Ännu en helg tar sin början

Ja, allt händer ju på helgen. Det är ju ganska logiskt. Denna helgen var dock något lite extra.
Fridas familj flög hit i torsdags och hon har umgåtts med dem hela tiden. Jag har hakat på dem en hel del, plus blivit inbjuden till storslagna kvällar.

Men vi börjar med torsdagen.
Jag och Frida har en väldigt fin vän som heter Elin Hoffman. Denna Elin har redan bott i England ett halvår (?) då hon pluggade i Richmond. Under den tiden bodde hon med en tjej som heter Karolina. Denna Karolina är åter igen i England, närmare bestämt bosatt i Chiswick! Det var ju fantastiskt tyckte vi och tog kontakt med henne.

Vi träffades för en kopp varm choklad på starbucks, som sedan ändrades till en öl på en pubb som sedan blev lite vin också. Vi satt och pratade länge, länge och frågade ut Karolina med våran "Get to know you-list". Världens bästa samtalslista. Det blev snart uppenbart att Karolina var precis som oss. Hon gillade konst, målar egna tavlor, älskar Mumford and Sons, dog lite när Frida berättade om mötet med Collin Firth och hon skrattar lika skrikigt och tantigt som jag.

Det är väldigt härligt att lära känna alla dessa nya människorna. Så småningom vill jag lära känna folk som inte pratar svenska men man kan ju ta det en bit i taget.

Sen kom fredagen.
Jag hade en seg dag men mötte till slut upp Frida och hennes familj på Gail's. De hade Chokladkakan med stort C. (Den är alltid slut annars, så Frida hade köpt en som jag fick dela med henne). Den var dock inte lika krämig och gojsig som jag hoppats, men GOD! Tydligen var det inget mjöl i. Istället massa choklad. Gott.

Vi gick runt lite i Chiswick med hennes familj innan jag lämnade dem för att gå och hämta Emma. Jag tog hand om henne fram tills att Kate kom hen (något försenad) och sedan skyndade jag iväg för att möta upp Karolina och Emmie. Karolina hoppade på min tunnelbana på vägen och Emmie stod och väntade -väldigt länge tack vare att jag kom hemifrån så sent- på stationen Liverpool Street. Vi åt pizza och drack vin på Pizzaexpress innan det var dags att möta upp Linnea ch Cicci (vet inte hur hon stavar dock). Det skulle dansas på klubb denna kvällen!!

Tyvärr hade Karolina planer för lördagen och kunde inte vara ute för sent så hon åkte hem efter pizzan. Det var nog smart eftersom resan hem skulle ta nästan en timme. Vi andra tog buss som tog evigheter och började leta efter "White-room". Ingen visste vart det var, inte precis i alla fall. Jag och Emmie gick till vad såg ut som en bar för att fråga vakterna utanför då Emmie ser att det ju står klubbens namn på skylten utanför. Skillnaden var bara att det inte låg i lokalen White-room utan i Waiting Room.

Det var i en liten källare so inte var större än ett vardagsrum. När vi kom var det ganska glest med folk men efter ett tag, ja nästan efter vårt första toalettbesök, var det nästan fullt på dansgolvet. Killen som hade klubben är svensk och brukar ha en likadan i Malmö men en gång i månaden åker han över till England för att DJ:a här i London. Han spelade massa, massa bra musik och vi dansade, sjöng och drack öl.

När klockan passerat 02 kände vi att vi kanske skulle börja den långa resan hem. Jag var så lyckligt lottad att jag kunde sova hos Emmie och därför slapp ta mig hem själv. Det tog oss ett tag att hitta rätt buss och vi frågade busschaufförer och folk på stationerna om hjälp. Till slut hamnade vi i alla fall på bussen till Oxford Street och då var vi praktiskt taget räddade.

 "So Tough So Cute" hette klubben. 

 Emmie rökte sin sista cigarett och jag förevigade ögonblicket.

Linnea, Cicci och Emmie

När vi kom hem till Emmie var nog klockan halv 5. Vi smög in i huset, åt granola med mjölk och äpple och ett rostat bröd med ost. Hungern var brutal. Sedan gick vi upp och bäddade ner oss i hennes kalla rum. Jag sov hur skönt som helst, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag var två timmar ifrån att dygna.

En lååååååång men dunderbra dag. Jag hade ont i höfterna dagen efter tack vara dansande och långa transporter, kan jag tänka mig. Tack för att du bjöd med mig Emmie!!