Nu spelar han mot fönstret. Hjälp mig ut.

Det sitter en liten insekt på mitt skrivbord. Jag tänkte vifta bort honom som man alltid gör, men stannade mitt i rörelsen, åkte bakåt med stolen, lutade mig ner och såg på honom, nära. Han är blå och grå och helt ny för mig. Jag blåser lätt på honom för att se om han fäller ut några vingar. Det gör han inte, istället vrider han sig bort från vinddraget. Han går mot tangentbordet och försöker klättra upp men halkar ständigt ner. Han kämpar ett tag men ger upp och börjar istället vandra längs med bordet. Fram och tillbaka, upp och ner. Jag börjar se honom som en liten kamrat. Funderar på hur man bäst skall plocka upp honom och bära honom utan att han blir livrädd. Sakta börjar han få en personlighet. Sakta lär jag känna honom. Och så plötsligt slår han ut två kolsvarta vingar och flyger iväg.