Höstfärger

På texten var uppgiften att hitta tre texter i en kategori, läsa och jämföra dem. "Nu får jobba två och två" sa Lars och jag kände genast Elins hand trycka min högra axel. Vi var två.
Vi gick till biblioteket i stan för att där låna några tidningar. Vi hade inte riktigt bestämt vår kategori än men det skulle så småningom lösa sig tänke vi.
Med fyra tunga tidningar i våra väskor styrde vi sedan stegen mot gårdscafét. Varför inte plugga i en behaglig och smakfull miljö om man så kan, tänke vi.
Jag åt en vanilj- och päronmuffins som var en aningens grön och lite hård men trots allt god. Jag försökte skaka bort tanken på att päronsmaken kom från aromer.
Elin tog bara en latte eftersom hon och Eric skulle fika i Gräfsnäs senare.

Vi tog varsin tidning och kollade innehållet. Vi valde snabbt att jämföra personporträtt och började läsa varsitt Vi antäcknade och funderade över texterna. När vi läst två texter var började vi diskutera. Jag tänkte flera gånger att: Åh va kul det är att bolla idéer med Elin. Det är så skönt när man kan säga som man tycker (även om vi oftast tycker likadant). Jag sa det aldrig eftersom jag var rädd för att spräcka bubblan vi befann oss i. Vi fick gjort mycket och skrivit ner många kloka tankar och idéer. Vi lämnade värmen i cafét 14:43, si sådär.


Så fort jag kom hem slängde jag av mig väskan, tråcklade fram kameran och vände ut genom dörren igen. När jag ska ut och fota är det största problemet att veta vart jag ska gå. Det känns som om jag har avverkat hela VB. Jag har tar kort på samma löv varje gång, typ.
Idag svängde jag höger vid bron och gick mot skogen. På vägen fastnade jag i ett snår med ormbunkar. Jag kan stå och ta närbilder på sådana i flera minuter och böja ryggen ur led på kuppen.

Skogen var en besvikelse. Eller mina kunskaper när det gäller att fånga miljön gjorde det till en flopp. Istället gick jag ut på asfalten igen. Sen vandrade jag utan mål ett tag tills jag kom till skolan. Där gick jag in och slogs av högsta graden av nostalgi.
Allting är så litet. Skrymslerna där man kunde gömma sig är nu för trånga. Gräsmattor som innan tar fem steg att ta sig över går nu på tre. Träden står närmare varandra. Dörrarna är mindre. Jag har blivit en jätte.

Det kan hända att det nybyggda dagiset vid vägen är bra för många barn och deras föräldrar men åh vad det skriker i mig när jag ser det. Det skriker, vrålar, svär och gråter i hela mig. Vår stora ihåliga buske som på våren och sommaren var fylld av tusentals vita blommor, är borta, jämnad med marken. Aldrig mer kan man klättra upp i den högra delen av busken och aldrig mer kan man luta sig tillbaka mot grenen som var formad som en säng, i den högra delen.
Jag visste inte om jag ville gråta över det när jag stod lutad mot det gröna hönsnäts-staketet. När jag såg trappen upp till Antons gamla tomt sa jag högt för mig själv "Vi växte upp så fort" och det högg till i magen. Jag behöver nog gå dit med någon annan och minnas ihop.

I datasalen

Första lektionen för veckan. Jag är klar redan innan vi börjar så jag och Emilia börjar dra ut de hundratals häftstift som håller upp treornas bilder vid skåpen. Nu har vi röda, ömma fingrar och väljer ut våra egna bilder som nu skall få pryda väggen. Emilia bidrar med sådär tjugo bilder, jag hittar knappt en. Nej, jag hittar faktiskt ingen.

Alice är så söt så man får lite kramp i magen litegrann.

Elin gick precis hem för hon fryser som en tok men är varm i pannan. Det var väldigt mysigt att krama henne i morse. Det kändes som om jag hade varit utan henne lite för länge. Konstigt.

Jag är väldigt sugen på att sparka igång hösten ordentligt. Gå långa promenader och fota, gå runt i Alingsås och kliva in på ett café för att dricka varma drycker med fina människor, sparka i lövhögar, åka långa bilturer med pappa, grilla korv, se ljus i Alingsås.

