Egentligen helt orelevant men...

På tåget hem idag satt jag och läste tidningen med Emma. Mitt emot oss satt Mika och Emila. Hon skulle hem till Emma och de var allihopa på fint, härligt humör. Jag älskar sådana tågturer. När man egentligen vill åka vidare men man måste gå av i VB.

Emilia drog upp det gamla ämnet ostkväll och att vi skulle ha det hos mig. Jag är inte lika rädd för det längre. Ända sedan Elin kom hem till mig och älskade mitt hus (om jag inte fattade det fel) så har jag sakta börjat acceptera hur det ser ut. Det är inte det att jag inte tycker om mitt hem för det gör jag. Jag älskar det och skulle aldrig vilja bo någon annan stanns men det är annorlunda mot andras hem. Det är öppet, tyst och fullt med dammiga saker överallt.

När jag kommer hem till andra tycker jag alltid, alltid att det är hemtrevligt kvitta vem det är som bor där. Jag tror i alla fall det. Jag har nog aldrig upplevt något annat. Inget är det andra likt men men kan på något sätt se att den personen bor där. Det reflekteras i deras utseende och beteende.

Oftast är husen stora och relativt nyrenoverade eller också är det massvis härligt stök överallt och man kan se rester från frukosten i köket, klädkataloger på bordet och en hög av jackor och skor i hallen. Här är det någonstans mitt i mellan. Det är ett ganska stort hus som inte renoverats sen det byggdes och alla saker är tryckta upp mot väggarna.

Jag accepterar allas hus utan att tveka. Det finns inte en tanke på att det är "fel". Hur kan det vara fel? Det finns inga hus där folk bor som är fel.
Jag undrar bara hur folk uppfattar mitt hus, mitt hem, min verklighet. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att ta hem vänner. Egentligen har jag ingen anledning att känna så men det är sån jag är. Jag vill att alla ska må bra och att de inte ska känna sig obekväma. Jag vill hjälpa dem fly undan pinsamma tystnader och pinsamma möten. Jag vet hur det är och vill inte låta det drabba dem om jag kan hindra det och jag vill för allt i världen inte vara orsaken till det. Nej fy.

Vad detta har med bilderna att göra vet jag inte riktigt. Jag tycker om dem bara. De ser faktiskt mysiga ut och visar en fin sida av mitt och pappas hem. Ugnsbakad falukorv med äpple, tomat och gräslök, potatismos och kokt broccoli. Serverat på porslinet jag vuxit upp med. Som inte är något annat än kök, mat och hemma för mig. Varken vackra eller fula. Vardag. Sen en matlåda till min far... bara det.

Så om det blir ostkväll hos mig sitter vi vid "matsalsbordet" (ett stort mörkt bord som fått sin plats där det gapade tomt efter en soffgrupp). Vi dricker ur mina vardagsglas och äter på min vardagstallrikar. Kylskåpet och frysen i köket är inte av samma märke men varför måste det vara det. Soffan är söndersutten och sliten som bara den. Vi har ingen smal TV men en liten i köket. Vårt köksbort är anpassat för två människor och inte fyra som det ursprungligen är gjort för. Vi behöver inte mer, jag om min pappa. Ni får ta det som det är och jag ska försöka tillåta det. Kram<3