Jag vet inte om det är så bra att göra ett inlägg när man mår så här. När man inte riktigt bryr sig. Gråter, vill få ur sig allt.

Jah börjar tänka på alla som kommer läsa. Läsa om mig, istället för att...

De kommer läsa om mig. Är jag samma människa här? Jag undrar det...

Jag har alltid tyckt att man skriver bäst när man är ledsen, mår dåligt. Dåliga, hemska, sorgliga känslor är mäktiga. Det var ett tag då jag skrev väldigt mycket. Jag var övertygad om att dagboken jag fick av Clara på min 15 årsdag skulle ta slut snabbt. Det sprudlade ord ur mig. Jag var ledsen.

När vet man vem man är?

Hur blir man den man skall vara?

Jag vill gråta i någons famn. Utan krav, utan frågor. Bara gråta för att man behöver det ibland.

Alla måste vi gråta någon gång. Man kan inte gå runt och vara stark hela tiden. Någon gång måste man tömma sig. Gråta ut och släppa allt. Tillslut är man så full av ogråtna tårar att det bara brister. Vad som hälst kan få en att gråta då. Allt blir mycket allvarligare. Jag förstår inte hur vuxa människor kan klara sig utan att gråta, om dom nu gör de. Jag är säker på att de gråter precis som barn, precis som sorgsna ungdommar. Det är bara en fasad, denna starka förälder som inte skall oroa.

Jag har sett min pappa gråta en gång och vill aldrig göra det igen. Det var fuktansvärt. Det fanns inte i min värld. Men på något sätt var det fullkomligt normalt. Varför inte? Men som sagt, fruktansvärt. Mest för att se någon man älskar så mycket vara så ledsen. Fruktansvärt.

Just nu är jag ledsen för att jag inte har varit det på väldigt länge. Det är en bra grej om man tänker efter. Det är nästan på tiden att nåra tårar faller.

Jag tänker inte läsa igenom det här. Det kommer rakt från hjärtat nu. Stavfel och allt. Hela kittet får ni. Varsågoda.

// Moa Simone Ekman