Gääääääsp...

Det skulle blivit en härlig, lång sovmorgon men varför ska allting gå som planerat?

Igår kväll somnade jag ganska smärtfritt utan att behöva vrida och vända på mig i några timmar som det alltid blir på söndagskvällarna. Så är det nog för de flesta. Jag vakande och märkte hur ljust det var ute, kollade på klockan och såg att den bara var halv 4. Massa tid kvar att sova, skönt.

En halvtimme går och jag kan inte somna, klarvaken.
Jag lägger mig och läser Twilight i ljuset från fönstret, försöker sova lite till. När jag hör pappas väckarklocka ringa tänker jag att det är lika bra att gå upp. När pappa kommer ut till köket säger han förvånat:
"Hade inte du sovmorgon till halv 1 idag?"
"Mjo..." svarar jag och startar mixern. Dränker köket med det elektriska dånet.


Klokan är halv 8 och pappa har åkt till jobbet för ett tag sen. Jag har diskat och läser nu bok igen i soffan. Kewin kliver på mitt huvud när han ska ner från fönstret och upp i mitt knä. Jag lägger ifrån mig boken och gör plats åt honom. Vi lägger oss i soffan. Jag i min rosa morgonrock och han på mig. En stor, tung, varm klumpeduns som kurrar. Vi somnar i soffan tillsammans.
Tack för tuppluren Kewin.