Barndomsminne

Jag är förvånansvärt glad efter att ha haft en så tråkig och lång dag på jobbet. Jag går inte in mer på det. Det jag istället ville skriva om var detta:

När jag trampar fram på min cykel i den svala kvällen, trött i hela kroppen men glad i sinnet, får jag uppleva en sådan där härlig flasch-back från barndomen. Över vägen hoppar en liten, liten groda som jag blir tvungen att styra undan för. Ni vet, sådana där nya grodor som bara är två cm långa. Den lilla krabaten hoppade säkert fem gånger sin egen längd, upp i luften och tog sig i säkerhet på andra sidan gatan.

När jag var liten brukade jag, Mamma, Oscar, Maggan och ibland även deras gamla hund Alfons, gå ut på promenader med syftet att leta rätt på dessa små hoppetossar. Det var som en tradition. Precis som att man går ut och plockar kantareller och blåbär på höstkvisten, gick vi ut och plockade grodbäbisar på sensommaren.

Vi gick på grusvägarna i Västra Bodarna och sökte med blicken utefter vägkanten. Ibland tog det rasande lång tid men tillslut såg man en liten mörkbrun klick bland de grå småstenarna. Så tjöt man, skyndade sig fram och plockade upp den lilla grodan i sina händer. Första gången var det lite läskigt och slemmigt. De små, små kalla fötterna kändes overkliga mot handflatan. För att den lilla krabaten inte skulle hoppa ur handen, ut i tomma intet och ett långt fall ner mot marken, kupade man den andra handen över som en beskyddande bur. Det rusade i hela kroppen när man kände hur han hoppade och levde där inne i mörkret.

Efter ett tag hade man blivit lite modigare och vågade ta tag i dem. Försiktigt nypa fingrarna rund den lilla kroppen. Då kunde man vända på dem och kittla dem på den bleka magen som snabbt reste sig och sjönk i takt med den stressade andningen.

Jag minns inte om jag döpte dem. I alla fall höll jag fast i en några meter fram. Granskade det lilla ansiktet och såg in i de stinna, kolsvarta ögonen. Jag log men jag tror knappast att den lilla grodan uppskattade min beundran. Efter några meter släppte jag ner den och såg den hoppa iväg. Så var man nöjd. För en stund. Snart började jakten efter en ny liten kompis.



Så var det i alla fall. Den lilla groda jag cyklade förbi idag såg precis ut som den jag klappade på magen när jag var barn. Under resten av cykelturen såg jag säkert fem småttingar till. Alla identiska med min barndomsgroda. Jag log hela vägen hem och kunde knappt bärga mig till att få berätta det för Oscar. Dock var hand reaktion en aning mildare än jag hoppats. Kanske var grodpromenaderna inte lite heliga för honom som för mig. Eller ne... Han var nog bara trött.