We Will Rock You

Jag vaknade som sagt hos Emmie. Klockan var ungefär 11 och tack och lov hade hennes högljudda och stora familj lämnat huset för dagen när vi gick ner för att äta frukost. Vi åt svensk havregrynsgröt med äppelmos och kanel och kokt ägg med salt. Bastant och härligt.

Vi tog det lugnt och vid ett-tiden sa vi hejdå till varandra på stationen för overgrounden. Jag åkte hem till mig för att försöka sova lite till innan kvällen medan Emmie körde på och åkte till Camden. Det kändes i min kropp att jag behövde sova. Jag frös och kände mig sjuk men tanken på kvällens planer botade mig.

Jag sa hej till familjen Fuller och drog mig upp till sängen där jag blundade lite innan det var dags att möta upp den andra familjen; familjen Jedvert. Vi åt på Zizzi i Tottenham Court, som vi hört så bra om från den trevlige servitören. Det var inte som vi trodde man väldigt snyggt och man kunde se de två unga "bagarna/kockarna" hela tiden där de jobbade i köket och vid den stora pizza-ugnen.


Vi åt god, god mat och drack gott vin. Jag och Frida frågade våra älskade frågor till hennes familj och snart var det dags att dra sig till kvällens stora höjdpunkt. Vi skulle se musikalen "We will rock you" på Dominion Theatre!!! En musikal baserad på Queens musik. Hur bra låter inte det!?

Vi var otroligt mätta och ännu mer förväntansfulla när vi vandrade den korta biten till teatern. Platserna vi hade var Stalls, dvs parkett på rad T. Så himla bra platser! När vi suttit på restaurangen hade vi spekulerat om vilken sång som skulle vara öppningslåten. Jag gissade på Bohemian Rhapsody, med en ensam stålkastare på huvudkaraktären som sjunger, kanske acapella. Sen kommer kören och scenen tänds så man ser dem. Så blev det inte, men bra blev det.

En av de första var Radio GaGa, efter att en yber-cool ljusshow bländat oss allihopa och där sattes ribban. Det gick aldrig lägre än så. Storyn var ett framtidsscenario där rocken blivit utplånad och all musik som fanns var styrd av typ The highcomander och The Killer Queen, en superfräck, storbystad, mörk kvinna med glitterläppstift och korsett. Det fanns då en "hjälte", en kille som kallade sig själv för Galileo Figaro, istället för att ha en mailadress som namn. Alla andra är nämligen styrda av internett och målet med livet är något i stil med att vara som alla andra och få så många facebook-vänner som möjligt.

Galileo hör bitar av gamla låtar i sitt huvud som han inte kan förklara. Detta tyder på att han är räddaren som skall frigöra musiken, han ska hitta "The living Rock". Han får hjälp av den utstötta tjejen Scaramouche "Scary Bush", som är svincool och som kan spela elgitarr, trots att det inte längre finns några instrument. Det är just det de letar efter; gitarren som bandet Queen lämnat efter sig och som är gömt dljupt inne i "The living Rock".

Stämningen var brutalt bra. Så fort skådespelarna sa något om Queen eller Rock så tjöt vi allihop och till slutet stod vi upp och körde allsång. Så fantastiskt! Sångarna var briljanta, så galet begåvade. De framfördes massa bra låtar, det fanns mängder med humor inblandat och allt var väldigt modernt. Så himla bra!

Till slutet, när vi applåderat sönder våra händer och kulisserna gick ner, visades en text på den stora bildskärmen; "Do you want some more?..." "Do you want Bohemian Rhapsody?!". YEEEEEEES skrek vi då och jag tog tag i Frida. Lyckan var enorm.

Allsång, rysningar och applåder. Jag kokade. Var kär. Tacksam för Queen och ödmjuk inför musikens makt. Vad mer kan man säga. Tack familjen Jedvert!