blev det kaos för alla längst fram skulle ut först, trodde de, medan de där bak promt stod kvar. Man blev platt som en plätt. Sedan dansade vi till Blur på vägen till toaletterna innan vi fortsatte kvällen på Stay out west. 

Vår lilla grupp delades på mitten tyvärr men vår lilla bit hade det kul. Jag, Pyttan och Frida hamnade på en uteservering vid trädgården bland alla fredagsfestande medelåldersmänniskor. Det var live-musik i form av en mullig man i vit stass och vax i luggen. Han sjöng "gamla godingar" och vi spelade luftgitarr som om det var det enda vi någonsin gjort, svassade fram mellan borden i ett konga-tåg och drack öl. 

Efter ölen återförenades vi med våra vänner och dansade oss svettiga i en källare innan vi tod tre-tåget hem. En TOPPENBRA dag och ännu var det inte slut. Tredje och sista dagen fanns kvar.

Way out west - Dag 1

Det var ett väldigt bra tag sedan vi köpte biljetterna. För mig var det något nytt och något jag tvekade på. För Frida och Pyttan var det en självklarhet och ett måste. De köpte varsin precis vid första släppet. För mig tog det lite tid. Jag beställde samma kväll.

De var dyra biljetter men för tre dagar av ett konstans flöde av konserter, människor och kärlek var det väl använda pengar. Vi var ett litet gäng som skulle gå. De två veteranerna Pyttan och Frida som gått fyra år i rad (tror jag), Alex och Elin som varit med dem en eller två gånger och så de två nykomlingarna; jag och Anna. På lördagen, den sista och slutliga dagen på festen skulle även Alice vara med eftersom hon fått tag i en en-dagars-biljett.

Första dagen började med två-tåget till Göteborg och en grön kjol. Vi färdades med stimmet av människor mot Slottsskogen som utgör festivalområdet. Vi skaffade våra festivalarmband och köade oss in för att börja festen. Det var tjockt med folk och i stort sett varannan person var så snygg att man behövde stanna upp med blicken en liten stund. Massa vackra pojkar så långt man kunde skåda.

Området består av två stora scener som blickar mot varandra och en liten scen som ligger lite vid sidan av. Det är alltid något band som spelar så musiken är ständigt flödande. Det finns mat i mängder och i alla skepnader, öltält och barer. Hela festivalen skulle i år vara vegetarisk och alltså inte servera något kött. Det var toppen tyckte vi och allt var supergott men lite dyrt...

Vi drev runt lite, åt glass i gräset och lyssnade sedan på Deportees. Vi mötte upp Frida som kom senare och gick för att äta. Solen sken och vi stektes lite medan vi stod och köade i publiken för att se Florence + The Machine. Florence var fantastisk. Som en lekfull själ på scenen. En trött själ dock, med påsar under ögonen. Men hon fick havet att hoppa och att lyfta upp varandra på axlarna. Vågor i ytan.

Bandet för dagen, det ultimata, var kvällens spelning med The Black Keys. Vi ville beskriva det som lagom hård rock med ett inslag av western, soul och kanske även lite tilltuffsad 60-tal. Det var i alla fall så jag kände.

Vi stod i mitten med plats för att dansa. Vi ruskade håret och trummade med armar och ben medan vi sjöng till Howlin' for you. En suverän final på första dagen.

Hinner inte skriva mer än så här

Oj oj oj va jag känner stressad plötsligt!

Saker ska köpas, fixas, klippas och packas. Man ska träffas och man ska hinna mysa. Å så lite arbete på det. Det är inte lätt.

Jag fick i alla fall en underbar semester i Värmland - Hungvik med Pyttan och hennes föräldrar. Jag ska beskriva detta närmare när jag fått bilderna från helgen av Pyttan. Redan nu ligger de uppe på hennes blogg så om ni inte kan hålla fingrarna i styr, får ni la gå in där och kolla.

Igår var jag hos Elin. Vi grillade, drack vin och mumsade i oss vitlök i alla möjliga former. Sen pratade vi om viktiga saker långt in i mörkret och så sov jag på hennes golv, på tre stolsdynor, och en madrass...och ett täcke...

Just nu ligger resväskan vidöppen och tom. Runt om trängs skog, väskor och annat som ska med. Det kommer bli svårt att välja bort.

Det var ju något jag skulle göra...
Jusste! Jag skulle ju skriva ut biljetten till Way out west!
HEJ SVEJ!

Ett litet förlåt i förväg

Jag vet att jag är tjatig och jag vet att ni förmodligen inte ens tycker att det är roligt, men jag gör ett till försök. Kanske är det mer för min egen skull. Jag vet inte. I alla fall, här kommer ännu en uppgift.

För detta behövs:
Tillgång till spotify eller på annat sätt bandet "Of monsters and men"s skiva.
Papper och penna eller dator.
Stillhet.
Öppet sinne.

Instruktioner

Lyssna
Sätt på första låten på skivan och lyssna ett tag.


Blunda
Anteckna det du då ser. Tänk inte för mycket utan följ bara med i hjärnans vågor.

Skriv
Skriv även om du inte har något att skriva. Ofta finns det där och behöver bara en knuff för att börja rulla. Snart är det storm på pappret ska du se.

Fusk
Om det inte går, är motigt och orden tvekar, försök med det här. Försök beskriva hur en båt seglar.



För alla, även för er som inte ville. Ge mig en låt eller helst en skiva/album. Jag vill också försöka.