På fotolektionen ska vi tydligen ut och fota. Kanske kan man bocka av en del då.

Sprakande höstbrasor och fuffens

Jag sitter ny duschad i mammas kök. Blött hår, varm, mjuk och trött i kroppen efter en dag ute i höstvädrets vind och regn. Vi har eldat upp en rejäl hög med stockar, pinnar, ris och jordtorvor. Jag gillar att elda. Faktum är att jag älskar det. Det är en av de få grejer jag aldrig tröttnar på. Jag kan slita hur mycket som helst, speciellt när jag är ensam runt brasan.
Annars har jag ganska svårt att göra saker under en lång tid, i alla fall när det gäller saker utomhus. Jag tröttnar snabbt på att plocka blåbär eller svamp och nöjer mig med ganska lite i korgen.


Det står ett stort monster i kylen, inpackad i ugnsfolie. Det luktar kokt ägg och dill. Dessutom är räkorna borta, skinkan är nära på slut lixom leverpastejen och räkosten. De 18 skivorna formfranska som Peter tog upp i går är mystiskt försvunna ut skåpet. Hm.

Till middag idag har jag fått beställa vad jag vill. Det ska bli Peters raggmunkar med stekt fläsk, mammas råkostsallad och lingonsylt. Jummi!
Det serveras vid 17-tiden sa Peter. Senare ikväll skulle vi få något annat, något speciellt, något han har fifflat med idag medan vi var ute och slängde pinnar på brasan. Kan det vara foliepaketet som ska öppnas mån tro?

Dröm i solsken

Jag läste precis Elins inlägg om hur hon vill ha sin höst. Det lät fantastiskt, helt underbart och lite perfekt dessutom. Jag vill så gärna att det ska bli en sån höst som hon vill ha. Speciellt för hennes del men också för att hon ibland kommer dela den med mig. Det kommer bli fint.

Idag promenerade jag iväg med en bok iförd pappas mysigaste tröja och min blåa halsduk. Jag vandrade mot Bergsjödal men stannade i backen när vinden tog tag i mig. Jag kunde känna hur kallt det var där nere vid vattnet så jag vek av vägen och satte mig på solsidan av stenmuren som går vid vägen. Där satt jag, i ett stenröse och värmdes av höstsolen.
Om lite fler dagar vore så fina som denna, skulle allt bli lättare.
Då skulle vi få uppleva Elins höst.

Galenskap

Är det någon mer än jag
som börjar känna doften av jul?

Långväga ifrån

Inger i Norge skrev till mig på facebook och det kändes inte alls konstigt, konstigt nog...

Jag blev lycklig av det!

Höst fika

En fikastund i höstkylan iförd raggsockar och de mjukaste kläderna.
Hönekaka med kaviar och en men prickekorv. Klassiskt och barndomsframkallande.

Min underbart snygga termos som jag köpte för lite för mycket pengar. Men en riktig antikhandlare betalar vad som helst för något denne verkligen vill ha.

Jag ville verkligen ha den här skönheten.

Pappa åt upp innan jag han börja så jag sa åt honom att ta lite kort.

Kevin strök runt stolsbenen och åt kaviar.

Det finns inget finare omaka par än mina två pojkar.

Termosen står stadigt på tre små knappfötter och jag ÄLSKAR den. Även om man måste ta av hela korken för att kunna hälla ut något. Det gamla hederliga sättet alltså.

Frågor.

Jag vill ha fler bloggar att kolla igenom. Men bara för tillfället.

Nu känner jag för att skriva något långt och meningsfullt igen. Ni vet hur det är. Ni. Ni som läser.

Hur lär man sig franska bäst? Klarar man sig med att lyssna på språkkurser i Ipoden?
Jag vill kunna säga : "Ursäkta, hur mycket kostas tomaterna?" eller "Du har fångat mig". Vad som hälst. Jag vill kunna alla synonymer till ordet "vacker".

Tar man sig igenom livet utan att bli bekräftad av folk? Utan att få säga tack?

Jag brukar säga till mamma att; det är bra att vi människor gillar att skvallra, annars hade man aldrig fått reda på fina saker om sig själv.

Nu ska jag fylla mitt huvud med fina bitar ur Notting Hill så att jag somnar tryggt. Tack och hej...

Hängselelelen.

