Om två dagar är det den där dagen då jag åker

Det är så konstigt att inte vara rädd för det här. Troligtvis och närmast självklart, är jag nervös till viss del. Det är oundvikligt. Ändå är det faktum att jag inte har konstant magknip, inte sover dåligt eller inte ens ojjar mig, ganska skrämmande. Det är som att jag känner fel. Jag borde vara helt stirrig och gråtig och sorgsen. Jag inbillar mig delvis att jag har glömt av att stressa och oroa mig och att jag sedan, när det bara är ett halvt dygn kvar, kommer inse detta. Då kommer allt komma på samma gång och jag får ett nervsammanbrott. DET oroar mig. Inte resan, utan det. 

Jag tror att jag förväntar mig att känna allt det dåliga, eftersom jag kanske fortfarande tror att jag är en sådan människa. En som inte vågar och inte gör. En som backar undan istället för att satsa. Jag har så länge jag känt mig själv, ältat allt som händer mig eller som kommer att hända. Jag tvekar och jag överväger alla tänkbara slutskeden. Tanken på att jag skulle vara av med det där, den där oron, den finns inte. Jag är så övertygad om att det är så jag är, att jag inte kan se någon annan möjlighet. 

Troligtvis har jag inte fattat det än. Jag har ingen blekaste aning. Ingen ”blekfet” som Frida säger. Frida. Hon som ska med mig. Hon som räddar mig. Hon som är min skyddsmantel och troligtvis orsaken till att oron inte når mig. Vetskapen om att hon finns med i stort sett hela vägen är en större säkerhet än något annat.

En annan trygghet i allt det här är att jag inte är ensam. Frida åker som sagt med mig, men det finns folk som klarar det själva. Elin. Hon är i Frankrike nu. Hon åkte utan någon Frida, till ett land vars språk hon inte behärskar. Hon är modig. En av de modigaste människorna jag känner. Kan hon, så kan jag.

Det var svårt för Elin att säga hejdå. Hon såg det nog som slutet. Eller i alla fall slutet på mycket. Jag misslyckas även med den sorgen. Jag siktade in mig på att vara nostalgisk och sentimental igår när det var den sista kvällen men många av mina vänner. Inte en droppe föll och det blev få långa, hårda kramar. Jag kan inte greppa mängden av ett år. Det finns inte för mig. Jag vet inte hur jag tänker eller vad jag tror, men att jag ska stanna i ett år i ett annat land, borta från alla, det kan jag inte förstå. Inte heller gråta över.

Dessutom är jag inte borta från alla. De flesta av mina allra bästa människor i hela mitt hittills förträffliga liv, planerar att flytta till exakt samma land som jag och bo vid precis den stad jag själv skall förhålla mig kring. London. Jag vet att de kommer och jag vet därför att tiden inte kommer kännas som en evighet. Jag tror snarare att tiden inte kommer räcka till. Ett år blir kanske bara några få månader i Londons hätska tempo. 

På något underligt, märkligt, otippat vis, är jag nästan enbart spänd och förväntansfull inför det här. Så länge jag inte börjar analysera hur mina dagar kommer att se ut eller hur allt skulle, möjligtvis, kanske gå fel, så kommer jag inte veta svaret förrän jag står framför det. Kanske, passar det mig utmärkt, konstigt nog.