Det är Sigur Ros som spelar och jag kan inte hjälpa att hjärtat skriker, gråter, kvävs men ler.

Han är en karaktär i min egen Hauruki Morakami-bok. Vacker, egen, underlig, poetisk, instängd, gömd och outgrundlig. Ingen har greppet om honom. Vet vem han egentligen är. Vad han egentligen känner. Om sig själv, om djupa saker, om sin familj, om mina ord. Mig.

Han talar igenom musiken. Jag vill tro det.
Han är den han spelar. Det är så han känner och det är så han vill vara men inte vågar bli. Inte vågar visa. Det förtrollar mig. Gör mig knäsvag och yr. Varför. Mot min vilja. Varför.

I sköra stunder, bräckliga, utsatta stunder kan jag falla i timmar. Dagar. Veckor. År. Han jag någonsin slutat falla för honom. Kanske svävar jag för honom. Når aldrig någon botten, aldrig någon kant. Jag får inget grepp. Inget grepp om honom och hans hand som håller mig. Håller han mig? Hur, när? Jag ser det inte. Kan inte känna den men är ändå fast. Vet han ens om det?

Han ropar på mig. Blinkar åt mitt håll. När jag går närmare springer han iväg. Efter en bit stannar han och ser på mig igen. Ropar, blinkar. Jag tittar bort men minns han ögon, hör hans rop. Utan att hjälpa det vrider jag på huvudet igen. Han ler. Det där leendet. Jag ler, och tror på honom. Tappar greppet om den lilla kant jag klamrat mig fast vid. Jag har precis hämtat andan och så ler han. slår undan mina händer och fötter. Jag tappar fästet och faller, igen. Andlöst och hjälplöst. Jag går mot honom. Hans leende försvinner och hans ögon blir rädda. Han vänder sig om igen och springer. Bort, bort. Han stannar på säkert avstånd och vänder sig om. Han ler.