Det bubblar under huden.

Töntigt, men sant.
Nu, men datorn i knät, tillgänglig när som helst, känns det som om jag ska börja skriva mästerverk. Okej, mästerverk är kanske att ta i men... Det känns i alla fall som att möjligheten till att skriva utan krångel gör att spärren lossnat och att jag nu har flera månader med ord i mig som bara vill rinna ur fingrarna och bröstkorgen. Droppa ner på tangenterna. Sippra ut. Följt av en stor våg, en berättelse, som öppnar mina revben och häver sig ut, likt ett efterlängtat andetag. Tömmer mig och slår hårt mot skärmen. Landar som ord.

Konstigt nog har jag ord som kliar under huden, men ingen ide som binder samman dem. Jag behöver idéer. Konflikter. Historier.
Jag vill skriva noveller.
Nu. Nu med en gång.

Istället blev det detta. Det lättade lite på trycket. Nu buktar inte bröstet ut lika mycket längre.