Fleet Foxes

Stockholm var fantastiskt. Kallt, dimmigt, mörkt och fantastiskt.

Tågresan dit var självklart lång men mycket genomlidbar, om ni förstår vad jag menar. Jag och Pyttan pratade, lyssnade på musik, analyserade texter, åt macka och pratade lite till. När klockan blev 12 och det fortfarande var en timme kvar till Stockholm blev jag plötsligt väldigt trött. Solen som stog snett på himlen var på väg upp men i mina ögon var den på väg ner. Det kändes som att dagen var slut men att den samtidigt varit lång. En mycket udda känsla. Pyttan försäkrade mig om att det inte var så och att vi faktiskt hade flera timmar på oss i storstaden innan vi behövde dra oss mot Anexet.

När vi kommit av tåget och ut från centralstationen, började vi genast leta oss fram till vårt hostel. Vi blev glatt överraskade när vi till slut stod utanför och kunde kika in genom dörren. Inne i lobbyn var det fullt av gamla, slitna saker. En cykel på väggen, gamla resväskor i högar på golvet och kakfat på disken. Vi kollade på varandra med uppspärrade, exalterade ögon och ett brett leende på läpparna; vi hade hittat hem.

Den unga kvinnan vid disken var hur trevlig som helst och snart kunde vi öppna dörren till vårt egna lilla rum. Hela hostlet luktade hemtrevligt och man hörde folk kliva runt på undervåningen i bara tofflor, klirrandes med kastruller. Vi lämnade väskorna, bäddade sängarna och gav oss snabbt iväg för att hitta någon stans att äta. Vi tig oss till Särgelstorg och gick in på Wayne's Coffé. Där drack vi kaffe i gigantiska koppar och fikade/åt. Min kopp täckte hela ansiktet.

Med ny funnen energi stegade vi vidare mot Gamla stan. Där knallade vi runt bland husen ett tag, köpte tunnelbanebiljetter och åt lite mat innan vi kände att det var dags att ta sig till konserten. Kvällen var nu kall och vi var gruvligt tacksamma för den korta, nästintill obefintliga kön in i Anexet. Vi hängde av oss jackorna, gick på toa och satte oss i ledet med de andra förväntansfulla. På ovansidan av handen fick vi alla varsitt nummer. Jag blev 67, Pyttan var 68.

Insläpp. Vi går armkrok fram mot scenen. Tar plats snett till väntar om mitten, andra raden. Sikten nästan fri. Vi sätter oss ner. Väntar.
Som förband spelade en tjej med countryröst. Hon var mycket bra men lite stel. Inte mycket till mellansnack. Banden bestod av hennes pappa och hennes man. Ett mycket sött familjeföretag.
25 minuters paus igen. Väntan på stående fot. Olidligt.

Så börjar någon ropa, alla ropar, de kommer in på scenen. Smått försynta och kanske lite nervösa, kliver de fram till sina platser, tar sina gitarrer och kollar ut över havet av folk. 3500 personer som tjuter. Musiken börjar och allt är himmelskt. Vi sjunger, gungar och ler genom hela konsterten som varar i runt 1 ½ timme. Allt är så bra och vi är så himla glada. Det var mer än vi väntat oss, bättre än vi kunnat tro. Sångaren, Robin, stod ett antal gånger ensam på scenen med bara en gitarr och sin röst. Det måste varit det bäste jag hört någonsin. Magiskt.

För lite bilder på det hela kan ni kolla in Pyttans blogg. Superfina!

Efter konserten vandrade två glada själar genom Stockholm, tog en öl på en pubb i gamla stan och skrattade hela vägen hem till hostlet där vi somnade snabbt, uttröttade av en lång, lycklig dag.