Höstfärger

På texten var uppgiften att hitta tre texter i en kategori, läsa och jämföra dem. "Nu får jobba två och två" sa Lars och jag kände genast Elins hand trycka min högra axel. Vi var två.
Vi gick till biblioteket i stan för att där låna några tidningar. Vi hade inte riktigt bestämt vår kategori än men det skulle så småningom lösa sig tänke vi.
Med fyra tunga tidningar i våra väskor styrde vi sedan stegen mot gårdscafét. Varför inte plugga i en behaglig och smakfull miljö om man så kan, tänke vi.
Jag åt en vanilj- och päronmuffins som var en aningens grön och lite hård men trots allt god. Jag försökte skaka bort tanken på att päronsmaken kom från aromer.
Elin tog bara en latte eftersom hon och Eric skulle fika i Gräfsnäs senare.

Vi tog varsin tidning och kollade innehållet. Vi valde snabbt att jämföra personporträtt och började läsa varsitt Vi antäcknade och funderade över texterna. När vi läst två texter var började vi diskutera. Jag tänkte flera gånger att: Åh va kul det är att bolla idéer med Elin. Det är så skönt när man kan säga som man tycker (även om vi oftast tycker likadant). Jag sa det aldrig eftersom jag var rädd för att spräcka bubblan vi befann oss i. Vi fick gjort mycket och skrivit ner många kloka tankar och idéer. Vi lämnade värmen i cafét 14:43, si sådär.


Så fort jag kom hem slängde jag av mig väskan, tråcklade fram kameran och vände ut genom dörren igen. När jag ska ut och fota är det största problemet att veta vart jag ska gå. Det känns som om jag har avverkat hela VB. Jag har tar kort på samma löv varje gång, typ.
Idag svängde jag höger vid bron och gick mot skogen. På vägen fastnade jag i ett snår med ormbunkar. Jag kan stå och ta närbilder på sådana i flera minuter och böja ryggen ur led på kuppen.

Skogen var en besvikelse. Eller mina kunskaper när det gäller att fånga miljön gjorde det till en flopp. Istället gick jag ut på asfalten igen. Sen vandrade jag utan mål ett tag tills jag kom till skolan. Där gick jag in och slogs av högsta graden av nostalgi.
Allting är så litet. Skrymslerna där man kunde gömma sig är nu för trånga. Gräsmattor som innan tar fem steg att ta sig över går nu på tre. Träden står närmare varandra. Dörrarna är mindre. Jag har blivit en jätte.

Det kan hända att det nybyggda dagiset vid vägen är bra för många barn och deras föräldrar men åh vad det skriker i mig när jag ser det. Det skriker, vrålar, svär och gråter i hela mig. Vår stora ihåliga buske som på våren och sommaren var fylld av tusentals vita blommor, är borta, jämnad med marken. Aldrig mer kan man klättra upp i den högra delen av busken och aldrig mer kan man luta sig tillbaka mot grenen som var formad som en säng, i den högra delen.
Jag visste inte om jag ville gråta över det när jag stod lutad mot det gröna hönsnäts-staketet. När jag såg trappen upp till Antons gamla tomt sa jag högt för mig själv "Vi växte upp så fort" och det högg till i magen. Jag behöver nog gå dit med någon annan och minnas ihop.