Saved from anxiety

Vi har precis avslutat vårt arrangerade klassmöte. Emilia tog tag i saken och samlade oss. Vi behöver henne för att ta oss någonstans.

Vi pratade om hur dåligt våra lärare beter sig, om hur dålig vår utbildning är, det fula bemötande vi får av dem, att vi känner oss förminskade, att ingen känner någon skaparlust, vi förtvinar. Folk skolkar för det finns ändå inget vettigt att göra i skolan. Vi får inte den information vi behöver om vad som försegår inuti den stora skolan. Vi till och med ber om strängare regler när det gäller deadline och lektionerna. Vi behöver bli puschade!

Emilia stod för orden, jag för bullarna. Hon hade skrivit ett papper där hon funderat ut ställen vi kan sälja in vår tidning Punkt på. Om vi lyckas kan vi säker tjäna en del pengar på det och själva tanken på att folk kan köpa våran tidning på Maxi är ju stor! Hon berömde oss alla för det fina jobb vi gjort med tidningen. Att vi alla är olika och att vi kompletterar varandra så himla bra. Vi blev alla varma i kroppen och log så att bullsmulorna trillade ner på borden framför oss.

Vi ska ordna ett möte med lärare och de föräldrar som kan komma. Där ska vi ta upp allt vi är missnöjda med och presentera våra tankar om hur vi skall kunna visa vår potential på olika sätt. Vi ska visa att vi kan mer. Det här kan bli bra. Kanske kan jag sluta gräma mig över att ha valt fel linje. Att jag har kastat bort mitt liv här framför datorn. Att jag saggat ner totalt och att jag får skrota mina framtidsdrömmar. Emilia gav mig hopp.

Hon är så ofantligt duktig och drivande. Hon är entreprenör ut i fingerspetsarna. Vad hon är tar sig för kommer hon lyckas. Jag sa det till henne och hon svarade, ödmjuk och god som hon är: " Ja asså, jag tror att alla i vår klass kan lyckas men...ah de får inte chansen."

Snälla, snälla. Ge denna människa det fantastiska liv hon förtjänar.