Motigt, men vi är positiva.

Idag är första gången, i alla fall i år, som jag på riktigt drabbats av tågförseningar. Jag hade gått runt i det vintriga, underbara Alingsås och inhandlat några julklappar i väntan på att pappa skulle ringa och plocka upp mig på vägen hem. Ingen pappa ringde så jag bestämde mig för att ta tåget. När jag kommer till stationen står där ett tåg med svarta rutor och frysande människor utanför på perrongen. Jag möter Ida som skall till Göteborg men lämnar henne, mot hennes vilja, för att ta bussen. Där träffar jag Erik som jag inte pratat ordentligt med på länge. En trevlig överraskning.

När jag satt mig tillrätta ringer pappa och berättar att han sitter i bilkö och inte kommer in till VB. Detta bådar ju inte gott för en bussfärd så jag går av för att istället ta tåget. Jag berättar detta för Erik som följer med mig lite motvilligt och skeptiskt. Jag säger åt honom att gå på igen om han vill det för jag vill inte vara anledningen till att han inte kommer hem. Han säger att han inte har bråttom.

När vi kliver ut på perrongen ser vi hur en stor folkmassa går mot perrong 1. Vi följer efter. Jag letar upp Ida och frågar henne vad som försigår. Hon berättar att tåget skall gå därifrån istället så vi väntar där med henne. Pappa ringer och frågar vart jag är. Han är hemma Bilkön släppte. Jag tittat ångerfullt på Erik. Han skrattar och säger arga saker på låtsas.

Vi tre väntar på tåget som snart kommer och alla stiger på. Vi pratar om hur tågvärden egentligen är kär i mig, om skolan, den gamla skolan GA som vi alla har gemensamt och så klart om tågförseningar.

Vi tvingar vänta på två tåg som skall passera eftersom bara ett spår används. Jag ursäktar mig för Erik ännu en gång men egentligen gör det inte så mycket. Hoppas jag. När tågchauffören till slut får klartecken för att åka säger han med glädje i rösten; "Resande till Göteborg, tag plats. Dörrarna stängs". Precis som när man vunnit och känner segern och tacksamhet.

Jag och Erik klev av i Västra Bodarna och vandrade i snön en bit innan hans pappa hämtade upp honom med bil.

Innan allt detta, satt jag på Viola med Elin i någon timme eller två och åt pekannötsmuffins och kaffe. Vi repeterade alla våra släktingars namn och pratade lite allmänt.
Vi var kalla efter att ha gått mot Tallhyddan efter simningen för att äta kladdkaka men de serverade bara lunch där så vi gick tillbaka.
Grejen med det hela var att vägen dit var slående vacker.
Alla träd, grenar, blad och blommor är helt täckta av frost. Taggiga på ena sidan, åt det hållet det blåst. Solen låg gömd bakom molnen och spred ett mjukt, dovt ljus över kolonilotterna. Det var betagande, fångande, rogivande och så, så vackert. Vi förbannade det faktum att vi inte alltid bär kameran med oss.

Hela dagen har gjort mig glad. Jag sprudlar och älskar att leva.
Tack<3