Det är läskigt att leva i nuet.

Det blir alltid tomt i mitt huvud när jag sätter mig här för att skriva. På kvällarna, när jag släcker lampan, yr ideer och kloka ord. Nu. Inget.

Jag funderade på att skriva en text om svårigheten med nuet. Det var en tanke jag hade med att vi har svårt för att se på nuet med en glad inställning. Det är lättare att i så fall se bakåt eller framåt.

Vi brukar alla bli lite nostalgiska ibland. Drömma oss tillbaka till lyckliga dagar och minnen. Även det som då var svårt går att göra positivt. Man lärde sig något och nu när det är över kan man till och med vara tacksam.

Nästan alltid sitter jag med kompisar och drömmer om framtiden, som egentligen är ganska skrämmande. Ändå ignorerar vi ofta det och pratar på om egna lägenheter, länder vi ska resa till, saker vi ska köpa, folk vi ska träffa. Hoppet finns där och det är starkt. Nu har dock ångesten smugit sig in även där. Frågor om vart man ska plugga, vad man ska bli och hur man skall klara sig, börjar cirkulera. Det slutar ofta med att man viftar bort det eftersom det är för jobbigt.

Kanske har framtidsdrömmarna och den lyckliga fristad de skänker, blivit hotade eftersom en avgörande del av vår framtid har blivit aktuell. Det är nu vi ska välja vår framtid. I stora, dramatiska drag i alla fall. Nuet är skrämmande. Det är verkligt och det sker utan att man kan göra något åt det. Vi har inget val. Det går vidare ändå. Just därför är det svårt att prata om. Det finns ingen tidsskillnad emellan tanke och handling.

Tiden agerar som en slags vaddering. Den läker sår från förr och förminskar svårigheterna med framtidens planer. I nuet har vi inget skyddsnät som det. Det vi säger ska bli av eller inte. Vi kan inte skylla på att det var länge sedan eller att vi var unga då och inte vist vad vi sa. Inte heller kan vi hoppa förbi det onda och se på det från avstånd.

Detta var min tanke. Att vi allt för ofta undviker nuet genom att prata om det som är långt bort.