Oscar Linnros på Spotify. Varför började jag inte lyssna på honom tidigare för...

Genom eld...

Igår, fredag följde jag med min fina Elin hem. Vi hyrde tre filmer på hemmakväll; Julie/Julia, The last song och Shutter Island. Väl hemma hos Elin började vi kolla på den förstnämnda och Åh va underbart Paris är. Jag vill SÅ gärna, O så gärna åka dit. Handla bröd och korv på gatan, gå med mina klackskor på kullerstenarna, ropa bonjour lika glatt som Julia Child och sitta barfota i fönstret om kvällarna. Jag vill, jag VILL! (Du hade rätt Elin, jag älskade den)

Mitt i filmen började Elin beskriva hur jag skulle bo där och vad jag skulle göra, hela mitt liv komponerade hon ihop där i soffan. Allting lät som en underbar dröm men jag kom på att jag inte vill ha allt det där om jag inte kommer kunna dela det med alla mina kära. Min familj och mina vänner. Det är svårt. Jag dras redan åt olika håll känns det som. Ja,ja.

En bit in i filmen gjorde vi ett avbrott för att baka lite. Glasstårta med hallon och kolasås på en digestivebotten. Mums som bara den. När det var avklarat fortsatte filmen. Elins mamma kom hem och började förbereda vad som kom att bli en riktig festmåltid. Ett stort fat med kräftor och an västerbotten och kantarellpaj till det plus bröd, röror, vindruvor, melon, paprika, tomat, ostar och gud vet vad. HUR gott som hälst. Pajen var supergod med en grov botten gjord av dinkelmjöl eller vad det nu var. Smaskens.

Efter maten avlägsnade jag och Elin oss och satte oss i soffan på övervåningen för att se på Idol. Vi underhöll oss med att kritisera alla reklamer som tog upp all tid. När klockan blev 20:00 hämtade vi våra två små portionsglasstårtor och började kolla på The last song. Vi förväntade oss en riktig gråtfilm. I början var jag tveksam men när den fruktansvärda nyheten damp ner började både jag och Elin böla som två små barn. Vi snorade och snyftade i kör tills filmen var slut. Vi var helt slut men hade fortfarande en film kvar. Vi klarade inte av att se hela filmen utan stoppade efter halva och gick och la oss istället. Man är helt slut på fredagar nu för tiden.




Idag vaknade vi, eller jag i alla fall, vid 9 och gick ner för att äta päronyoghurt. Elin åt sin med banan och jag åt min med melon och hallon från dagen innan. GOTT. Egentligen skulle vi väntat till 12:20 bussen men jag bestämde lite att vi skulle satsa på att ta 10:20 bussen istället. Elin for in i duschen som en raket (hon gör allt i raketfart så jag visste att hon skulle klara det). Medan hon duschade plockade jag fram det jag tyckte hon skulle ha på sig och hon valde det! Jihej. Elin var stressad till döds men vi fick vänta i tio min på bussen.

Målet med dagen var att jag skulle prova allt fint jag sett på Zara när jag var där för en vecka sedan med Kusinen Elin. Jag provade massa fint och konstaterade att jag vill köpa hela affären men det enda som följde med mig hem var ett par hängslen som jag velat ha hur länge som hälst. fint. Elin var så fin som väntade på mig och gick runt där för min skull. Jag tackade henne med massa kramar.

Vi ville ha kaffe men fick yra runt i vad som kändes som en evighet innan vi hittade ett café där vi fick plats. Hur som helst slutade det bra. Mackan var god och kaffet var ännu godare. Jag drack två stora koppar med förfärliga följder. Det snurrade i huvudet och jag kokade. Elin blåste på mig lite men... ja... Jag pratade på som ett litet barn och skrattade åt fåniga saker. Elin tyckte att jag var hur kul som helst och så skrattade vi lite åt det med.

Jag satt där och var allmänt flummig ett tag tills jag drack lite vatten och det blev bättre. Sen gick vi iväg igen och fördrev tiden tills det var dags att åka hem. På tåget sov vi lite med öppna ögon och lyssnade på fin musik.

Nu är jag hemma och fortfarande lite snurrig. Jag ska dricka vatten och kolla på Sex and The City nu. Tack för två fina, fina, FINA dagar. Tack för att du tycker om mig för jag tycker om dig och jag vill alltid att det ska vara så här. Puss

Egentligen helt orelevant men...

