Att klappa en katt

Igår, måndag, var jag med Emma hos hennes pianolärare Adam. Adam och hans familj bor ungefär tre minuters promenad ifrån vårt hus så det är toppen. Deras hus, eller de rum jag sett, är mysigt stökiga, familjära och underligt nog väldigt lugnande. Det är skönt att inse att folk har det stökigt och lever med det. Det lilla godkännandet att man kan låta saker vara ett tag och inte bry sig. Låta saker försvinna i mängden om man så vill.

Adam är supertrevlig och säger alltid mitt namn. "Thank you Moa". "See you next week Moa". Konstigt nog blir jag smickrad av detta. Som om jag blivit inbjuden i samhället och uppmärksammad. Att jag där inte är "den nya nannyn" eller något i den stilen, som jag kanske uppfattas som på skolgården. Varje gång jag har ett kort meningsutbyte med mammorna runt skolan känns det som om jag tagit ett litet steg längre in i den lilla samhörighet som skolgårdens mammor utgör.

Adam har dessutom katter, var av en katt befann sig i pianorummet i måndags. Den hette Sylvester, om jag inte minns fel och hade lång, tät, svart päls och ett litet huvud. "Oh, cat!" utbrast jag när jag kom in. "Yes" svarade Adam men blev sen lite nervös. "Do you mind the cat" frågade han. "Oh no! Not at all!" sa jag och slängde allt jag hade på den låga soffan och dök ner på golvet med katten. Det var så himla fint att känna kattens päls och kropp mot handen och att se hur han blundade och njöt medan jag kliade honom på ena kinden. Det var så bekant och så tryggt så jag blev nästan lite tårögd och ville sjunka in i min egna bubbla. Bara jag och katten. När Emma kom och skulle klappa blev jag nästan arg och ville skjuta undan henne. Hon förstod inte vikten i det ögonblicket. Förstod inte de kravlösa, tillfälliga vänskap som jag precis upplevde. Det var så skönt att känna det, så som man alltid gör med djur. De kan tycka om dig från första beröringen och ni behöver inte säga ett ord till varandra. Bara stryka dess päls och le.

Jag saknar min Kewin mer än jag trodde faktiskt. Att ha ett väsen, ett annat liv bredvid sig i soffan. Gå runt varandra utan att säga något men ändå vara tacksamma för varandras närhet. Tillgivenheten när hans örnklor spänns och slappnar av medan jag kliar honom på bröstet. Så skönt att slippa prata, slippa försöka göra sig förstådd och slippa tänka på hur man uppför sig. Bara klappa. Känna honom kurra mot mitt bröst.

Kewiiiiin.
Jag saknar dig.
Kram.