Jeans, tempo, underbar ensamhet, falafel och lejonkungen

En ledig dag som jag ville ha för mig själv. Passande nog skulle pappa åka upp till Kinekulle och Christina så jag hade huset för mig själv. Inga planer, ingen att träffa. Bara jag, tiden och maten.

Jag åkte med pappa in till staden där han släppte av mig. Jag skulle gå och laga mina glasögon som tappat en av plastbitarna som sitter mot näsryggen. Jag klev rakt in i affären, gick fram till kassan, tog av mig glasögonen och sa; Jag skulle behöva hjälp med det här. Kvinnan bakom disken sa "Jaha", tog mina glasögon och gick in i ett rum bak i lokalen. Jag strosade runt bland bågarna och passade på att prova hur en fyrkantig, tjock båge skulle se ut med mitt röda läppstift. Efter några korta minuter kommer kvinnan ut igen med putsduken i högsta hand. Hon räcker över de fixade glasögonen och jag säger tack och frågar vad det kostar. "Ingenting" svarar hon. Toppen! tänker jag och skyndar ut igen, redo för nästa uppdrag.

Eller ja, först och främst måste jag stanna upp ute på gatan för att faktiskt komma ihåg vad det var jag skulle göra. Jag sa något litet till mig själv där på kullerstenen, skämdes och blev tyst. Kanske var det jeansjackans beskyddande identitet som gjorde mig lite extra självsäker, kanske är jag sån.

Jag kom på att det var något mer som behövde lagas, eller bytas. Mitt klockarband hade gått sönder precis innan jag åkte så det gick jag för att byta. In i affären. Hej hej till dig. Jag ska ha den här. Ingen tvekan, vilket är väldigt ovanligt när det gäller mig. Åter igen, det är något med en jeansjacka över ett skört, vitt linne som burits av en farmor.

Allt hade gått så otroligt smidigt att jag var tvungen att strosa lite, bara för att spendera tid i stan när jag ändå var där. Till slut tröttnade jag och gick till hemköp för att handla ingredienser till min middag. Det blev efter lite velande hit och dit, ingredienser till falafel.

Buss hem och regn som mötte mig i backen upp mot huset. En slapp väntan på kvällen i soffan. Magen kurrar, startsignal. Dags att mixa. Kikärtor, persilja, lök och vitlök. Morteln åker fram. Visst var det koriander i falefeln från Brick Lane... Jo. Spiskummin. Kanske lite paprikapulver. Typ....såååå mycket salt. En klunk vin. Så mixar vi.

Datorn står på bordet och musiken spelas i tomrummet av den behagliga ensamheten. Jag kan dansa hur jag vill. Sjunga fel. Byta låt. Prata med mig själv, som jag så gärna gör. Ett egg åker i men smeten blir för lös. Lite mjöl och så är vi redo. Olja i stekpannan, mycket. Ett försök till att fritera biffarna.

Resultatet; förvånande gott. Jag älskar att bli nöjd med det opretentiösa.