På tåget hem idag satt jag och läste tidningen med Emma. Mitt emot oss satt Mika och Emila. Hon skulle hem till Emma och de var allihopa på fint, härligt humör. Jag älskar sådana tågturer. När man egentligen vill åka vidare men man måste gå av i VB.

Emilia drog upp det gamla ämnet ostkväll och att vi skulle ha det hos mig. Jag är inte lika rädd för det längre. Ända sedan Elin kom hem till mig och älskade mitt hus (om jag inte fattade det fel) så har jag sakta börjat acceptera hur det ser ut. Det är inte det att jag inte tycker om mitt hem för det gör jag. Jag älskar det och skulle aldrig vilja bo någon annan stanns men det är annorlunda mot andras hem. Det är öppet, tyst och fullt med dammiga saker överallt.

När jag kommer hem till andra tycker jag alltid, alltid att det är hemtrevligt kvitta vem det är som bor där. Jag tror i alla fall det. Jag har nog aldrig upplevt något annat. Inget är det andra likt men men kan på något sätt se att den personen bor där. Det reflekteras i deras utseende och beteende.

Oftast är husen stora och relativt nyrenoverade eller också är det massvis härligt stök överallt och man kan se rester från frukosten i köket, klädkataloger på bordet och en hög av jackor och skor i hallen. Här är det någonstans mitt i mellan. Det är ett ganska stort hus som inte renoverats sen det byggdes och alla saker är tryckta upp mot väggarna.

Jag accepterar allas hus utan att tveka. Det finns inte en tanke på att det är "fel". Hur kan det vara fel? Det finns inga hus där folk bor som är fel.
Jag undrar bara hur folk uppfattar mitt hus, mitt hem, min verklighet. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att ta hem vänner. Egentligen har jag ingen anledning att känna så men det är sån jag är. Jag vill att alla ska må bra och att de inte ska känna sig obekväma. Jag vill hjälpa dem fly undan pinsamma tystnader och pinsamma möten. Jag vet hur det är och vill inte låta det drabba dem om jag kan hindra det och jag vill för allt i världen inte vara orsaken till det. Nej fy.

Vad detta har med bilderna att göra vet jag inte riktigt. Jag tycker om dem bara. De ser faktiskt mysiga ut och visar en fin sida av mitt och pappas hem. Ugnsbakad falukorv med äpple, tomat och gräslök, potatismos och kokt broccoli. Serverat på porslinet jag vuxit upp med. Som inte är något annat än kök, mat och hemma för mig. Varken vackra eller fula. Vardag. Sen en matlåda till min far... bara det.

Så om det blir ostkväll hos mig sitter vi vid "matsalsbordet" (ett stort mörkt bord som fått sin plats där det gapade tomt efter en soffgrupp). Vi dricker ur mina vardagsglas och äter på min vardagstallrikar. Kylskåpet och frysen i köket är inte av samma märke men varför måste det vara det. Soffan är söndersutten och sliten som bara den. Vi har ingen smal TV men en liten i köket. Vårt köksbort är anpassat för två människor och inte fyra som det ursprungligen är gjort för. Vi behöver inte mer, jag om min pappa. Ni får ta det som det är och jag ska försöka tillåta det. Kram<3

Hur lik får man vara någon utan att man blir samma?

Karamellfärg

På fotolektionene idag fick vi förverkliga en bild som vi velat ta. Alice fotade Elin när hon blåste en bubbla, Elin fotade när jag och Pyttan målade med ljus i mörker (lång, lång slutartid) och jag fotade när Elin hällde grön karamellfärg i ett glas med vatten. Det blev riktigt fräcka bilder!

Wilma 1 år

Igår var det ettårskalas för den finaste ungen som finns; lilla, rara Wilma. Det hela började med att jag och pappa åkte till Sävelund för att värma upp lite. Jag skulle nämligen köra på stora vägen. Köra på femmans växel. Köra i en rondell!

