Tre trötta dagar och äppelblom

Det sved lite i mitt samvete när jag såg att äppelträdet står i full blom utanför fönstret, bakom datorn. Det känns som om jag inte varit närvarande. Så fort jag kommit hem de senaste dagarna har målet vara att ta sig upp för trappan, möjligtvis orka packa upp väskan, motvilligt matat en skrikande Kewin och sedan hasa mig fram till soffan för att där tungt dunsa ner bland kuddarna och stanna där.

I måndags var jag verkligen trött, efter filmandet. Jag var hungrig men orkade inte äta något utan gick och la mig så fort jag kunde.

I tisdags var det nästan likadant, efter att vi spenderat hela dagen ute i solen. Vi hade fotomaraton i skolan och vi gick runt i Alingsås från ungefär 8:30 till 14:45. Solbrända och orkeslösa Trots tröttheten tränade jag lite snabbt. Jag somnade halv 9 den kvällen. Död.

Igår var det nog lite bättre. Dock fick åskan mig att drunkna i soffans mjuka kuddar och huvudet drog ner mig till golvet hela tiden. Jag och pappa satt i soffan hela kvällen. Jag gäspande och han sömnigt blinkande.

Idag då, är jag faktiskt inte alls så trött. Nog är jag matt men så blir det om man tränat. Dessutom tror jag att jag på något vis inte längre gör mig själv trött. I måndags VAR jag trött och troligtvis i tisdags med men igår trodde jag nog bara att jag var det. Jag hade känt hur skönt det var att vara helt kraftlös i kroppen och totalt utmattad i hela huvudet. När så var fallet, kunde man på något vis acceptera att man inte gjorde något. Det var tillåtet och acceptabelt. För mig själv. Jag tillät mig själv göra just ingenting och det med gott samvete. Så igår försökte jag lura mig själv till att vara matt igen. Lura mig själv att göra inget.

Viljan jag känner och kraften som återtagit mina lemmar kommer nog en del ifrån dagens oväntade möte med ett kärt förflutet. Pappa släppte av mig vis stationen i VB så att jag skulle kunna cykla hem min cykel. Då står Amanda, Lotta och Robert vid perrongens slut och vinkar mot mig i bilen. Jag går mot dem och de första de säger är att jag är fin idag. Vi ler allihop jättestort och kramas. Både Amanda och Lotta är väldigt uppspelta och glada och vi står där och pratar ett bra tag. Pratar om förgånget och sådan som snart kommer. Vår lilla återträff med VB-klassen.

Vi skrattar och pratar strunt och allt känns fullkomligt självklart. Jag känner mig mer trygg i mig själv än vad jag gjort på väldigt länge. Som om jag till det yttersta vet vad jag håller på med, vad jag vill visa och vem jag är. Där, men dom. Där vet jag. Deras bemötande gör mig övertygad.

Efter ett tag kommer ett tåg och ur det kliver vår allas kära Clara. Kramen är varm och mjuk, som alltid. Hon säger att jag är fin idag. Kanske är jag fin idag. Hon är sig själv till det yttersta och jag blir så glad av att se henne. Det känns med en gång som om tiden inte har rört sig ett dugg och vi är lika självklara för varandra som alltid. Det är så tryggt att ha det.

Vi står då och planerar återträffen ett tag innan jag bestämmer mig för att cykla hem i hisnande fart. Dels för att det är kall, dels för att jag är hungrig och det är jag som lagar maten. Fortfarande med ett lite yrt huvud efter cykelturen ställer jag mig och delar kycklingen till såsen. Och vilken sås där sen! Det blev Sivs UNDERBARA kyckling med massa champinjoner och grädde och tagliatelle till det. VRÅLGOD om jag får skryta lite. Det är ju faktiskt hennes recept så det är lika mycket en hyllning till henne.