Inte meningen att det skulle handla om det här men...

Cat Stevens började just spela på min fina Spotify-lista. Det triggade genast igång min skriv instinkt.

Några låtar, så som samtliga på Cat Stevens LP-skiva mamma köpte till mig på Vinden en gång för hon tyckte jag skulle ha den (som jag kommit att älska) eller soundtracket från Juno som jag fått av Clara, väcker vissa känslor och minnen. Jag får verkligen en klumpaktig känsla i magen, det suger till och fingrarna börjar klia. Som om de vill skriva något jag inte vet om.

Jag hade en period i mitt liv då jag var, djup.

En tid då jag satte mig på konstiga ställen för att skriva. Ofta i dörrkarmen till altandörren eller lite bakom blommpelaren vid burspråket, i hörnet av vardagsrummet. Jag levde i min mammas och pappas gamla skjortor och svarta strumpbyxor.

I skolan pågick då två stora projekt som jag gick in väldigt djupt för. Det ena var ett kärleksarbete vilket kom att bli en hel klagan över kärleken jag aldrig känt. Jag var väldigt stolt över det färdiga häftet och hade tack vare det grävt djupare än någonsin in i mig själv för svar. Jag skrev till och med i slutet att jag hade lärt känna mig själv bättre tack vare det.

Det andra var när vi skulle skriva om en författare. Nina, min underbara lärare, tipsade mig om Anna Gavalda. Hon sa att hennes skrivsätt påminde om mitt. Tänk att jag hade ett skrivsätt. Jag läste den tjockaste bok jag någonsin läst och genomförde den bästa redovisningen jag någonsin kunnat klara av. Jag var åter igen väldigt stolt. Jag hade tagit mig igenom arbetet och kommit fram med en ny syn på skrivandet och åter en ny syn på mig själv.

Jag hittade mig själv på många sätt under den perioden. Jag kände mig äntligen så där sofistikerad jag alltid velat vara. Jag skrev som jag aldrig skrivit förrut. Grävde bland mina känslor och förstod dem, för det mesta. Jag kom underfund med mig själv på något sätt.

Än går jag runt i skjortor och har några gånger kallats för sofistikerad. Det finns inget bättre än när man förstår att folk ser en som den man vill vara. Bekräftar att man är den man vill vara. Jag är den jag kämpat för att bli.

Jag kan säga det hur många gånger som hälst. Det slutar aldrig ha enorm betydelse för mig.

Jag gick till gymnasiet med inställningen att "bli den jag vill vara, inte den jag är".

Nu kan jag säga; Jag är den jag vill vara inte den jag var.