Vi tåg ett par varv och tränade lite dragläge i några uppförsbackar sen styrde jag ut mot vägen och mitt första hinder som var att passera rondellen. Det var oroväckande mycket bilar ute igår så jag var rejält nervös. Som tur var skulle jag bara till höger och jag slapp stanna för någon bil och kunde glida igenom på 2:an. Sen gasade jag och kom upp i 70-80. Två bilar körde om mig men vem bryr sig. Jag körde av vägen innan Fly-rakan och växlade från 5:an till 2:an. Sen stannade jag vid sidan av en grusväg. hjälp. Jag var varm och det kändes som om jag precis framfört en bokrapport inför klassen eller något. Nöjd, varm, skakig och oerhört glad.

Det var tänkt att jag skulle köra en bit till på vägen till Loo men vi bestämde oss för att kolla in vägen en gång först. Jag hade velat köra men det var nog smartast så.

Väl i Loo var hela uppfarten full med bilar. Alla ville pussa på och hylla den lilla. När vi kom in i hallen stod alla i hallen (för det var där Wilma var) och såg på när Hanna klädde upp henne som en liten ballerina. Rosa boddy, ljusrosa kjol och en tofs mitt på huvudet som stod rakt upp. Ur gullig! Till min förtvivlan insåg jag att jag hade glömt min kamera hemma och jag kunde inte släppa detta onda öde på hela dagen. (Om man kan säga så...)

Det var massor med folk i huset redan. I köket satt min mamma och gjorde sallad medan Maggan och Oscar tittade på. Wilma satt på golvet i mitten av havet av presenter och lekte med snören, nätpåsar och ja, allt som inte var presenter. Hur som helst var hon sprudlande glad och log mot alla och flörtade helvilt. (Hon blinkar mot en och ler)

Sen bjöds det på ost- och skinkgiflar med sallad och diverse tillbehör till den. Sen blev det lite lek och gulligull med Wilma innan vi fick cintron cup-cakes med glitter på och tårta med rosa grädde och persikor. Så sött på alla tänkbara vis.

De flesta for hemåt men jag, pappa, mamma och Siv var kvar till klockan blev halv 7 typ. Vi satt på golvet och fångade Wilma medan hon for från famn till famn över golvet. Hon stapplar på riktigt bra men fuskade på slutet och kastade sig den sista biten mot en. Man fick passa sig så hon inte föll i golvet men hon var helt galet glad och alla skrattade.

Så småningom blev vi lite trötta allihopa och jag satt i slutet med Wilma i knät på golvet och läste böcker. Vi härmade hästen, sjöng imse vimse spindel, kollade klockan och gungade som gungan. Sen for vi hemåt med en stor bit tårta och massa lånade filmer. På vägen hem körde jag från infarten till Loo fram till rondellen vid Sävelund. Det var knappt några bilar ute vid den tiden men en volvodåre åkte två varv i rondellen innan jag kom fram. Då åkte han som tur var ut och jag kunde ensam köra runt och in till Sävelund. ÅH va härligt det var att ha klarat det. Kvitta hur litet det var och hur få bilar det var på vägen så är jag superstolt över mig själv.

En sjukt fin dag och ett sjukt sött kusinbarn. Kram på dig Wilma och grattis på ettårsdagen. <3

snart helg.

Äntligen fredag. Jag har varit inställd på en fredag redan igår och blev besviken är jag mitt upp i fredagsmysplanerandet insåg att det bara var onsdag.

Nu återstår bara en svenskalektion och sedan börjar helgen. Underbar, fina, eftelängtade helg. Imorgon är det 1-års kalas för världens underbaraste unge, allas vår älskade Wilma. På söndag har jag och Elin en fin dag i Göteborg planerad. Jag ser fram emot ett par fin klädfynd. Det var ett tag sedan.

Nu börjar vi om tre minuter så jag får sluta. Kram

Sakta jag gå igenom stan

Vilken fullkomligt fin avslutning på en annars rätt dåsig och tröttsam dag.
Jag satt kvar vid datorn tills alla andra gått och bestämde mig sedan för att gå istället för att ta bussen till stationen. Så jag traskade iväg i solskenet. Jag gjorde några lama försök att sakta ner farten men underligt nog gick jag ifatt alla andra på trottoaren ändå.

