När halva min klass fördömer vår skola och linje i ett gemensamt sammanbrott kan jag inte hjälpa att få ångest. En fruktansvärd ångest. Ni vet det man känner när man ångrar sina beslut för andra gången. När man haft chansen att ställa allt till rätta men inte gjort det, funnit sig i att man gjort fel och gått vidare. När man senare får sin tvekan bekräftad av folk i närheten som känner likadant börjar man ohjälpligen tänka om. OM jag ändå valt rätt från första början. OM jag ändå varit modig nog att ta en risk. OM jag bara vågat chansa. OM... om...
För tillfället är mitt humör väldigt långt ner. Jag vill inte det så därför låter jag det inte synas. Istället kommer allt att välla ut på min stackars pappa som inte förtjänar det.
Jag borde kanske hänga upp boxningssäcken när jag kommer hem och slå ut all min irritation på den.
*viskar försiktigt* Du menar för att du borde ha läst Livsmedel istället?
SvaraRaderaKänner mig precis exakt likadan Moa. Precis Exakt på pricken.
SvaraRaderaJosefin: Japp exakt. Precis. Just därför. M hm. Jajjamen. Så är det. Men vad ska man göra?...
SvaraRaderaVad ska jag göra Josefin?
Hjälp.
Emilia: Jo jag anade detta. Det var lixom du som...påminde mig, så att säga :) Hur gör vi nu då?
SvaraRadera