I drömmarna tar jag ut min sparade energi.

I natt drömde jag att jag var ute med Oscar och sprang.
I ena stunden var det grusväg och vi hade kortbyxor på oss båda två, i andra stunden var det tjugo centimeter snö och djupa bilspår. Plötsligt fick jag för mig att det var bäst om vi kröp på knä där i snön (fortfarande iförda kortbyxor om jag minns rätt). Jag kände inte av att det var kallt, men det var jobbigt. Sedan ställde jag mig upp och det blev sommar och grusväg igen. Då satte jag fart. Jag tog i från benmärgen och sköt iväg mig med en sån ofantlig kraft. Jag känner den fortfarande här där jag sitter nu. Jag var tvungen att hejda mig själv. Det bästa av allt var att det kändes som om jag aldrig skulle bli trött. Jag hade all styrka och ork i världen.



Efter nästan fyra dagar i mjukisbyxor och sjukbaciller tog jag mig en behövd och efterlängtad dusch. Jag tvättade håret noga och lät balsamet sitta i medan jag skrubbade mig länge, länge och med massa lödder. Det är så humla praktiskt att duscha när man är förkyld kom jag på, man glömmer av att man är snorig.

Imorgon ska jag till skolan. Det ska faktiskt bli skönt att vara bland folk igen.