Ängslig

Kvällspanik? Vad är det som gror i mig...

Det känns hela tiden som att det är något jag glömt, något som snart är försent. Tiden rinner ut. Men vad?

Imorgon skall jag, Alice och Elin intervjua en kille från GB. Det är första gången någonsin för oss att filma utanför media men stativ, mikrofon med tillhörande bom och en reflexskärm(?). Jag skall intervjua. Tydligen. Det känns lite jobbigt. Det känns som ett stort ansvar. Det kanske är lika viktigt som filmandet och att hålla micken men jag oroar mig i alla fall.
Hur gör vi med glassen, kommer den att smälta, vartifrån skiner solen, skiner solen över huvud taget, vad skall vi placera honom, hur skall vi filma, vad skall jag säga. Ständigt ur frågorna bak i huvudet.

Elin och Alice förstår inte varför jag är så nervös. Jag förstår inte varför dom inte är det.
Så är det.
så är det...


Jag saknar min mamma något enorm. Jag har tänkt på det då och så under dagen. Jag saknar tiden på GA. Fredagarna som bestod av nästan fyra timmars lektionstid med Nina. (Underbara Nina). När vi tillslut slutade lättade hjärtat och axlarna. På den tiden ville man verkligen hem. Bort från skolan.
Fredagar som ofta innebar en lång bussfärd till mamma. Jag satt och skrev poesi hela vägen i bussen och lyssnade på Bright Eyes. När jag väl kom fram var alla tankar om skolveckan borta och istället står mamma där och ler.