ne, fy...kom hem

Jag vill ringa min mamma typ jämnt.
Jag vill ringa henne nu och fråga om råd om vad jag ska ha på mig imorgon. Jag vill berätta om den fina dagen jag haft med Elin

( Det såg ganska mörkt ut ett tag på morgonen när jag höll om en gråtande Elin. Jag tänkte att dagen var lite förlorad. Det är så jobbigt att se henne sådan. Ingenting hjälper riktigt och jag känner mig otillräcklig. Jag sökte lite stöd hos Alice och kände mig jätte liten. Sen löste allt upp sig på eftermiddagen. Erik räddade Elin ur sin plötsliga gråtattack och hon kunde le igen. Vi åkte hem till mig, åt mina baugetter som jag tror blev omtyckta. Jo det blev dem. Salladsfatet rensades och osten sjönk med en centimeter. That's Elin det. Vi skrattade vid köksordet genom kaffet, baugetten och naturkunskapen. Vi satt typ där i nästan tre timmar tror jag.)

Så fort jag kom hem idag och Elin stängde toalettdörren fick jag ett sug av att ringa mamma. Bara en snabbis, bara för att berätta vad som försegick. Jag skrek ut det i huset och Elin svarade; men gööör det då. Nej jag kan inte... A just det.
Sorg. Saknad.

Jag vill berätta för henne hur mycket jag tycker om mina shorts från Zara. Jag vill noggrant beskriva hur mycket jag älskar att gå runt i dem och strumpbyxor. Berätta hur pass mycket vän jag är med mina ben och hur mycket jag vill sprattla med dem.
Jag vill sitta och gunga i gungstolen framför spegeln och lyssna till henne när hon förstår mina beskrivningar, smickrar mig och kramar mig med fina ord.

Jag vill känna hennes sträva men ändå bommulsmjuka hår mot min kind när hon håller om mig. Jag vill höra hennes jämmer när hon tar mina kalla händer i sina och säger ; Men fy va kall du e tös!
Jag vill att hon exalterat skall visa mig något som hon tror jag kommer gilla. När hon behandlar mig som hennes bästaste vän.

Jag saknar dig mora mi. <3