Luften var sval och varm på samma gång. Alldeles lagom att gå i t-shirt och gosig halsduk. Solen strålade ner bland träden och husen i stan. Ljuset landade mjukt på kullerstenarna där jag gick. Jag var ensam, stark och lugn. Charles Trenet sjöng på franska för mig och allt var underbart. Alingsås var vackert, vädret var vackert, jag var vacker. Allt var fullkomligt ett tag.

Jag är så glad över min rosa tröja med fjärilar och blommor på.
Jag är så glad över mina ljusblå skor som sitter perfekt på fötterna.
Jag är så glad för ibland när jag stödjer huvudet i händerna känner jag den söta och blommiga doften från parfymen jag fick av Clara för en vecka sedan.
Jag är så glad för vädret.
Jag är så glad för att jag har en låda med björnbär i och ikväll ska jag använda några av dem som fyllning i min smulpaj.

Fågelskådning

I Söndags vaknade jag och såg Elin ligga i min soffa i andra änden av rummet. Hon hade följt med mig hem efter Skatevibration och filmkvällen som blev på lördagen. Hon och jag hade en flumm morgon och dansade runt lite i huset innan jag följde henne till tåget. När jag kom hem fixade jag och pappa snabbt kaffe och fika. Sen bar det av till Rödene flygfält för att förhoppningsvis se en svart rödstjärt. En fågel alltså. Vi mötte några proffs som precis skulle åka och pappa blev vipps medlem i någon sms-tjänst så han är en av de första som får veta om en fågel blivit skådad. Han var så glad över detta så.

Det tog inte lång tid innan vi blev kaffesugna så vi satte oss i bergväggen och tinade bullarna i solen. Ett gäng svalor flög över huvudena på oss och jagade insekter. De var som små misiler i luften där de for förbi fram.

Efter kaffet ställde sig pappa och skådade igen. Jag å andra sidan la mig ner på en liten filt och söp in den underbara solen som bara värmde mer och mer.Tillslut tröttnade jag på att bara ligga ner så jag kleva iväg för att ta lite kort på det jag kunde hitta.

En fluga. För er som är extremt obildade och inte förstår det.

En björk som jag tyckte var vacker. Björken ÄR faktiskt ett ovanligt vackert träd. De härliga kontrasterna av svart och vitt i stammen prydd med en sirlande krona av gröna små löv som skriker sommar i vinden.

Spännd gånger 2

Jag är sjukt spänd i höger axel och smärtan strålar upp runt örat. Jag tror att det är skrivkramp av något slag. Pappa masserade mig lite och vi funderade på om det möjligtvis var hans kall i livet. Han har ju lärt upp sig själv med hjälpa av böcker och kan faktiskt en hel del. Sen kom vi osökt in på pappas konstiga muskelreumatism eller vad det nu är han har. Vi stod där raklånga mitt i huset och pratade hållning.

Nu känner jag att värken börjar komma tillbaka. Jag hoppas att jag glömmer av den under dagen som skall tillbringas i skateparken där mina vänner har ordnat sitt skateevent : Skate Vibration.
Jag är sjukt imponerad av dem alla och det ska bli jättekul å se hur det går under dagen. Jag ska stanna tills sent sent ikväll.

Igår skrattade jag massvis med min Elin. Tex när hon låg på golvet med händerna uppdragna till bröstet, hakan nerborrad i halsen och tok-skrattade som en ekorre. Helt sjukt kul!

röd morgon

Tidig, 4-gradig morgon i Timmervik.

Frisk kvällsluft med en vän.

Jag och Clara har suttit nere vid Bergsjödal på en filt i ungefär en timme och pratat om utlandsresor, italiensk mat, bröllop, vår vackra prinsessa och politik.
Det blir alltid så intressanta diskussioner med Clara och det är som att jag lyfts upp till en helt annan nivå med henne. Det är härligt och fängslande. Det är så tryggt och skönt att vi har ett så långt förflutet tillsamman. Tex kan Clara säga: Du är vell typ eller känner vell typ.... och sen beskriver hon mig på pricken. Hon känner mig nästan bättre än jag själv gör och hon har koll på nästan allt i mitt liv. ÅH va jag beundrar henne för det.

morgon

Mina naglar är isblå och matchar gradantalen i mina fingrar. Varför är det så förbaskat kallt!

Jag har inte på mig det jag ville idag. Jag ville vara blommig, röd och flygande. Nu är jag svart, blå och strikt. Tokigt.