Jag är en lyckans ost och här är min lista

Livet har varit så fasligt fint nu det senaste. Alla har tid för en och man gör bra saker för man måste passa på innan vi åker. Man unnar sig och man tar det som är lite bättre, bara för att. Det är kanske så det brukar vara under den sista tiden på sommarlovet. Sanningen och vardagen nalkas och man skyndar för att hinna med allt.

För att nämna några fina saker som hänt mig tänkte jag göra en liten kort lista.

Jag var i Värmland med Pyttan och hennes föräldrar. Det var riktig semester där allt vi gjorde var att äta, se på utsikten och prata under filtar. Där badade vi även i Glafsfjorden och det innebar mitt första bad utomhus på över ett år!

Way out west, så klart!

Att dansa. Vi har dansat och dansat och dansat! Det är något av det bästa man kan göra. Glädje ut i fingertopparna och takten i tårna. Ner med huvudet, sväng med håret, höften. Måla musiken med händerna. Sväva.

Känslosamma hejdå. Även om det blev tårar och kvävda tjut in i nyfärgat hår, så var det fint. Det var strömmande kärlek mitt på gatan och starka ord och händer som höll om ett randigt ansikte. Elin åkte till Frankrike i onsdags för att jobba som Au Pair även hon. Det är så grymt starkt och modigt av henne att åka. Jag har inte pratat med henne på riktigt än men jag tror att hon har kommit till rätta någorlunda i alla fall.

Pizza på Cyrano men öl och chokladsufflé till efterrätt. Fem flickor som beskriver varandra med maträtter, planerar tant-kollektiv och fotar omslag i den vulgärt vackra kvällssolen. Nostalgi och "första-gången-vi-träffades"-samtal. Kaffe på en altan och kramar från föräldrar som inte är mina. Omtanke och hoppfulla blickar.

Kramar ajö...

Att träffa Elin Hoffman en gång till fast på jobbet och då få säga hejdå igen. Denna gången utan kram.

Äppel- och Kanelshotts i en varm lägenhet. Förfest och ett vimlande varmt Göteborg. Sticky. Mer dans. Mer svett. Mer glädje.

Att slänga armen om axlarna på en total främling och förklara för honom att han är jävligt snygg, bara så han vet det. Att höra att det behövs fler som jag själv och ett handslag. Tack. Tack och hej. Nu går jag ut i natten.

Att faktiskt slippa rädsla och ångest. Panik som lätt går över.

Att vara två om det här.

Att folk gör lite vad som för att träffa mig och att de är snälla nog att varken påpeka eller klaga på att jag kommer vara borta så länge. Att de istället peppar mig och är stolta. Bokar hotell och flyg istället för att gråta.

Den lilla, lilla vetskapen om att jag faktiskt bara är några dagar ifrån ett av mitt livs största äventyr...